NovemberM skrev 2018-04-02 17:14:12 följande:
Som jag har gått och tänkt på detta som ni pratar om... Har jag gått och blivit en hemsk människa efter vårat missfall?
Varför kan jag inte känna glädje när halva Sverige går ut med att de ska ha barn? Precis då när vi var beräknade..
Jag känner att jag blir mer och mer ledsen...
Jag fick missfall den 8 januari och då var jag i v 10. 9+4. Hade en liten blödning men alla jag rådfrågade sa till mig att det är så vanligt så oroa dig inte. Dagen efter så fick jag åka in till sjukhuset för jag kände att allt inte var som det skulle.. Det visade sig att min bebbe var död i magen...
Har inte någon som jag kan prata med riktigt för alla säger bara " det går bättre nästa gång" " det var väl inte menat nu då" "upp på hästen igen"
Ja.. Det kanske det det blir.. Men är det någon som känner såhär?? Dessa tankar som snurrar hela tiden.. Ingen glädje.
Har väntat å väntat på att min mens skulle komma tillbaka och för 4 dagar sedan så gjorde den ÄNTLIGEN det..
En liten lycka kände jag då inom mig.
Förlåt för långt inlägg.. Hoppas ni kan hjälpa mig att hitta tillbaka till den goa och glada tjej som jag egentligen är..
Kram till er!
Hej!
Min historia är så lik din. Jag förlorade också mitt barn i vecka 9+4, dock upptäcktes inte detta förrän en vecka senare, den 5 december. Precis som du så hade jag bara en sparsam blödning och vart jag än ringde så sa de att det inte var något att oroa sig för och att blödningar under graviditeten är så vanligt. Ringde till varenda ställe med ultraljudsmottagning som jag kunde komma på och alla sa samma sak. Till slut fick jag en tid till dagen därpå där de konstaterade att det inte fanns något hjärtslag. Jag har aldrig varit så förstörd i hela mitt liv. Fick vänta ytterligare en dag för att bli inlagd och påbörja Cytotec-behandling. Exakt samtidigt som jag läggs in får jag ett sms att jag blivit faster. Känner mig hemsk över hur jag reagerade på det. Det var som att världen gick under.
Det dröjde ungefär 2 månader innan jag fick tillbaka min mens igen. Det var så skönt! Sen dess har min cykel varit minst sagt upp och ner. Ibland jättelång och ibland väldigt kort. Det gör det ju inte så lätt att försöka träffa in äggmoasningen rätt.
De första månaderna efter missfallet gick ganska bra men nu börjar jag må skit igen. Känner mig stressad, misslyckad och hopplös. Efter mitt missfall berättade alla om hur enkelt det är att bli gravid efter ett missfall. Att kroppen redan är inställd på graviditet och därför mer mottaglig för en ny. Vilket jäkla skitsnack! Allt de kommentarerna har gjort för mig är att få mig att känna mig ännu mer misslyckad som inte ens lyckas med något som ska vara så enkelt.
Har BIM på torsdag men är inte speciellt hoppfull. Förlåt, vilket negativt meddelande det här blev men det är så skönt att skriva av sig!
