Bli gravid efter missfall följas åt

Jojjans skrev 2018-12-19 21:09:27 följande:

Jag trodde jag tog det ok, det var trots allt ingenting mot att förlora sin älskade bebis i vecka 16 efter kub och allt.

Men nu några dagar efteråt är jag verkligen på botten. Har tröstat mig efter första missfallet att ?nästa gång kommer det säkert gå bra, vad är oddsen att det går dåligt igen? osv. Men nu känner jag mig bara uppgiven, som att mitt liv är förstört och som att det inte ens skulle trösta eller hjälpa med en ny graviditet. Allt jag drömde om har gått i kras och jag känner mig försenad till livet liksom... fyller snart 33 vilket är en ångestålder för mig, och jag mådde dåligt redan förra graviditeten att jag skulle hinna fylla så mycket innan han föddes. Nu kommer jag inte ens vara gravid då, vill bara lägga mig ner och ge upp :,(

Jojjans skrev 2018-12-18 11:07:11 följande:

Det var för bra för att vara sant. 5+3 började jag blöda och har nu fått årets andra missfall. Att vi inte bara kunde få vara glada...

Beklagar verkligen! Så hemskt för er att det blev missfall. Även fast det fysiskt och psykiskt inte är värre än ditt sena missfall så läggs ju dessa två missfall ihop, och på så sätt blir det ju ännu värre. Kan tänka mig att du känner dig väldigt uppgiven. Det är verkligen inte konstigt alls att det har gjort så att du nått botten.

Får du något stöd från någon kurator? Annars rekommenderar jag det. För mig fungerade det inte att hålla känslorna inne, bita ihop och leva vidare. Jag har inte pratat med någon fysiskt om det. Smällen kom nu i min tredje graviditet för året (fick två missfall under sommaren), då jag fick en störtblödning. Jag var övertygad om att det blev missfall en tredje gång och bröt ihop totalt, så nu har jag blivit sjukskriven och går till kurator för det inte gick att hantera längre. Och det även fast ultraljudet visade att allt var som det skulle.

Det är så fysiskt och psykiskt påfrestande att vara gravid så länge sammanlagt. Att gå igenom den första oros-tiden flera gånger. Att hormonerna ska in i kroppen med alla gravid-symptom och sedan ut ur kroppen igen. Sådan ilska och irritation jag hade i kroppen båda gångerna hormonerna skulle ut ur kroppen igen.

Beklagar igen..

Miccim

Äldre 20 Dec 07:11

#1252

Jojjans skrev 2018-12-20 06:47:07 följande:

Tack för ditt långa svar <3

Just nu har jag ingen kontakt med någon kurator. Gick hos en på sjukhuset i samband med förra missfallet men efter 2 gånger antydde hon att det kanske inte behövdes en tredje gång så då ville jag inte gå tillbaka. Har också gått hos en terapeut några gånger men slutade där också av liknande anledning. Jag är för bra på att uttrycka mig och låta som att jag har distans till mitt eget mående, så alla tror jag mår bra. Så jag har inte riktigt någon jag känner att jag vill gå till, som jag tror hjälper. Skulle nog egentligen behöva träffa en psykolog eller psykiater.

Men det är nog också sant som du säger att alla hormonerna som ska ut påverkar mycket också. När jag inte är ledsen känner jag mig ok, lite nedstämd bara, men när ledsamheten sköljer över mig så är det liksom avgrundsdjupt.

Jag vågar inte tänka att det kommer gå bra nästa gång barra för att jag haft det tillräckligt jobbigt nu. Livet har redan bevisat att det inte finns några såna regler. Det kan lika gärna gå dåligt igen och det kommer jag inte klara...

Vad fint att allt ser bra ut för dig, och jag förstår verkligen att en störtblödning gjorde dig livrädd! Hur långt gången är du nu?

Okej, jag förstår vad du menar att prata med distans till det man känner. Går det kanske säga att det är så ifall du träffar någon fler? Att du behöver prata även fast det verkar som du mår bättre utifrån? Tråkigt att de antyder något sådant.

Jag är så himla känslosam just nu, så gråter så fort jag ser kuratorn känns det som.

Det är nog helt naturligt att känslorna går i vågor. Det är nog liknande för mig. Ibland känner jag mig rätt ok, och funderar varför jag ens är sjukskriven. Andra gånger så känns det som att jag inte ens rar mig upp ur sängen.

Jag bröt ihop totalt för att det var så mycket blod. Trodde nästan jag skulle förblöda, men klarade ändå inte av att fara till sjukhuset samma dag då jag blev så ledsen. Jag är i vecka 15 nu och är väl fortfarande inte övertygad om att den lever i magen även fast den gjorde det för några veckor sedan. Oron är övermäktig och jag vågar som inte tänka att jag får behålla denna heller.

Känner du att du inte vill försöka igen på grund av risken att gå igenom ännu ett missfall? Det är ovanligt att få tre missfall i rad, så förhoppningsvis skulle du slippa det. Kan tänka mig att det är svårt att tänka bort risken för att det sen händer igen. Och ingen kan ju säga i förväg vad som skulle hända i en annan graviditet tyvärr.

Miccim

Äldre 20 Dec 09:03

#1254

Jojjans skrev 2018-12-20 07:33:48 följande:

Jag känner att jag måste försöka, det är liksom ett vägskäl där båda vägvalen kan leda till botten men bara det ena kan leda till att jag kommer förbi det här hemska måendet, och det är att försöka. Så vi kör igen nästa ägglossning. Och som du säger så är det ovanligt med 3 missfall i rad.

Men samtidigt blir jag livrädd att tänka att det inte kan hända igen just för att det är ovanligt... mina missfall har ju berott på helt olika saker, och egentligen är det väl inte osannolikt att jag skulle få ett till tidigt missfall. Jag tänker att jag måste ha med mig risken för det i beräkningen.

Hoppas allt går bra för dogm och du slipper blöda mer. Vad skönt ändå att du har fått hjälp med kurator och sjukskrivning så att situationen ändå blir hanterbar <3

Ja valet att inte försöka alls går ju ifrån det man önskar helt. Man kan ju inte annat än att hoppas på att det går vägen nästa gång.

Jag har nog gjort så att jag har tänkt att det värsta ska hända ungefär. Jag har utgått ifrån att det inte kommer gå vägen denna gång heller, allt för att försöka skapa distans. Jag har varit livrädd att jag ska tillhöra den lilla procent som får upprepade missfall, och därför varit ganska övertygad om att det skulle hända igen.

Har ultraljud imorgon så får ju se då om den lever fortfarande.

Det är svårt. Jag har till exempel inte berättat för någon att jag är gravid idag, och är i vecka 15. Jag skulle lätt kunna vänta längre eftersom det inte känns verkligt ännu. Utan kuratorn hade det nog inte funkat för mig, det var viktigare än vad jag trodde att prata om det, lyfta på ventilen. Alla möjliga ologiska tankar och känslor kan ju dyka upp när man bär på det själv.

Jag hoppas det går bra för er framöver och att ni får en fullgången graviditet.

Bli gravid efter missfall följas åt

INNEHÅLL