Bli gravid efter missfall följas åt

Har nu gått två dagar sen jag fick beskedet om missfall, kan verkligen relatera till det ni säger.

Jag känner mig lite galen nästan. Det enda jag gör är att läsa trådar om folk som blivit gravida snabbt efter missfall och hur det har gått.

Alla är olika och att jag läser sånt hjälper ju inte direkt men det ger mig nån form av hopp om att kunna bli gravid snabbt igen.

Folk säger ja men tänk inte så mycket på det så kroppen blir stressad men jag kan inte koppla bort..

Hej. Jag fick missfall för ungefär en vecka sen. Va då i vecka 10 och trodde allt flöt på som det skulle. Hade inte haft särskilt mycket illamående utan va hungrigare än vanligt, ömma bröst och metallsmak i munnen till och från.

Hade även börjat få hemska humörsvängningar som gjorde att jag antingen ville krypa ihop i ett hörn och gråta eller bita huvudet av folk så fort de va i närheten.

På söndag kväll började jag blöda lite smått och det va som att allt rasade. Jag bara grät och grät.

Började googla på det och läste att det va ju många som blöder lite under graviditeten och trots det inte haft några problem med bebisen.

Det lugnade mig tillfälligt. Jag ringde BM på måndagen och de sa att jag inte behövde oroa mig och att jag och sambon skulle komma på inskrivningen som va dagen efter.

Väl på inskrivningen bad jag om att få göra ett vul och hon rekommenderade att om vi nu va så oroliga skulle vi åka till gynakuten så skulle de hjälpa oss med ultraljud.

Vi åkte direkt efter mötet och fick komma in ganska snabbt. Det konstaterades att jag va gravid men på skärmen fanns ingen bebis...

Min kropp hade tydligen fortsatt va gravid trots att fostersäcken va tom.

All ork gick ur mig och vi grät när vi kom hem. Sen va det som att känslorna stängde av för jag hade inga kvar. Jag hade gråtit och haft sån panik i vad som kändes som en evighet.

På onsdagen började jag blöda ut allt. Jag va hemma från jobbet hela veckan. Jag hade inte klarat av att gå runt och försöka va trevlig på jobbet samtidigt som jag blöder ut det som jag hade trott va vårt lilla älskade knyte.

Det kommer ta ett tag att komma över sorgen men sakta men säkert börjar jag bli mig själv igen.

Jag längtar ju otroligt mycket efter barn och vill försöka igen men är orolig att det ska bli likadant.

Ursäkta att det blev så långt.

Kram på er

Tack! Detsamma till dig <3

Det är ju en otrolig förlust och det är klart att det tar tid men kul att höra att du vill försöka igen. Vi får hålla tummarna för att de går nästa gång ????

Du behöver absolut inte svara om du inte vill men har du slutat blöda än?

Kram!