Då har man börjat blöda igen... 3e missfallet i år.. vet inte om jag orkar mer.. hade en sån bra känsla denna gången och luften gick fullständigt ur mig..
Jag har inte fått det bekräftat men tänker att det inte kan vara nåt annat. Ja, alla har varit i samma vecka.
Jag tänker att jag ska kontakta läkaren och se om jag kan få en tid för utredning.
Jag förstår vad du menar, det är svårt att koncentrera sig på annat. Börjar tänka att det kanske inte är meningen att det ska bli nåt.. många negativa och jobbiga tankar.
Är du gravid nu?
Åh fina ni som kämpar! Hoppar in här i tråden!
Jag är med er, fick missfall på vårt första försök nu i augusti i v.5 och jag var helt förstörd för jag längtar ju så. Man blir så rädd att man inte kan bli gravid och man får så många tankar.
Blödde i 5 dagar under missfallet och tror jag hade ägglossning för 2 veckor sedan och hoppas innerligt att ingen mens kommer nu... Är så rädd... Man letar symtom men vågar inte hoppas och tro på något. Vågar inte vara positiv.... Tänker att mensen kommer komma... Men vill inte ...
Hoppar in här för inte fått några svar på min tråd...Hoppas det är ok.
Jag har under det senaste året fått två MA som upptäckts först vid ultraljud. Därför lyckats tigga till mig extra ultraljud nu när jag är gravid igen för att se att fostret lever. I vecka 9+2 såg allt fint ut. Vecka 12+4 blev jag så glad för fostret hade vuxit så mycket och rörde sig så fint. Allt såg bra ut, hjärtat lät bra MEN så hade det en nackspalt på typ 9(!)mm. Vet inte vad jag ska ta mig till. Tagit moderkaksprov som var normalt, ingen kromosomförändring. Men läkaren menade att nackspalten även kan betyda hjärtfel. Känns fel att abortera ett foster innan jag vet att det inte kommer klara sig. Men samtidigt vill jag inte hinna fästa mig vid det för mycket för att sedan bli tvungen till en sen abort:(
Vad hade ni gjort?
Det är verkligdn jobbigt och har tagit bort glädjen med grviditeten, men kan inte släppa hoppet:( Hjärtfel går ofta att operera och är det vanligate om jag förstått rätt. Kan även vara andra organ som det är fel på och finns även en liten sannolikhet för att det inte är några fel alls. Svårt att veta innan man kan undersöka ordentligt med ul. Är i vecka 14 nu så måste vänta några veckor för att kunna undersöka mer. Tack för ditt svar!
Jag fick missfall i vecka 6, vi hade hunnit sväva på moln några dagar mellan positivt graviditetstest till att det började komma brunt blod som sedan övergick till rött. Redan dagen efter blödningarna startade visade testen negativt igen. Jag kände mig redo att bli gravid direkt. På något sätt ville jag väl skaka av mig missfallet "det är ju så vanligt med tidiga missfall" och jag ville ha revansch!
Blev gravid direkt utan att hinna få mens. Något som vi inte trodde skulle hände eftersom det hade dröjt över ett år innan vi fick plus vid graviditeten som blev missfall i vecka 6.
När vi passerade vecka 6 med den nya graviditeten började vi slappna av lite, och hoppas. Men ändå inte bli allt för glada. Jag hade små symptom i början men sen nästan inget. I vecka 9 började bruna blödningar, de gick sedan över till rött denna gång också. Inte mer än mensvärk så hoppades på något vis ändå att det inte var någon fara. Vågade inte fara på ultraljud då jag inte ville se ett pickande hjärta ifall den ändå inte kunde stanna. Så vi väntade.. efter 1,5 veckas blödningar gled hinnsäcken med den lilla kvar i ut från mig. Villen chock det blev ändå..
En del av mig ångrar att jag inte gjorde ett ultraljud ändå, då kanske jag hade fått någon ledtråd till varför vi fått 2 missfall. För nu har jag verkligen ingen aning.
Trodde inte jag skulle ta missfall så hårt innan jag var med om mitt andra. Och jag verkar inte kunna släppa det helt enkelt. Vi har väntat in en mens denna gång så jag inte kände mig redo direkt efter. Har ägglossning nu i helgen men vi har besök av släkt, så tror inte vi kommer få tillfälle att försöka göra ny bebis, vilket gör mig ledsen. Vill så gärna få ett syskon till 2 åringen här hemma.
Jag är så rädd för att få ett tredje missfall då jag väl blir gravid igen. Jag har som ingen att prata med heller då vi inte berättat om våra missfall. De få jag berättade för bor dessutom i en annan stad.
Jag hoppas verkligen att ni här i tråden blir gravida igen och får behålla graviditeten. Det är så tråkigt att läsa om era MF och MA.
Fina du känner så med dig och det gör ont i mig men jag vet att det kommer bli er tur snart, likaså min och min sambos.
Jag fick min mens igår. Jag var beredd på det men kändes som en kniv i hjärtat igen precis som missfallet. Känns som jag aldrig kommer få bli gravid, få bli mamma.
Jag är med så rädd. Men man får tänka att det händer många och att det är vår tur snart. Men ja vet knappt om jag tror på det, jag vågar inte tro och hoppas. Ja vet, detta är "bara" vårt andra försök och de kan ta tid men man blir ju orolig att de är något som är fel....
Har en dotter och efter det 3 missfall.
Är nu gravid i vecka 17 men är ständigt rädd för missfall trots bra resultat på kub. Tror oron inte går över..,tyvärr.
Missfallen var vecka 5-7.
Dem tog några blodprov som alla var normala och gjorde vaginaltultraljud för att kolla att livmodern såg bra ut, Om jag skulle få fler missfall så skulle dem ta fler prover,
Läkaren tyckte inte att tre missfall är så mycket(!). Behöver jag säga att läkaren var en man.
Jag var i vecka 5 så de var tidigt och fick missfall 20 augusti...
Vill bara meddela den glada nyheten att jag idag, två månader efter mitt missfall, plussade igen :)
Håller tummarna för att den lill* får stanna den här gången <3
Är så ledsen för att behöva hänga på i den här tråden... I tisdags vaknade jag med blodiga trosor. Kände direkt att något var fel, samtidigt som jag tänkte att vi ändå var i v. 12 och jag visste att en blödning i sig inte behövde bara någon fara. Hade kub inbokat till i fredags men kände att OM det är missfall vill jag veta på en gång så vi åkte in till akuten tisdag morgon. Direkt under ultraljudet såg jag på läkarens ansikte att något var fel. Och det var det. Fostret hade slutat växa 2 veckor tidigare. I sex dagar har jag levt i någon mix av att tänka att det är sånt som händer, en fruktansvärd sorg och hysteriskt gråt samt en otrolig ilska där jag är så jävla arg över att livet är så orättvist.
Det var min första graviditet någonsin och det gick månaden efter att vi slutade med p-piller så min sambo försöker trösta mig med att vi kommer att bli gravida snabbt igen och då kommer allt säkert att gå bra. Men HUR ska man ens våga försöka? Hur ska man klara av tanken på ett liknande utfall? Är så himla ledsen...
Vantrivs väldigt mkt på jobbet...någon som vet om det kan påverka chanserna att bli gravid??? O då menar jag verkligen vantrivs..att jag nog måste byta jobb innan jag mår allvarligt dålig, känner redan att det påverkar min prestation på jobbet, har svårt att känna motivation över huvud taget...
Känner likadant, även om många säger ?ja men nu vet du iallafall att du kan bli gravid? så känns det inte direkt som en lättnad när det gick som det gick, blir man gravid igen så kommer jag vara så himla orolig för att det ska hända igen eftersom man redan nu är rädd.
Jag håller fullständigt med om att den sprudlande glädjen uteblir.
Jag är bara i vecka 8 den här gången och har bara berättat för familjen. Men de blir överlyckliga, vissa har tom gråtit några tårar av glädje. Själv är jag försiktigt optimistisk som jag uttrycker det. Jag vågar inte glädjas.
Ska kanske tillägga att familjen inte vet om vårt tidiga missfall. Jag känner mest att har det hänt en gång så kan det hända igen och den här gången kanske jag har oturen att få det senare in i graviditeten.
Jag vet att man inte ska gå och vänta på missfall, men jag kan heller inte släppa tanken på att det är så mycket som kan gå snett.
För mig tror jag inte ens att det handlar om rädslan för ett nytt missfall. Det är bara den totala uppgivenheten över att jag aldrig kommer få uppleva den naiva glädjen det innebär om det går vägen första gången. Att det blev förstört och aldrig kan komma igen. Att jag inte ens längtar efter en graviditet. Jag vill bara ha tillbaka mitt barn som jag aldrig kommer få. Kanske sörjer jag fortfarande och är ännu inte redo...
Jag kommer heller ingen vilja berätta fören LÅNGT in i graviditeten. Hade inte hunnit berätta för alla i familjen ens, utan fick berätta om missfallet istället.
Men mitt jobb är otroligt stressigt och jag kommer behöva stöd därifrån. Men är livrädd för att berätta tidigt. Vet inte hur jag ska göra.
Mitt största problem är att jag börjar få svårt att dölja det. Är bara i vecka 8 men magen är så sjukt svullen och den blir inte mindre ju fler veckor som går.
Jag får inte på mig mina vanliga byxor längre, jag var storlek 27 i jeans förut. De största jag har hemma är strl 30 och de går inte och knäppa längre.
Ja sorgen kommer nog finnas där länge länge, eftersom man börjat känns fosterrörelser, sett ansiktsdrag på ul och börjat knyta an. Fick se honom när han fötts...
I början var jag besatt av att äl/mens skulle komma igång så att jag skulle bli gravid igen, för att åter igen vara på väg. För att det inte skulle bli mer försenat än nödvändigt med ett barn.
Men nu när det närmar sig känner jag mig inte entusiastisk, jag känner mig livrädd för att jag inte litar på att jag kommer kunna känna glädje vid ett plus. Jag är en ganska pessimistisk/realistisk person och kommer nog inte våga njuta som sist alls. Är nog rädd att känna att jag inte kommer älska det här barnet på samma sätt osv.