Bli gravid efter missfall följas åt

Idag den 21/5 var beräknat bf för oss. Idag fick jag detta. Hur sjukt?

Efter totalt ca 900 dagars försök får vid detta redan 5 dagar innan beräknad mens <3

3:e ägglossningen efter ma. Även haft x-grav för 1 år sedan.

Alla graviditeter vi haft har vi gått till genom att vi haft sex varje dag. Har vi försökt varannan eller var 3:e har det inte blivit ngt. Verkar vara ngt med minst någon av oss som inte är helt hundra, men funkar att kompensera för genom att ligga varje dag. Håller tummarna att dena sitter där den ska och håller sig vid liv...

Fast tro inte på allt heller, en del ser det som en tävling om vem som är mest fertil. Jag hade en bekant som la ut på Fb att hoppsan vi blev visst gravida.. Men sen när jag frågade rakt ut så hade de försökt i 1år. Verkar som väldigt många mörkar hur länge de försökt.. Men som sagt deras graviditet har inget med din att göra <3 Lycka till

Jag fick missfall förra veckan i vecka 21, jag utvecklade en septisk abort.

Någon här som fått så sent missfall? När vågade ni försöka igen?

Jag skulle ha haft bf nu på fredag. Och är fortfarande inte gravid. Var dock mycket mer stressad första månaderna när jag förväntade mig ett plus varje månad, det gör jag inte längre. Hur gammal är du?

Jag skulle ha haft bf nu på fredag. Och är fortfarande inte gravid. Var dock mycket mer stressad första månaderna när jag förväntade mig ett plus varje månad, det gör jag inte längre. Hur gammal är du?

Grattis!

Hur har du känner genom den resan som varit väntan på det nya plusset? När du ser tillbaka på det, är du glad att det blev som det blev, eller när önskar du att det skulle ha skett nu med facit i hand?

Jag har faktiskt tänkt på just den grejen, att bli gravid med BF samtidigt fast ett år senare. En av dom saker som grämer mig mycket med att det inte blev som tänkt är att jag så mycket ställt in mig på att få barn i februari. Att jag tyckte att det kändes perfekt. Men nu när vi försöker igen så blir det en julibebis. Eller aug. Eller sep. Nästan så att jag leker med tanken att vänta så att det blir som det skulle ha blivit, som man ställt in sig på. Men det är ju bara en fix idé det förstår jag ju...

Nej precis, månaden spelar igen roll. Som sagt, jag fattar att det är en fix idé. Och du har verkligen rätt i att man kommer hitta något fint och perfekt med alla månader när man hunnit landa i det. Särskilt om man som mig är en väldigt romantiserande person, som också gärna tror att saker har en mening. Hur det än blir kommer det få sin speciella mening. Och oavsett när bebis föds kommer just den månaden kännas perfekt!

Men ja, jag bävar också för sommarförlossning. Om det får vägen denna gång skulle BF bli 17/7. Gör mig ännu mer motiverad att skaffa doula eller tom föda hemma.

Ja jag har varit så stressad i så många år över att det inte är min tur. Inte träffat rätt person, inte haft fast boende osv osv. För mig var det såå viktigt att få första barnet närmre 30 än 35. Men min partner var inte redo (han är yngre) och i januari fyller jag 33. Det var sån ångest redan innan missfallet att jag skulle hinna fylla 33. Vem vet, kanske hinner jag fylla 34 också.

Jag försöker jobba med acceptans, att det blir bra hur det än blir, att ålder inte spelar roll mer än i rädslan för vad andra ska tänka, inte för oss. Jag har ett ordnat liv tillsammans med en fantastisk person som äntligen längtar efter det här ihop med mig. Försöker intala mig att det var meningen med att ha fått vänta.

Oj, jag förstår att du vill föda på sjukhus då! Jag vet inte, jag tror att jag litar väldigt mycket på min kropp och vad den klarar av. Trots att den tog mitt barn ifrån mig..

När vi började försöka i april/maj så tog det sig på andra försöket. Men jag blev helt förkrossad då jag var säker på att jag var hyperfertil och att det skulle gå direkt (har gjort 3 aborter). Så jag tror inte egentligen att jag är så orolig att det ska ta tid.

Men har längtat efter barn sen jag var 20, och alltid föreställt mig som en ung mamma. Att det bara skulle hända och inte behöva vara så planerat. Att bli överraskad och ändå välja att behålla. Men så har det aldrig fått bli och jag börjar inse hur skadligt det är med förväntningar och för tydliga idéer om hur något ska bli. Bättre att acceptera att livet blir som det bli och att det blir fint så.

Men oron för framtida missfall finns där. Särskilt oron för att jag ska få ett till sent av samma anledning. Läkarna säger att det finns viss förhöjd risk. Tror inte jag kommer kunna slappna av innan barnet är ute.