Era erfarenheter av socialtjänsten?

Kom just på att när jag studerade folkhögskola kom en socionom på besök för att föreläsa om socialtjänsten och hur de jobbade just där hon arbetade, det gav mig alla fall hopp om att det finns de som verkligen bryr sig och jag blev nästan sugen på att bli socionom av att höra hur hennes jobb går till en vanlig arbetsvecka för henne. Hon påminde lite om Clarice- karaktären från Silence of the lambs väldigt engagerad driven stark kvinna.

Det är som med SJ - tågen.

De får så mycket kritik att många tror att de alltid struntar i människor men det är felaktigt för vi tar för givet allt som fungerar bra när vi bemötts bra, och samma med socialtjänsten, jag menar 10/15 fall blir dåligt hanterade, men tänk då att 5 fall är 5 människor som fått sina liv räddade, det är mycket värt att 5 liv är räddade även om det är mindre än antalet missnöjda klienter.

Jag tror inte det finns ett dåligt jobb eller bra jobb. Jag tror att du avgör var du lägger ribban i och med hur du ser på din roll och vad som är viktigt för dig, men det jag aktar mig för är arbeten där jag måste utgå från andras beslut som går emot mina värderingar, en chef som struntar i sitt företag och alla som drabbas som bara sitter vid kontoret och suckar men vägrar ta hjälp av vi som vill ha en bra arbetsplats och göra ett bra jobb, sånt har jag svårast för och nu vet jag inte hur mycket du får styra i ditt jobb men är du soconom ensam ansvarig över ett fall då är det du som avgör det slutgiltiga i det fallet och sånt jobb kan man verkligen VÄLJA - att göra bra eller att inte orka engagera sig så mycket i. Det farliga är när du är Jobbskatteavdraget åt fel håll och glömmer att statistik och papper är riktiga liv som är i rop på hjälp och att du är sista hoppet. Men du verkar vara sån som blir jobbskadad - åt rätt håll som bara bryr dig desto mer - let's hope.

Jag har aldrig haft med soc att göra, innan, trots vuxna barn. Men när jag träffade på partner som jag fick mina minsta nuvarande barn med, drogs jag in i det. Han var våldsam vid mig. Redan på BB. Och jag var rädd för han. Det blev en orosanmälan om våld.

Utredning skedde. O han ljög sig ur allting. Så dom på soc inte visste vem dom skulle tro på. " ord mot ord" står det i pappren. Jag var grymt orolig över barnen. Då jag begärde skilsmässa pga våld. Och han hade umgängerätt. I vilket fall, har jag haft några års helvete från han. Med kränkningar. Skrikit på mig hemska saker inför barnen! Psykat ner mig mm. Men så fort soc blir inblandade, pratar han bort det. Och sedan görs ingenting? Jag har ändå försökt att larma mycket, om min oro om barnen.

Dock, hade jag en bra soc sekreterare, som förstod jag tyckte det var jobbigt med hans humör. Men hon kunde inget göra sa hon. Så allt är avskrivet. Och jag försöker att läka mig själv nu, samt att jag måste hålla koll på hur barnen mår hos han. Och hålla han lugn. Han blir endast lugn, genom att jag låter han veta vad jag gör på dagarna. Och att han kan hålla koll på mig varje dag via mail. Då kommer inga utbrott. Så jag vill varken säga bu eller bä. Det rådet jag kan ge, är att du ska tro på dom kvinnor som blir misshandlade.

Jag beklagar en jobbig situation.
Men med det sagt så ska soc inte utreda brott. Du bör anmäla hans trakasserier och stalking till polisen. Även nu, när han tvunget ska veta vad du gör med barnen för att "hålla sig lugn" som du skriver. Spara mail och sms, och sedan vägrar du berätta för honom en gång, och sparar bevis från vad som sker då. De utbrotten du talar om alltså. Eller tex hot om våld. Vad han nu än gör.

Det ÄR svårt för soc när ord står mot ord, för de vet ju inte det du vet, eftersom de inte har sett med egna ögon inifrån, och eftersom han är vårdnadshavare kan soc inte bara utan lagstöd ta de rättigheterna ifrån honom. Det handlar alltså itne om de tror på dig eller inte, utan ofta om det finns grund att tillsätta någon insats eller inte. Soc kan mycket väl tro att det sker någon typ av vanvård, men ibland kan man ändå inget göra, för man får inte agera på lösa grunder eller magkänsla. Det är inte rättssäkert att ha det så.

Och om du som mamma då är bra med barnen finns inte grund till tvångsomhändertagande, och sätter sig mannen samtidigt emot frivilliga insatser så är det ett dödläge. Det man får göra då är att polisanmäla det som är brottsligt enligt lag och sedan fortsätta orosanmäla, gärna om man har mer konkret information som visar på hur han beter sig och hur det drabbar barnen.

Det är givetvis ingen bra situation du råkat ut för, men det är bra att du som mamma har agerat och gjort vad du kunnat för barnens skull. Fortsätter det så tycker jag inte att du ska ge dig. Soc blir ofta lit mer vaksamma ju fler anmälningar det inkommer i samma fall. Bara det i sig säger ju liksom något. Så fastän man kanske inte hade tillräcklig grund förra gången så kan det vara så att man får det över tid, när fler och fler olika saker inte verkar stå rätt till.

Bara positivt. Träffat tre olika på familjeenheten eller vad det heter och de har varit så professionella och effektiva.

Tack för ditt svar! Jag har påtalat många ggr om oron över barnen. Även påtalat om hans våldsamma beteende. Har sagt att han har ADHD/ och är bipolär. Det finns på papper, o i journaler. Tror det gör att han inte har kontroll, o därmed blir våldsam? Soc tog ingen notis om det? Vilket oroar mig. Hur mycket ska en förälder få vanvårda sina barn, vara aggressiv mot dom o mig, innan något händer? Jag har polisanmält allt. Men det läggs ner. Poliser säger " han nekar till allt!". Så jag kommer ingen vart där heller. Tyvärr finns det inget skydd från samhället till oss som blir drabbade..

Både positiva och negativa.

När jag slutade gymnasiet skickade min mamma mig till socialen för jag kan minsann inte bo hemma gratis.

Den kvinna vi blev tilldelade var iskall och känslolös.

Jag lämnade ett hemligt brev där jag bad de hjälpa mig. Hon sket i vilket men tack och lov fanns det andra som brydde sig och hade vett nog att säga åt min mamma att jag ska in själv.Det blev ett jäkla liv men hon fick ge sig.Då fick jag äntligen hjälp.Jag fick gå i samtal hos kurator på socialkontoret en gång i veckan.de uppmuntrade och peppade mig.De hjälpte mig att komma därifrån. Så jag slapp satmaran som fött mig.

Så fort de fick höra att min mamma tog alla pengar stoppade de alla utbetalningar omedelbart. Min mamma klagade men fick ge sig.

Nu har det gått många år med många efterföljande psykologsamtal och jag är fortfarande tacksam för att de såg mig och brydde sig om mig.

Det finns bra människor på socialen.

Jag har bara haft positiva upplevelser, i två olika städer.

Första staden då min mamma, med grava psykiska störningar, anmälde mig som förälder.

Mötena slutade med att kvinnorna jag samtalade med gav mig råd och ordnade med samtalskontakt för att bearbeta min bakgrund.

Andra gången då min sons pappa missbrukade och jag anmälde. Socialtjänsten var stöttande och hsr hjälpt mig enormt mycket med att drivan vårdnadsärendet.

Även när de pratade med min son var det positivt. Kvinnan som.pratade med sonen var lugn, ställde inte så mycket ja och nej frågor utan fick sonen att utveckla sina känslor utan att pusha på för hårt.

Dom kunde skoja och kändes humana. Var väldigt omtänksamma.

Hej socialtjänsten i Uppsala skulle jag kunna skriva en bok om totalt odugliga ta till exempel det senaste barnens mamma och nya sambon har pissat positivt på narkotika 4 gånger och nya sambon drograttfylla vad händer?? Absolut ingenting har haglat in orosanmälan från poli s skola mm vad händer? Ingenting vilka sopor (barnens bästa) vilket jävla skämt

Perspektiv från andra sidan. Vad tycker socialtjänsten om sina klienter? Många är missbrukare, har diagnoser, är trasiga, ingen självinsikt, ljuger och hotar. Men de flesta är ändå vettiga föräldrar som vill sina barns bästa. Och det är underbart att se barn till den första gruppen blomma ut när de kommer till ett familjehem där de får normal omvårdnad i en välfungerande familj.

Jag har varit i kontakt med socialtjänsten från den andra sidan, alltså anmälarens sida. Jag arbetar i vården och har anmälningsplikt och har varit delaktig i flera ärenden.

Min åsikt är att de som arbetar inom socialtjänsten säkerligen gör sitt allra bästa för att lösa situationerna de får på sina bord, men att lagen står i vägen för de insatser som verkligen behövs. Det som erbjuds är ju frivilliga insatser, och alltför ofta har familjerna tackat nej, socialtjänsten lagt ner och allt har fortsatt som innan. 

Jag tror också att det är en anledning till att måna socialsekreterare tröttnar, de ser vad de skulle vilja göra, vad som skulle behövas, men lagen sätter stopp och tvingar dem att gå emot sina samveten och gå emot vad de vet skulle vara bäst för barnet och familjen. Och ovanpå det alldeles för många ärende på alldeles för lite tid. 

Tyvärr mycket dåliga erfarenheter.  

Barn med trolig npf och psykisk ohälsa. Kunskaperna om detta var uppenbarligen mycket låga hos Socialtjänsten och de drastiska åtgärder de tog till försämrade barnens psykiska hälsa dramatiskt (dokumenterat och bekräftat av psykolog). 

Det har varit en skrämmande upplevelse att erfara hur personer med bristande kunskaper och erfarenheter sitter med i princip oinskränkt makt. Bemötandet har dessutom varit nedlåtande och slarvigt (svarar inte på mejl tex). 

En människa kan inte kunna allt, men man måste vara medveten om sina kunskapsluckor och ta in information från experter när det behövs. 

När jag har läst på är det tydligen välkänt inom forskarvärlden att kunskaperna om flickor med npf är mycket begränsade bland annat hos Soc. Flickornas tecken på npf misstas för omsorgssvikt. Exakt detta hände oss och eftersom Soc inte lyssnade på varken föräldrar, släktingar, skolpersonal eller BUP blev resultatet katastrofalt.  

Om du vill lära dig mer så läs Svenny Kopp, Maria Bühler och Lotta Borg Skoglund. 

Kanske bra att tillägga att Soc gav ett företag uppdraget att utreda vår familj och de hittade ingen omsorgssvikt utan kom fram till att barnen behöver det stöd från bup som vi föräldrar hade sökt ett bra tag innan soc la sig i. Men nu, efter Soc tilltag, är tyvärr barnen i ett mycket sämre skick än de var när vi sökte hjälp från första början.