Haha, senast jag sa till tonårssonen att jag älskar honom svarade han: "ja, men det vet jag" 
. Det är liksom det man får, det innefattade "right back at you"(förstod jag på hans tonfall och min) men han sa det inte 
.
När jag själv var tonåring tänkte jag inte så mycket på mina föräldrar. Vi hade en väldigt bra relation (har alltid haft) men mitt huvud var nog rätt fyllt av kompisar, pojkvänner etc. Hemma såg jag som nåt självklart, att de fanns där och var schyssta föräldrar, men inte var det så att jag funderade så mycket på att de kanske skulle bli glada om jag sa att jag älskade dem. Om de sa det till mig så blev jag lite besvärad, tyckte de var lite fåniga sådär 
. När jag hade flyttat hemifrån försvann den känslan. Det verkar rätt vanligt.