Anonym (Klara) skrev 2018-03-19 17:37:29 följande:
Jag förlorade mina föräldrar med tre års mellanrum mellan 36 och 39 års ålder. Jag hade små barn då, då typ som du fast jag inte var eller är ensamstående. Båda dog i cancer.
Jag tryckte nog undan sorgen rätt mycket för att ta hand om mina barn. Jag ville inte storgråta ohämmat framför dem så jag passade på när min man var ute med barnen, konstigt att styra så kanske men så var det.
Men de jobbiga ledsna minnena bleknar med tiden. Minnena av deras sjukdom och lidande försvinner och kvar blir alla ljusa minnen från barndomen och resten av livet fram till sjukdomen. Allt de sa och gjorde, små talesätt och vanor. Jag kan ofta veta vad min mamma skulle ha tyckt om olika saker, inte så att jag kan prata med henne nu , inte alls, men de samtal vi hade i livet gör att jag vet hur hon skulle ha tänkt.
Nu har det gått 15 år sedan båda är borta och jag känner inte sorg när jag tänker på dom utan bara värme och en tacksamhet över en bra barndom, det är inte alla förunnat. Hoppas att du ts har bra minnen av dina föräldrar, det dom lärt dej och den kärlek dom gett dej går aldrig ur, det finns kvar om det en gång getts till dej.
Tack för ditt fina svar. Jag tänkte precis som du skriver att det är de fina minnena som lever kvar. Och prec is dom du beskriver kan även jag veta vad både mamma och pappa hade tyckt om olika saker. För mig är sorgen ännu så färsk att jag tycker det är jobbigt att se foton från mina föräldrar men så småningom ska jag göra minnesböcker från deras tid i livet. Jag kan också känna stor tacksamhet över att just de var mina föräldrar och att de verkligen älskade mig och dina barnbarn. Samma helg som min mamma gick bort hade jag ett långt samtal med en vän om hur hon och hennes mammas relation var och hon hade haft det väldigt tufft med sin mamma. Redan då bestämde jag mig att jag ska känna tacksamhet över att jag hade en bra mamma och att jag fick ha kvar henne i nästan 40 år.
Kram
