Hur mycket tjat som bonusförälder?
Ja, mannens barn är säkert lortgrisar varav i alla fall en dessutom är en otrevlig spelmissbrukare men om vi bortser från det och istället tittar på själva situationen och hur man kunde tänkt sig hantera den så tycker jag som följer.
Ja, det är mycket tjat. Det är troligt, tycker jag utifrån hur situationen utspelade sig, att det dessutom åtminstone till viss del handlar om något annat än spelvansinne. 10-åringen markerar att det inte känns bra, och jag tycker att det verkar som om du gått in relationen till barnen med en förväntan på dem att de ska reagera som dina egna barn, trots att du till de senare förstås haft och har en livslång relation med ett helt annat förtroendekapital och med andra känslomässiga investeringar.
Jag tycker att när han tog ett bad, som verkar ha varit ännu en missnöjesdemonstration men som ändå ledde till din önskan att han skulle göra sig ren, så var det väldigt onödigt och opåkallat att meddela att det också var fel. Att det "var för sent för det här hemma".
Där tycker jag att du istället skulle tagit tillfället i akt att tycka att han gjorde något bra och sagt det. Om jag hade varit i din sits hade jag efter det där badet tagit chansen att snacka med honom.
"Jag tycker att det verkar som om du tycker att det är jobbigt när jag ber dig göra saker? Kanske till och med så irriterande att du just av den orsaken låter bli att göra dem? Har jag förstått det rätt, är det så? Du kanske tycker att jag är tjatig? Hur tycker du att vi ska göra när vi är ensamma här hemma och behöver få saker gjorda, livet att funka och kroppen och tänderna att bli så rena att andra människor vill fortsätta att umgås med oss?"
Alltså, något sorts samtal som syftar till att förståelse och närmande i relationen och som inte bara handlar om tillrättavisningar och besvikelser över att han inte gör som du menar är riktigt och viktigt. Om du låtit bli att skjuta ner honom när han väl tvagade sig så hade han förmodligen också gärna käkat något eftersom den mer positiva stämningen troligen medgett det och så kunde ni haft ett schysst snack om hur det blev hur det kunde ha blivit och hur ni kan göra en annan gång.
Hur är hans relation med sina äldre systrar? Tjatar de mycket på honom och kör med honom? Det är inte ovanligt att det är så och sådant kan bidra till att öronen stängs igen och att "minstingen" som dessutom är kille kan bli väldigt mån om att demonstrera sin självständighet. när en ny vuxen kommer in i bilden så kan sådant leda till en av två saker. Han kunde ha kunnat lyssna mer på dig och sagt till syrrorna att bara du fick bestämma över honom, eller så kunde - som han verkar göra - bara tycka att du är en ny tjatig röst i kören.
Skulle vara roligt att få veta lite mer om honom som person så att man lättare kan förstå honom. Kanske döljer sig en riktigt kul liten killen under lorten och spelandet. 