Anonym (Du är proffs på att skapa dom!) skrev 2018-03-14 05:56:53 följande:
Mitt argument håller mycket bra. Folk som har varit tillsammans länge, gifter sig, skaffar första barnet efter 25 och inte har särkullsbarn separerar mycket sällan. Du kan själv inte förstå att korta förhållanden och svajiga förhållande har extremt mycket större risk att spricka än långa och trygga?! Hur tänker du egentligen när du vill bli gravid? Att du är kär just nu? Att bebisar är söta?
Ett barn behöver båda sina föräldrar. Du har du valt honom till pappa till din dotter. DU gjorde det valet. Du valde att skaffa barn i en svajig relation och nu surar du över att du inte kan ge ditt barn en stabil vardag. Det är väldigt kortsiktigt tänkt. Men tanke på hur bråttom du har nu IGEN så har du snart två barn som ska köras åt olika håll varannan vecka. Man kan inte ta oansvariga beslut och sedan gnälla när resultatet blir precis som det blir för de flesta andra som tar samma beslut. Tittar man på statistiken så gör du allting rätt om du vill ha många olika särkullsbarn.
Varannan-vecka är inte kul alls. Barn mår inte bra av separationer och dom vill självklart ha båda sina föräldrar hos sig alltid. Men det är bättre med varannanvecka än att inte få sina föräldrar lika mycket.
Separationer skadar barn. Men du har redan gjort den skadan. Nu får du göra allt du kan för att din dotter inte ska ta mer skada. Låt din dotter få ha sin pappa
Nu har vi varit ett par i 2 år om ca en månad, vi är snart 30 båda två och är båda två trygga och stabila i livet. Fast jobb, ordnad ekonomi, och nu har vi precis köpt hus tillsammans, vilket vi ska flytta in i om ca 3 veckor, och vi håller på att sälja vår lägenhet. Känner inte riktigt att jag behöver ha någon uppläxning i hur och när man skaffar barn. Jag har skaffat barn en gång med en idiot, det gör jag aldrig om, men jag älskar inte min dotter ett dugg mindre för det. Älskar henne snarare mer för att jag är rädd att hon har en pappa som inte älskar henne lika mycket som jag gör.
Så lägg ner dina pekpinnar är du snäll.
Ett barn behöver absolut båda sina föräldrar. Men min dotter träffar sin pappa regelbundet och hon pratar med honom i telefon (ja, när hon själv vill, för oftast så vill hon faktiskt inte prata med honom, för han är jobbig tycker hon). Hon protesterar ofta när hon ska dit och berättar en del för mig när hon kommer hem om hur pappa lämnar iväg henne för att fixa med annat, att han träffar tjejer hit och dit, drar med dottern till nya flickvänner, att han bara sitter med sin telefon i handen hela tiden och att han ofta blir arg på henne när hon frågar saker.
Men det är kanske så det ska vara?