Vill INTE att mitt barn ska bli ett "Varannan Vecka Barn" - Hjälp mig.

Full förståelse för att man har varannan vecka om föräldrarna har en god kontakt, bor nära varandra och kan lösa problem utan konflikter. Men nu är ju inte vår situation så bra. Vår bakgrund är knagglig och vi kommer inte överens, vi har svårt för att prata med varandra överhuvudtaget egentligen.

Vill liksom inte att min dotters vardag och rutiner bryts upp varannan vecka. Ena veckan är det långa dagar, upp tidigt och åka långt till skolan. Andra veckan korta dagar och inte mer än 5 minuter till skolan. Fasta rutiner är ju det bästa för barnet. Vill dottern bo mer hos pappa när hon är lite större får hon självklart göra det, men jag tycker fortfarande att hon är för liten för att förstå och bryta det mönstret hon har nu.

Dessutom med den bakgrunden som finns hos oss föräldrar.

Gör inte ett skvatt för att förhindra det? Det är ju precis det jag gör. Jag vill att min dotter ska ha en lugn och trygg miljö att bo i, inte slussas mellan två hem alltid. Vem har sagt att bara för man är biologisk pappa så är man bäst för barnet? Kan du tala om det för mig? Min fästman är F*N så mycket bättre pappa till dottern än vad hennes riktiga pappa är. 

Och vad menar du, att jag inte känner min fästman? Efter två år? Kära du. Vi har känt varandra långt innan vi blev ett par. Men såna som du bara antar en massa och drar sina egna slutsatser. Här sitter jag och är dum som ens försöker förklara mig inför en sån som dig. Det var inte ens detta tråden handlade om från början. Men så såg du ett kryphål och tänkte att HÄR ska jag komma med pekpinnar, för det är SÅ kul. 

Men fy för människor som skriver som du gör.

Är ju en sak då båda varit delaktiga i barnets liv från dag 1. Och båda då vill ha barnet lika mycket. När det varit 2 delaktiga föräldrar från dag 1, och 2 som tagit ansvar för allt. 

Men här har ju pappan kommit och gått som det passat honom. Inte orkat med at ha små barn mer än 1 natt per 2 veckor. Sedan försvunnit ur barnets liv i något år, och sedan dykt upp när det finns flickvän (och det ska lekas familj), och försvunnit lika snabbt när förhållandet tar slut. Och efter att ha gjort allt detta, då ska han mitt i allt komma och hindra en flytt för mamman...efter att han inte tagit något ansvar på 5 år. Inte skött om sitt eget barn, på hans eget initsiativ. Han förlorar i tingsrätten (självklart). Och nu ska han då mitt i allt ha vv...?? 

Och bara för att han nu då har ett ryck IGEN, då ska man ändra om i barnets liv totalt. Och i mammans liv och det dom nu under 6-7 år skapat? Nä helvete heller!

Någon gräns får det finnas för detta FL slicka dåliga pappor i röven. 

Bra pappor ska absolut ha rätt till sina barn. Men dessa "hit och dit, beroende på omständigheter, ork och fan och hans moster-pappor...dom ska inte ha någon talan efter dom betett sig som så i några år. 

Man ska tänka på barnets bästa. Det är inte en vv kontakt med en dålig förälder. Det är trygghet, stabilitet och att inte behöva anpassa sig efter en tokig förälders impulsivitet!

Men det är väl inte konstigt att mammans reaktion är som den är?! Pappan har ju i 6 år visat på att han inte är en bra förälder till barnet. Han har kommit och gått som det passat honom, velat ha flickan när det är passar, och sedan dumpat av henne som hon inte var värd något när det inte passar.

Skulle du vara trygg med att ditt barn ska vistas hos en man som gjort så här vv? Och ännu mer otrygg skulle avståndet göra mig, absolut! Och sedan det att pappans beteende såklart påverkat flickan, och hon inte själv är med på noterna att ha vv, det skulle helt klart vara ett stort problem för mig som mamma.

Jag är helt säker på att skulle han varit en delaktig pappa från dag 1, och funnits där som en klippa för sin dotter under alla år, då hade säkert mamman haft en annan inställning till vv, även om dagarna blivit längre för dottern.

Samtidigt skulle en bra pappa insett att det såklart är bättre för dottern att bo på heltid hos mamman, när dotterns dagar kan bli betydligt kortare för flickan på det viset. Och om han velat ha henne vv, då skulle han få ändra sitt liv efter barnet (var hon bor och går i skola).

Mamman har varit flickans trygga punkt sedan dag 1. Och inte är det konstigt att hon är tveksam till att inleda vv under dessa förhållanden. Jag skulle aldrig lämna mina barn till en oansvarig person vv.

Man kan inte blunda för allt som pappan gjort ( inte gjort), och säga han ska få en chans igen och igen och igen. Den som betalar priset för dessa chanser är barnet.