Svårt för bonusbarn o förändringen
När jag och sambon träffades så hade han sin dotter vv. Det är ett yngre barn som är väldigt speciellt, det är inget jag säger för att hon ej är min biologiska. Utan hon är VÄLDIGT mycket och är också back i typ allt.. därmed mycket känslostormar mm mm.. hjälp av logoped o barnpsykolog har satts in samt stödpedagog, men ingen förändring.
Hon mattar ut mig totalt men det fungerade ändå ganska bra med vv. Ibland hann man tom sakna henne lite. Eftersom hon inte är min (och kommer i ärlighetens namn heller aldrig se henne som ?min?) så passade vv mig ypperligt. Halva tiden va hon hos sin mamma, som sig bör. Sambon o hon skaffade ju henne tillsammans, och tillsammans är hon deras att vara föräldrar åt.. min roll är pappas flickvän, lilla syskonets mamma, med ett vuxenansvar och att vara snäll. Inte hennes mamma... hon har(hade) ju en .. (mamma är i livet men har spårat ur totalt)
Så bestämde vi oss för att skaffa ett gemensamt barn, år efter vi blev tillsammans. Som höggravid ändrades allt och nu skulle plötsligt bonus bo med oss på heltid.
Jag förstår att vår gemensamma och bonus är min sambos barn lika mycket. Jag visste också stt han hade barn när vi bör tillsammans. Så det här behöver ni inte påpeka. Vad jag däremot INTE visste är att det finns kvinnor villiga att överge sina barn och lämpa över dom på andra.
Denna förändring har tagit hårt på mig. Jag känner mig lite ?snuvad? på den framtid vi hade planerad. Som sagt är hon ett så oerhört krävande barn, och som bonus?mamma? så var vv verkligen det ultimata. Just nu är jag så trött på henne och all dålig stämning som orsakas till följd av hennes beteenden som vi alla har svårt att hantera. Jag känner mig instängd och låst till ett liv som jag inte trodde vi skulle få. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska må bättre i att som förstagångsmamma, plötsligt ha blivit en typ av 2 barns?mamma?.. Det är oerhört svårt att göra normala saker m henne, även en handling på maxi slutar oftast m bråk o gråt (fr bonus.. för minsta lilla) jag saknar lugnet vi hade vv.. och ja, jag är medveten om att vår gemensamma m tiden också kommer ställa till med en del bus. Men det bonus gör kallar jag inte bus, utan helt enkelt bara något som gör VARJE dag väldigt svår att ta sig igenom :(
Hur ska man acceptera att det helt enkelt ör så här livet ska se ut nu? I flera år hade vi er annorlunda... och jag tycker helt enkelt inte att denna förändringen har medfört något positivt. Eftersom hon numera alltid är här och har det humör hon har, så får man liksom ?avsmak? o hinner inte sakna henne, man tar istället alla tillfällen i akt att komma undan :/ känns som vi för husfridens skull måste dela upp oss mer än vad som är normalt. För att ens få kunna göra ?vanliga? saker utan att de ska sluta i katastrof.
Jag visste att han hade barn innan. Men jag visste också att han delade det med en annan kvinna. Det är det jag har så svårt att acceptera - att han nu inte längre gör det!! vi skaffade ju vårt gemensamma barn för att tillsammans vara föräldrar åt det... men jag skaffade faktiskt inte bonus.... precis som det var menat att vi skulle dela på vårt barn, så trodde jag stt de skulle dela på deras barn! Nu får man mindre hjälp, känner sig som ensamstående i vissa situationer .. och får göra en hel del själv med vår gemensamma, bara för att bonus kräver så himla mycket....
Något jsg var ok med att det skulle vara så varannan vecka. Men nu när det är vår hela sanning och liv och vv inte längre existerar så känns allt bara så tungt...
Hon har bott heltid med oss nu i över ett halvår men jag vänjer mig inte. Istället blir jag bara mer o mer osäker på om jag orkar leva under dessa förhållanden.. :/
Vet inte vem jag ska prata med.. vart vänder man sig för att bearbeta det här?
Bonus blir snart 6 år..
