Längtan

Det är svårt... nu har vi inte viktproblem utan både manlig faktor och kvinnlig faktor och försökt bli gravida i snart sex år. Man blir så frustrerad när folk som varit tillsammans i två månader blir gravida eller när en tjej som har drogproblem blir det... så står man själv med allt ordnat och förberett och blir inte gravid. Går igenom alla tuffa behandlingar och alla hormoner och kompisarna bara sprutar ur sig barn. Det ÄR tufft. Jag har dock hela tiden tvingat mig till att vägra låta det påverka min relation med mina vänner... de lider ju med mig, men kan inte direkt hjälpa mer än att stötta mentalt. Men jag behöver dom... Jag vill inte sitta ensam i allt detta.

För rätt som det är så kommer den dagen där jag är nu.... efter tre ivf och noll resultat - och läkarna menar på att det är ingen idé att fortsätta om vi inte vill ha donerade ägg och kanske även spermier. Vi har precis valt att ge upp. Jag är 32 och kommer aldrig bli mamma. Det är jättetufft. Men jag är så glad nu att alla mina fina vänner finns kvar och jag finner faktiskt glädje i att träffa deras barn också. Jag har iaf träffat mannen i mitt liv och ser fram emot att resa, köpa hus, bli gamla tillsammans och allt sådant. Jag försöker tänka att mitt liv faktiskt inte är över, jag vägrar sluta leva!

Det är helt ok att må dåligt, jag försöker inte förminska någon. Menar bara att det går att komma vidare, även om man förblir barnlös... Jag har hittat frid i alla fall och ser fram emot resten av mitt liv. Jag håller dock alla tummar och tår för att ni blir gravida <3