En vän till mig känner sån press att inte duga som bonusmamma .Hon gör allt för bonusbarnet och behandlar den exakt som sitt eget barn,för att hon är rädd att mannen ska lämna henne annars.Som bonusmamma har jag bara skyldigheter inga rättigheter och hon känner press över sin roll.Ska hon verkligen anstränga så mycket för att bli godkänd?Hon är fin person så det är inte det.
Hon behöver gå i terapi låter det som. Blir hon lämnad för den saken (förutsatt så klart att hon inte särskiljer tydligt på barnen) så är mannen inget att ha.
Gör mannen samma för hennes barn? Om inte, varför ska hon göra det för hans? Och inser hon inte att hon är orättvis och sviker sitt eget barn på det här viset?
Aha. Då är det lite skillnad. Men, om det är jobbigt för henne och hon inte mår bra av det så är det inte bra. Givetvis ska inte hans barn förfördelas, men i vissa fall så stannar familjelivet av när särkullsbarnet inte är med. Man kan inte göra något roligt då, för då blir det orättvist för särkullsbarnet. Iom att man gör så, så förfördelar man ju sitt eget barn och det är inte ok alls.
Särkullsbarnet har ju en annan förälder som gör saker med det tex. Då får det barnet göra kul saker varje vecka medan det gemensamma får leva på sparlåga när inte syskonet är med.
Håller med om det att en bonusmamma bara har skyldigheter och inga rättigheter. Jag skulle inte klara av att leva det livet. Levde så en gång men aldrig, aldrig mer. Det var mardrömmen!
Det är svårare om man har ett gemensamt barn. Då är det inte bara att lämna....
Vad är det som hon skulle vilja slippa göra, och har mannen uttryckt att hon har lika stort ansvar för hans barn som han själv har?
Varför skulle mannen lämna henne? För att hon inte dansar efter hans pipa?
Jag tror att har man en god kommunikation mellan varandra så löser det mycket. Och att man inte ska ta på mer ansvar än man vill (för man behöver inte ta något ansvar alls för andras barn!). Det är just dessa skyldigheter jag kände av att man skulle vara tvungen gå in och vara som en mamma åt hans barn och göra allt, passa, leka, ställa upp på ALLT medan man inte hade några rättigheter alls eller något att säga till om. Han bestämde när det gällde allt kring barnen. Men ändå förväntades man vara likställd en förälder i det som gällde det praktiska och passandet.