Förtjänar alla sex och kärlek?

Sant, helt rättvist kan det aldrig bli men samtidigt kan man iaf sträva efter att ha ett någorlunda rättvist samhälle och inte bara nöja sig med djungelns lag som kapitalismen visat sig göra när man tar bort de socialistiska inslagen.

Om man vänder på frågan utifrån hypotesen att svaret är nej, vilka är det då som inte har rätt till kärlek och av vilka skäl?

Parkerar där och väntar på svar. Skulle vilja ställa en följdfråga redan nu.

Om människor har behov av sex och kärlek, och inte kan få de uppfyllda därför att det inte är samhällets - samhället är summan av de individer som lever där - sak att tillfredsställa det, har samhället rätt att ställa krav på att den individen ska bidra med andra saker, som att arbeta åt samhället, betala skatt för att finansiera samhället? Att samhället betraktar medlemmarna främst som skattebetalare är ganska uppenbart, medlemmarna är till för samhället och inte tvärtom.

Parkerar där och väntar på svar. Skulle vilja ställa en följdfråga redan nu.

Om människor har behov av sex och kärlek, och inte kan få de uppfyllda därför att det inte är samhällets - samhället är summan av de individer som lever där - sak att tillfredsställa det, har samhället rätt att ställa krav på att den individen ska bidra med andra saker, som att arbeta åt samhället, betala skatt för att finansiera samhället? Att samhället betraktar medlemmarna främst som skattebetalare är ganska uppenbart, medlemmarna är till för samhället och inte tvärtom.

Får man något tillbaka för att man ställer upp, om än inte precis allt man önskar?
Där finns mitt svar.

Aahh, jag ställde i och för sig inte frågan till dig, utan försökte kompletera det du frågade med en följdfråga.

Men tack för svaret, jag anser dock att om det man får tillbaka och om det är i proportion till vad man betalar, det är enbart upp till en själv att avgöra. I den bästa av världar är det en win-win situation, men om man tycker att man förlorar på dealen så ska man har rätt att dra sig ur. Livet är inte rättvist men om man har chans att dra sig ur en upplevd orättvisa ska man absolut göra det.

Jag antar att du läst historien om lunchsällskapet där alla betalade lunchen i förhållande till sina inkosmter. Om du inte läst den så finns den i detta blogginlägg. http://medborgarperspektiv.blogspot.se/2010/03/vem-betalar-for-den-fattige.html

Sensmoralen är att om den som anser sig förfördelad får dra sig ur dealen, så får det enorma konsekvenser för övriga. Den som betalade 52% av priset för alla luncher "fick ju något" också, men inte så mycket att vederbörande hade lust att vara med i fortsättningen.

 

Så länge några få gör det så kommer inte samhället att reagera, men skulle ett samhälle uppleva att en stor del av de medlemmar som bidrar med mer än de konsumerar flyttar, så bygger man murar. Varför tror du Berlinmuren byggdes? DDR var inte intresserade av att hålla kvar pensionärer, sjuka, arbetsoförmögna, de fick gärna sticka till Västtyskland. Men när lärare, läkare, ingenjörer, hantverkare, yrkeskompetenta människor som bidrar med sitt arbete sticker, då måste de stoppas. Det fanns inte skatt i DDR, staten ägde ju prosduktionsmedlen och tar själv ut profiten på förädlingsvärdet, men det kan ju vara bra att ha arbetskraft också...

Västroms fall kan förklaras till stor del av att yngre och medelålders män inte ville vara kvar och starta familjer och bidra till ett samhälle de hade slutat tro på.

 

 

 

Aahh, jag ställde i och för sig inte frågan till dig, utan försökte kompletera det du frågade med en följdfråga.

Men tack för svaret, jag anser dock att om det man får tillbaka och om det är i proportion till vad man betalar, det är enbart upp till en själv att avgöra. I den bästa av världar är det en win-win situation, men om man tycker att man förlorar på dealen så ska man har rätt att dra sig ur. Livet är inte rättvist men om man har chans att dra sig ur en upplevd orättvisa ska man absolut göra det.

Jag antar att du läst historien om lunchsällskapet där alla betalade lunchen i förhållande till sina inkosmter. Om du inte läst den så finns den i detta blogginlägg. medborgarperspektiv.blogspot.se/2010/03/vem-betalar-for-den-fattige.html

Sensmoralen är att om den som anser sig förfördelad får dra sig ur dealen, så får det enorma konsekvenser för övriga. Den som betalade 52% av priset för alla luncher "fick ju något" också, men inte så mycket att vederbörande hade lust att vara med i fortsättningen.

 

Så länge några få gör det så kommer inte samhället att reagera, men skulle ett samhälle uppleva att en stor del av de medlemmar som bidrar med mer än de konsumerar flyttar, så bygger man murar. Varför tror du Berlinmuren byggdes? DDR var inte intresserade av att hålla kvar pensionärer, sjuka, arbetsoförmögna, de fick gärna sticka till Västtyskland. Men när lärare, läkare, ingenjörer, hantverkare, yrkeskompetenta människor som bidrar med sitt arbete sticker, då måste de stoppas. Det fanns inte skatt i DDR, staten ägde ju prosduktionsmedlen ocen på förädlingsvärdet, men det kan ju vara bra att ha arbetskraft också...

Västroms fall kan förklaras till stor del av att yngre och medelålders män inte ville vara kvar och starta familjer och bidra till ett samhälle de hade slutat tro på.

 

 

 

Aahh, jag ställde i och för sig inte frågan till dig, utan försökte kompletera det du frågade med en följdfråga.

Men tack för svaret, jag anser dock att om det man får tillbaka och om det är i proportion till vad man betalar, det är enbart upp till en själv att avgöra. I den bästa av världar är det en win-win situation, men om man tycker att man förlorar på dealen så ska man har rätt att dra sig ur. Livet är inte rättvist men om man har chans att dra sig ur en upplevd orättvisa ska man absolut göra det.

Jag antar att du läst historien om lunchsällskapet där alla betalade lunchen i förhållande till sina inkosmter. Om du inte läst den så finns den i detta blogginlägg. medborgarperspektiv.blogspot.se/2010/03/vem-betalar-for-den-fattige.html

Sensmoralen är att om den som anser sig förfördelad får dra sig ur dealen, så får det enorma konsekvenser för övriga. Den som betalade 52% av priset för alla luncher "fick ju något" också, men inte så mycket att vederbörande hade lust att vara med i fortsättningen.

 

Så länge några få gör det så kommer inte samhället att reagera, men skulle ett samhälle uppleva att en stor del av de medlemmar som bidrar med mer än de konsumerar flyttar, så bygger man murar. Varför tror du Berlinmuren byggdes? DDR var inte intresserade av att hålla kvar pensionärer, sjuka, arbetsoförmögna, de fick gärna sticka till Västtyskland. Men när lärare, läkare, ingenjörer, hantverkare, yrkeskompetenta människor som bidrar med sitt arbete sticker, då måste de stoppas. Det fanns inte skatt i DDR, staten ägde ju prosduktionsmedlen ocen på förädlingsvärdet, men det kan ju vara bra att rbets

Västroms fall kan förklaras tav att yngre och medelålders män inte ville vra kvar och sth bidra till ett samhälle de hade stat tro på.

 

 

 

Aahh, jag ställde i och för sig inte frågan till dig, utan försökte kompletera det du frågade med en följdfråga.

Men tack för svaret, jag anser dock att om det man får tillbaka och om det är i proportion till vad man betalar, det är enbart upp till en själv att avgöra. I den bästa av världar är det en win-win situation, men om man tycker att man förlorar på dealen så ska man har rätt att dra sig ur. Livet är inte rättvist men om man har chans att dra sig ur en upplevd orättvisa ska man absolut göra det.

Jag antar att du läst historien om lunchsällskapet där alla betalade lunchen i förhållande till sina inkosmter. Om du inte läst den så finns den i detta blogginlägg. medborgarperspektiv.blogspot.se/2010/03/vem-betalar-for-den-fattige.html

Sensmoralen är att om den som anser sig förfördelad får dra sig ur dealen, så får det enorma konsekvenser för övriga. Den som betalade 52% av priset för alla luncher "fick ju något" också, men inte så mycket att vederbörande hade lust att vara med i fortsättningen.

 

Så länge några få gör det så kommer inte samhället att reagera, men skulle ett samhälle uppleva att en stor del av de medlemmar som bidrar med mer än deo konsumerar flyttar, så bygger man murar. Varför tror du Berlinmuren byggdes? DDR var inte intresserade att hålla kvar pensionärker, sjuka,nsken oförmögna, de fick gärna still Västtyskland. Men när lärare, läkare, ingenjörer, hantverkare, yrkeskompetenta människor som bidrar med sitt arbete sticker, då måste de stoppas. Det fanns inte skatt i DDR, staten ägdeju prosduktionsmedlen och tar själv ut profiten på förädlingsvärdet, men det kan ju vara bra att ha arbetskraft också...

Västroms fall kan förklaras till stor del av att yngre och medelålders män inte ville vara kvar och starta familjer och bidra till ett samhälle de hade slutat tro på.

 

 

 

Det du tänker på fungerar ju som en försäkring. Om alla fick ut vad de satte in, så går försäkringsbolaget omkull. Hela idén syftar på att man ska få ut något när man behöver, men endast när man behöver och att det totala uttaget inte överstiger det insatta.
 

Qtt vi alltid kommer vara slavar här hur man än gör och att det bara skull vara acceptabelt om man får sex och kärlek?

Hur mycket är samhället villigt att betala för sina slavar, det är resonemanget. Det gäller inte bara trygghet, sex, kärlek, pengar, mat, skydd och vad det nu kan vara för behov människor har. Hur mycket overksamma samhällsmedlemmar är man villig att acceptera? På vilka grunder ska man slippa bidra? På vilka grunder ska man kunna hoppa av samhället om man nu tycker hela upplägget är en dålig affär? Ska alla få hoppa av eller ska de som är en god affär för samhället tvingas kvar medan de som är en kostnad (ekonomiskt eller på annat sätt) få dra, kanske till och med kastas ut?

Jag är så cynisk efter att ha sett lite andra samhällen att jag numera tror att folk är beredda att ge upp det mesta bara de får mat, husrum, familj, ett socialt sammanhang och en viss trygghet att de inte fråntas detta imorgon.   

Rättighet är en vansklig term, för det finns olika slags sådana - juridiska och därtill mänskliga rättigheter som FN deklarerat, etc.

Men jag tycker att vi alla har ett visst ansvar för andra människor - och det inbegriper det sexuella. Jag ska förklara vad jag menar mer specifikt nedan:

Vi alla är människor med grundläggande starka behov som behöver uppfyllas för att vi ska må bra. T.ex. behöver vi äta och sova, ha sex och känna oss behövda och uppskattade, etc, etc. När vi formar vårt samhälle kan vi välja att ta hänsyn till människors behov eller inte. Vi kan utforma normer i samhället som går ut på att så många som möjligt ska få möjlighet att äta, sova, ha sex och må bra, känna sig behövda och uppskattade, eller också gör vi inte det.

Jag tycker att det är bra om vi i samhället kan forma individer som får sina basala behov tillfredsställda i största möjliga mån. Det är bra om människor kan äta och sova och ha sex, etc, annars blir de olyckliga och det leder till negativa konsekvenser, inte enbart för  personen själv utan också för andra i dess närhet.

Vem är det som har ansvar för att detta sker? Jo, det är alla vi tillsammans. Men vad menar jag att detta innebär ang. det sexuella? Ja, jag hävdar därför att vi har ett moraliskt ansvar för att underlätta för andra att få sexuella relationer. Men det ansvaret sträcker sig givetvis inte hur långt som helst.

Men jag tycker det är ädelt, t.ex. att para ihop två singelkompisar i förhoppningen att de passar bra tillsammans. Jag tycker även att det är bra att ge personer en chans, och inte fördomsfullt utesluta dem som möjliga partners enbart på ytliga kriterier, eller för en enstaka mindre sak man tycker illa om. Jag vill inte ta bort den enskildes rätt att välja partner givetvis, men uppmuntra till att tänka annorlunda kring ytliga kriterier för en relation.

Jag tycker det är viktigt att de som inte har sexuella relationer ges möjligheten att gå till sexologer och terapeuter som kan hjälpa dem att hitta vägar framåt.

Jag tror att ett samhälle som tar hand om sina medborgare och försöker skapa så bra förutsättningar som möjligt för att maximalt antal av dem ska få sina grundläggande behov tillfredsställda bidrar till en bättre värld. Man kan likna det med att föräldrar som vårdar sina barn med mycket värme och kärlek får barn som själva kan ge värme och kärlek. Samma sak fast på ett annat plan.

Om du ser det rent ekonomiskt så kanske det stämmer. Köper du en försäkring är det frivilligt, du gör en riskbedömning och en skadebedömning, och det kan mycket väl vara så att du väljer bort försäkringen. Tror du inte på försäkringen som sådan kan du skita i att köpa den.

Om man lär människor att inse att de har ett moraliskt ansvar mot sej själva att vara ärliga mot sig själva, att det kan vara bra med självinsikt så de kan jobba med sig själv så kanske de slipper de definiera snäll & äkta som initiativlös, timid och tillbakadragen.

"Men jag tycker det är ädelt"
Det är inte ädelt att försöka få andra att jobba med sig själv genom att sänka sina kriterier så att de med brister slipper jobba med sig själv.
Det du skrev i den andra tråden handlar inte om ytliga kriterier och jag tycker inte att det verkar vara särskilt moraliskt att försöka para ihop någon med en som har de personlighetsdragen om man inte försöker para ihop två som är lika.

Det som "vägskäl" skrev är inte något ytligt "möjligheter att stärka individen så att den kan fungera och känna sig accepterad"

"Jag tycker det är viktigt att de som inte har sexuella relationer ges möjligheten att gå till sexologer och terapeuter som kan hjälpa dem att hitta vägar framåt"
Då bör de ju få råd av någon med rätt kompetens och inte bara någon som svamlar.

Just det. Du igen, som anser att din egen definition på snäll är allenarådande. Om man lär människor att inse att de är fria att göra som de vill, så kanske de inte lyssnar på dig och definierar en "snäll man" på det sätt de själva önskar. 

Saknar man empati för andra människor - tycker man säkert inte det spelar någon roll att andra människor är olyckliga. Men om man bryr sig om andra, är det givetvis ädelt att försöka hitta sätt att få dem att må bättre.  

"Det är inte ädelt att försöka få andra att jobba med sig själv genom att sänka sina kriterier så att de med brister slipper jobba med sig själv."
Du kallar det att sänka sina kriterier. Jag kallar det att söka med andra glasögon. Men visst. Om man som du uppenbarligen har en föreställning om att mjuka, känsliga, tillbakadragna män är personer som har stora brister och blir dåliga partners i förhållanden, då är det en dålig idé att välja dem som partner. Men om man som jag, anser att dessa män är fullgoda personer som de är, att deras mjukhet och känslighet gör dem till bra partners, är det tvärtom sorgligt om man väljer bort dem med inställningen att de har brister och behöver jobba med sig själva.

Deras egentliga "brist" består i att de inte blir attraktiva för kvinnor i och med sin mjukare och försiktigare framtoning. Men det betyder inte att de inte är fullgoda partners.

Anledningen till att jag uppmuntrar kvinnor att ändra sina kriterier här, är framförallt för deras egen skull. De missar annars många fina potentiella partners, men självklart ska de välja själva.

"Det du skrev i den andra tråden handlar inte om ytliga kriterier och jag tycker inte att det verkar vara särskilt moraliskt att försöka para ihop någon med en som har de personlighetsdragen om man inte försöker para ihop två som är lika."
Så att para ihop två fina människor som man tror kommer att bli lyckliga tillsammans är alltså moraliskt förkastligt enligt dig? 

"Då bör de ju få råd av någon med rätt kompetens och inte bara någon som svamlar."
Ja, det var dåligt råd av mig att uppmuntra personer att gå till sexologer och psykoterapeuter. För de svamlar ju bara och saknar kompetens. Istället skulle förstås alla dessa män vända sig till dig som har rätt kompetens och som inte svamlar utan redigt och tydligt redovisar dina åsikter...

Suck...

Problemet är att sammanlagt ger det bilden av en person som har ett sätt att bete sig som gör det svårt att leva ett lyckligt liv.

www.johanydren.se/snall/ar-du-for-snall/

[....] Om människor inte på egen hand klarar söka relationer med andra, fungerande sexliv eller jobb för att smälta in i samhället och klara sin försörjning eller vad det än må vara så borde samhället erbjuda behandlingar och alternativa möjligheter att stärka individen så att den kan fungera och känna sig accepterad. [....]

Intressant tråd och intressant diskussion.

Jag vill gärna föra lite synpunkter till bordet, om någon är intresserad av att fortsätta diskussionen...

1. Ang. definitionen av ordet snäll. Vissa definierar snäll mer som en personlighetstyp som är lite försiktig och tillbakadragen. Andra menar att det är en egenskap av flera som betyder ungefär "gott hjärta". Jag tror att skillnaden i synsätt beror på skilda erfarenheter i livet. Jag själv har varit en snäll man, men övergått till något helt annat. Har man genomlevt en sådan övergång har man fått vissa insikter i konsekvenserna av att vara just snäll. Den här erfarenheten önskar man säkert dela med sig till andra och när man gör det uppstår missförstånd uppenbarligen. 

2. Många kvinnor i tråden anser tydligen att män ska vara "snälla", och att det är ett viktigt kriterium, dock inte det enda, när de väljer en partner. Det är väl också den mest vanliga egenskapen som kvinnor och tjejer efterlyser officiellt. Flera av dessa kvinnor anser också att de själva följer sin norm. De har ju blivit ihop med en godhjärtad person, som de anser vara snäll. Jag tänker då att de a) använder en annan definition av snäll än t.ex. mig, samt b) möjligen inte alls har analyserat tillräckligt noga på vilka grunder de väljer en partner. Jag tror inte att kvinnorna själva vet hur de fungerar på det här området lika bra som männen. Kvinnorna (de heterosexuella) har nämligen inte försökt få andra kvinnor att bli ihop med dem. Det har männen. Och detta har lett till att de vet detta bättre. 

Samtidigt så har snälla män en empirisk kunskap som sakta vuxit sig stark. Det handlar då om att de märkt att uppvisad snällhet inte är en egenskap som premieras av kvinnor. Det har de märkt och blivit olyckliga av, och efter ett tag (förhoppningsvis) bytt strategi. De har lagt märke till att män som tar mindre hänsyn till andras känslor, som är mer bestämda och bryter normer på ett burdust men charmigt sätt får mer uppmärksamhet och kärlek och värme av kvinnor.

Snällhet, åtminstone den som jag talar om, är en slags normföljande verksamhet. Man följer konventioner och regler, och visar hänsyn på alla möjliga sätt. Det här sättet att se på snällhet innebär att det inte är en äkta personlighetsdrag inom människan, utan snarare en konvention. Konventionen snällhet är t.ex. aldrig provocerande, men däremot mycket förutsägbar och också tråkig. Att vara snäll innebär ju att förhålla sig till vad andra tycker om något och att skjuta undan sina egna behov för att gagna andra. Det är givetvis ädelt, men det fungerar absolut inte om man är en man som önskar få en nära kontakt med kvinnor. 

Det känns som det är två olika verkligheter som möts, och det känns i mina ögon lite sorgligt att båda sidor visar så lite förståelse för varandras erfarenheter kring det. En mer ödmjuk och utforskande inställning vore att föredra.

Jag tycker också väldigt synd om de kvinnor som missar de "snälla" männen. Män som kan hålla tillbaka sina egna behov, som är snälla och omtänksamma  har många fina egenskaper och förmågor som inte tas tillvara när de inte hittar en partner, eller iaf får problem med det. Förvånande nog finns det kvinnor i den här tråden som avfärdar de snälla männen som asociala och svåra och att de inte är värda att komma i kontakt med. Jag skulle hävda att de snälla männen både är sociala, roliga, kunniga, omsorgsfulla, kreativa, etc. men de gör inget större avtryck vid ett första möte. De kvinnor som skulle ge dem en chans skulle kunna hitta en fantastisk partner i mötet med en sådan man - men det skulle då krävas mer initiativtagande från kvinnan troligtvis.

Jag tror dock att de snälla männen behöver få bättre insikt i vad kvinnor eftersöker och omforma sig efter detta. Många säger att raggnings-guru-videor på youtube är ytliga och fördomsfulla, men jag tror att de kan vara bra för dessa män. De behöver inte ändra sin personlighet så mycket utan snarare lära sig att förändra sitt förhållningssätt i mötet med andra kvinnor. Det är inte särskilt mycket svårare än att lära sig köra bil. Dock är det väldigt svårt att lära sig att köra bil, om man aldrig tränar, eller ens testar att köra en bil. 

Just det. Du igen, som anser att din egen definition på snäll är allenarådande. Om man lär människor att inse att de är fria att göra som de vill, så kanske de inte lyssnar på dig och definierar en "snäll man" på det sätt de själva önskar. 

Saknar man empati för andra människor - tycker man säkert inte det spelar någon roll att andra människor är olyckliga. Men om man bryr sig om andra, är det givetvis ädelt att försöka hitta sätt att få dem att må bättre.  

"Det är inte ädelt att försöka få andra att jobba med sig själv genom att sänka sina kriterier så att de med brister slipper jobba med sig själv."
Du kallar det att sänka sina kriterier. Jag kallar det att söka med andra glasögon. Men visst. Om man som du uppenbarligen har en föreställning om att mjuka, känsliga, tillbakadragna män är personer som har stora brister och blir dåliga partners i förhållanden, då är det en dålig idé att välja dem som partner. Men om man som jag, anser att dessa män är fullgoda personer som de är, att deras mjukhet och känslighet gör dem till bra partners, är det tvärtom sorgligt om man väljer bort dem med inställningen att de har brister och behöver jobba med sig själva.

Deras egentliga "brist" består i att de inte blir attraktiva för kvinnor i och med sin mjukare och försiktigare framtoning. Men det betyder inte att de inte är fullgoda partners.

Anledningen till att jag uppmuntrar kvinnor att ändra sina kriterier här, är framförallt för deras egen skull. De missar annars många fina potentiella partners, men självklart ska de välja själva.

"Det du skrev i den andra tråden handlar inte om ytliga kriterier och jag tycker inte att det verkar vara särskilt moraliskt att försöka para ihop någon med en som har de personlighetsdragen om man inte försöker para ihop två som är lika."
Så att para ihop två fina människor som man tror kommer att bli lyckliga tillsammans är alltså moraliskt förkastligt enligt dig? 

"Då bör de ju få råd av någon med rätt kompetens och inte bara någon som svamlar."
Ja, det var dåligt råd av mig att uppmuntra personer att gå till sexologer och psykoterapeuter. För de svamlar ju bara och saknar kompetens. Istället skulle förstås alla dessa män vända sig till dig som har rätt kompetens och som inte svamlar utan redigt och tydligt redovisar dina åsikter...

Suck...

Intressant tråd och intressant diskussion.

Jag vill gärna föra lite synpunkter till bordet, om någon är intresserad av att fortsätta diskussionen...

1. Ang. definitionen av ordet snäll. Vissa definierar snäll mer som en personlighetstyp som är lite försiktig och tillbakadragen. Andra menar att det är en egenskap av flera som betyder ungefär "gott hjärta". Jag tror att skillnaden i synsätt beror på skilda erfarenheter i livet. Jag själv har varit en snäll man, men övergått till något helt annat. Har man genomlevt en sådan övergång har man fått vissa insikter i konsekvenserna av att vara just snäll. Den här erfarenheten önskar man säkert dela med sig till andra och när man gör det uppstår missförstånd uppenbarligen. 

2. Många kvinnor i tråden anser tydligen att män ska vara "snälla", och att det är ett viktigt kriterium, dock inte det enda, när de väljer en partner. Det är väl också den mest vanliga egenskapen som kvinnor och tjejer efterlyser officiellt. Flera av dessa kvinnor anser också att de själva följer sin norm. De har ju blivit ihop med en godhjärtad person, som de anser vara snäll. Jag tänker då att de a) använder en annan definition av snäll än t.ex. mig, samt b) möjligen inte alls har analyserat tillräckligt noga på vilka grunder de väljer en partner. Jag tror inte att kvinnorna själva vet hur de fungerar på det här området lika bra som männen. Kvinnorna (de heterosexuella) har nämligen inte försökt få andra kvinnor att bli ihop med dem. Det har männen. Och detta har lett till att de vet detta bättre. 

Samtidigt så har snälla män en empirisk kunskap som sakta vuxit sig stark. Det handlar då om att de märkt att uppvisad snällhet inte är en egenskap som premieras av kvinnor. Det har de märkt och blivit olyckliga av, och efter ett tag (förhoppningsvis) bytt strategi. De har lagt märke till att män som tar mindre hänsyn till andras känslor, som är mer bestämda och bryter normer på ett burdust men charmigt sätt får mer uppmärksamhet och kärlek och värme av kvinnor.

Snällhet, åtminstone den som jag talar om, är en slags normföljande verksamhet. Man följer konventioner och regler, och visar hänsyn på alla möjliga sätt. Det här sättet att se på snällhet innebär att det inte är en äkta personlighetsdrag inom människan, utan snarare en konvention. Konventionen snällhet är t.ex. aldrig provocerande, men däremot mycket förutsägbar och också tråkig. Att vara snäll innebär ju att förhålla sig till vad andra tycker om något och att skjuta undan sina egna behov för att gagna andra. Det är givetvis ädelt, men det fungerar absolut inte om man är en man som önskar få en nära kontakt med kvinnor. 

Det känns som det är två olika verkligheter som möts, och det känns i mina ögon lite sorgligt att båda sidor visar så lite förståelse för varandras erfarenheter kring det. En mer ödmjuk och utforskande inställning vore att föredra.

Jag tycker också väldigt synd om de kvinnor som missar de "snälla" männen. Män som kan hålla tillbaka sina egna behov, som är snälla och omtänksamma  har många fina egenskaper och förmågor som inte tas tillvara när de inte hittar en partner, eller iaf får problem med det. Förvånande nog finns det kvinnor i den här tråden som avfärdar de snälla männen som asociala och svåra och att de inte är värda att komma i kontakt med. Jag skulle hävda att de snälla männen både är sociala, roliga, kunniga, omsorgsfulla, kreativa, etc. men de gör inget större avtryck vid ett första möte. De kvinnor som skulle ge dem en chans skulle kunna hitta en fantastisk partner i mötet med en sådan man - men det skulle då krävas mer initiativtagande från kvinnan troligtvis.

Jag tror dock att de snälla männen behöver få bättre insikt i vad kvinnor eftersöker och omforma sig efter detta. Många säger att raggnings-guru-videor på youtube är ytliga och fördomsfulla, men jag tror att de kan vara bra för dessa män. De behöver inte ändra sin personlighet så mycket utan snarare lära sig att förändra sitt förhållningssätt i mötet med andra kvinnor. Det är inte särskilt mycket svårare än att lära sig köra bil. Dock är det väldigt svårt att lära sig att köra bil, om man aldrig tränar, eller ens testar att köra en bil. 

Just det. Du igen, som anser att din egen definition på snäll är allenarådande. Om man lär människor att inse att de är fria att göra som de vill, så kanske de inte lyssnar på dig och definierar en "snäll man" på det sätt de själva önskar. 

Saknar man empati för andra människor - tycker man säkert inte det spelar någon roll att andra människor är olyckliga. Men om man bryr sig om andra, är det givetvis ädelt att försöka hitta sätt att få dem att må bättre.  

"Det är inte ädelt att försöka få andra att jobba med sig själv genom att sänka sina kriterier så att de med brister slipper jobba med sig själv."
Du kallar det att sänka sina kriterier. Jag kallar det att söka med andra glasögon. Men visst. Om man som du uppenbarligen har en föreställning om att mjuka, känsliga, tillbakadragna män är personer som har stora brister och blir dåliga partners i förhållanden, då är det en dålig idé att välja dem som partner. Men om man som jag, anser att dessa män är fullgoda personer som de är, att deras mjukhet och känslighet gör dem till bra partners, är det tvärtom sorgligt om man väljer bort dem med inställningen att de har brister och behöver jobba med sig själva.

Deras egentliga "brist" består i att de inte blir attraktiva för kvinnor i och med sin mjukare och försiktigare framtoning. Men det betyder inte att de inte är fullgoda partners.

Anledningen till att jag uppmuntrar kvinnor att ändra sina kriterier här, är framförallt för deras egen skull. De missar annars många fina potentiella partners, men självklart ska de välja själva.

"Det du skrev i den andra tråden handlar inte om ytliga kriterier och jag tycker inte att det verkar vara särskilt moraliskt att försöka para ihop någon med en som har de personlighetsdragen om man inte försöker para ihop två som är lika."
Så att para ihop två fina människor som man tror kommer att bli lyckliga tillsammans är alltså moraliskt förkastligt enligt dig? 

"Då bör de ju få råd av någon med rätt kompetens och inte bara någon som svamlar."
Ja, det var dåligt råd av mig att uppmuntra personer att gå till sexologer och psykoterapeuter. För de svamlar ju bara och saknar kompetens. Istället skulle förstås alla dessa män vända sig till dig som har rätt kompetens och som inte svamlar utan redigt och tydligt redovisar dina åsikter...

Suck...

Är du för snäll? | Ydrén Psykoterapi

Niklas januari 5, 2015 kl. 16:50

Jag känner igen på nästan samtliga punkter. Jag är snäll och försöker hela tiden tulla på mina behov framför min partners behov. Men känner att jag inte får tillbaka samma sak, och därför känns det orättvist. Jag vågar inte säga vad JAG vill för jag är rädd för att inte vara omtyckt, om jag vågar så blir jag ofta alldeles för upprusad och tar i för mycket och det blir onödig drama. Mitt förra förhållande slutade med att jag fick nog. Jag gav och gav men tillslut så insåg jag att jag inte fick tillbaka samma sak, eftersom jag aldrig bad om det utan utgick ifrån att min partner skulle ge det utan att jag bad om det. Och när jag inte får det så tappar jag intresset fullstädigt och vill att det ska ta slut. Samma läge just nu i ett nytt förhållande. Jag ger snart upp pallar inte att ge och ge och inte få något tillbaka. Eller jag pallar inte mig själv helt enkelt, pallar inte att jag ska vara så trög och inte våga tala om hur jag vill ha det utan att känna mig otillräcklig.

Everth april 6, 2015 kl. 18:52

Jag är denna typ och ser nu efter 50 år att man tjänar ingenting på detta man får aldrig nått tillbaka
Det människor ser är att om man nekar så behöver dom bara höja rösten lite så rasar självförtroendet och man ställer upp på deras villkor
Just det där saken med det rätta sättet, som man har försökt
Det där att inte känna sig uppskattad när man gör nått det känner man igen spelar ingen roll hur många som berömmer en så känner man sig inte lycklig

Det är ju som tur att det aldrig är försent att börja se sina egna behov och tänka på sig mer själv

NiceGuy augusti 9, 2015 kl. 17:37

Känner igen mig på varenda punkt i princip. För ett år sedan tog vad som hade varit ett magiskt bra förhållande slut. Jag visste inte vem jag var längre. De första månaderna var som att födas på nytt, att lära mig hur jag ska tänka, för jag var helt lost ? jag hade under två års tid kompromissat bort hela mig själv och min person tack vare min snällhet. Nu har jag jobbat med mig själv i ett år och kommer arbeta med min snällhet livet ut för att aldrig mer hamna i den dum-snällheten igen!

Sara mars 4, 2016 kl. 13:00

Känner igen mig utav allt det där som du skriver. Sådan var jag mycket förr. Jag hatade mig själv, så för att få mitt emotionella behov av kärlek tillfredsställt var jag ju tvungen att få det via andra. Så att vara snäll och offra mig var en strategi för mig att få kärlek. Men det ledde inte till någon nämnvärt välbefinnande precis som du skriver. Kärleken åkte bara rakt igenom mig, precis som jag hade ett hål i botten. Men det gav mig tillräckligt många små lyckokickar för att bli beroende av det beteendet. Dock så ledde det mig i långa loppet till en väldigt mörk plats. Efter en stor emotionell smäll började jag förändra mitt beteende mot att börja ge mig själv kärlek istället. Och då började jag må bra på riktigt.

www.johanydren.se/snall/ar-du-for-snall/

Tack för ditt inlägg - jag tyckte att det gjorde att jag fick en väldigt bra inblick i hur du tänker kring det hela.

Jag har en helt annan syn än dig - jag tänker för det första att det är dåligt och dumt att individer (och nu tänker jag främst män/pojkar även om det säkert gäller för kvinnor också) inte vet hur de ska bära sig åt för att bli attraktiva inför det andra könet. Det innebär att de blir olyckliga och sprider ångest och ev. hat i sin omgivning samt att många kvinnor förlorar chansen att få dem som partner. Dessutom får männen utan samvete, fritt spelrum. Ingen blir lyckligare av det. Lösningen är att vi sprider kunskapen om hur de här männen ska bete sig för att bli bättre på att visa omsorg och uppskattning för kvinnor och även hur de ska bete sig för att öka sina chanser att attrahera kvinnor.

De här männen som kommer med budskapet att kvinnor inte vill ha en viss sorts typ av män, eller rättare sagt, attraheras sämre av vissa beteenden, ser jag som viktiga i och med att de sprider sin kunskap om hur män bör bete sig för att bli bättre på att skaffa nya relationer. De kan hjälpa till att sprida kunskapen vidare, och förhoppningsvis kan de "snälla männen" nås av informationen och börja jobba mot att utvecklas mer på detta område.

Jag utgår alltså inte från att de män som påstår att "snälla" (läs min definition av snäll i tidigare inlägg) män inte får tjejer har ett dåligt syfte, med sina uttalanden - utan snarare att de säger något som jag tycker är både viktigt och sant. Deras syfte är inte att få andra att uppföra sig illa mot kvinnor, utan snarare att få de "snälla" männen att förbättra sina förmågor så att de kan bli attraktivare och förföra kvinnor på ett sätt som är moraliskt okej. De snälla männen kan kanske konkurrera ut svinpälsarna om de lär sig bli bättre på det området, och då vinner alla på det!

Jag tycker att du är lite väl fyrkantig om du inte kan inse att andra inte menar samma sak med ordet snäll som dig själv. Du är också fördömande som dömer ut andra som definierar snäll på andra sätt än dig själv. Om jag definierar snäll som tillbakadragen hävdar alltså du att jag bidrar till att skapa en myt om att kvinnor vill ha en man som är taskiga mot dem. Det är inte rätt att fördöma någon för något som den inte har sagt och inte heller tycker.