Förtjänar alla sex och kärlek?
Är det en mänsklig rättighet eller något man måste förtjäna, jobba på?
Finns det ett bäst före datum för att älska och ha sex?
Är det en mänsklig rättighet eller något man måste förtjäna, jobba på?
Finns det ett bäst före datum för att älska och ha sex?
Parkerar där och väntar på svar. Skulle vilja ställa en följdfråga redan nu.
Om människor har behov av sex och kärlek, och inte kan få de uppfyllda därför att det inte är samhällets - samhället är summan av de individer som lever där - sak att tillfredsställa det, har samhället rätt att ställa krav på att den individen ska bidra med andra saker, som att arbeta åt samhället, betala skatt för att finansiera samhället? Att samhället betraktar medlemmarna främst som skattebetalare är ganska uppenbart, medlemmarna är till för samhället och inte tvärtom.
Parkerar där och väntar på svar. Skulle vilja ställa en följdfråga redan nu.
Om människor har behov av sex och kärlek, och inte kan få de uppfyllda därför att det inte är samhällets - samhället är summan av de individer som lever där - sak att tillfredsställa det, har samhället rätt att ställa krav på att den individen ska bidra med andra saker, som att arbeta åt samhället, betala skatt för att finansiera samhället? Att samhället betraktar medlemmarna främst som skattebetalare är ganska uppenbart, medlemmarna är till för samhället och inte tvärtom.
Parkerar där och väntar på svar. Skulle vilja ställa en följdfråga redan nu.
Om människor har behov av sex och kärlek, och inte kan få de uppfyllda därför att det inte är samhällets - samhället är summan av de individer som lever där - sak att tillfredsställa det, har samhället rätt att ställa krav på att den individen ska bidra med andra saker, som att arbeta åt samhället, betala skatt för att finansiera samhället? Att samhället betraktar medlemmarna främst som skattebetalare är ganska uppenbart, medlemmarna är till för samhället och inte tvärtom.
Aahh, jag ställde i och för sig inte frågan till dig, utan försökte kompletera det du frågade med en följdfråga.
Men tack för svaret, jag anser dock att om det man får tillbaka och om det är i proportion till vad man betalar, det är enbart upp till en själv att avgöra. I den bästa av världar är det en win-win situation, men om man tycker att man förlorar på dealen så ska man har rätt att dra sig ur. Livet är inte rättvist men om man har chans att dra sig ur en upplevd orättvisa ska man absolut göra det.
Jag antar att du läst historien om lunchsällskapet där alla betalade lunchen i förhållande till sina inkosmter. Om du inte läst den så finns den i detta blogginlägg. http://medborgarperspektiv.blogspot.se/2010/03/vem-betalar-for-den-fattige.html
Sensmoralen är att om den som anser sig förfördelad får dra sig ur dealen, så får det enorma konsekvenser för övriga. Den som betalade 52% av priset för alla luncher "fick ju något" också, men inte så mycket att vederbörande hade lust att vara med i fortsättningen.
Så länge några få gör det så kommer inte samhället att reagera, men skulle ett samhälle uppleva att en stor del av de medlemmar som bidrar med mer än de konsumerar flyttar, så bygger man murar. Varför tror du Berlinmuren byggdes? DDR var inte intresserade av att hålla kvar pensionärer, sjuka, arbetsoförmögna, de fick gärna sticka till Västtyskland. Men när lärare, läkare, ingenjörer, hantverkare, yrkeskompetenta människor som bidrar med sitt arbete sticker, då måste de stoppas. Det fanns inte skatt i DDR, staten ägde ju prosduktionsmedlen och tar själv ut profiten på förädlingsvärdet, men det kan ju vara bra att ha arbetskraft också...
Västroms fall kan förklaras till stor del av att yngre och medelålders män inte ville vara kvar och starta familjer och bidra till ett samhälle de hade slutat tro på.
Aahh, jag ställde i och för sig inte frågan till dig, utan försökte kompletera det du frågade med en följdfråga.
Men tack för svaret, jag anser dock att om det man får tillbaka och om det är i proportion till vad man betalar, det är enbart upp till en själv att avgöra. I den bästa av världar är det en win-win situation, men om man tycker att man förlorar på dealen så ska man har rätt att dra sig ur. Livet är inte rättvist men om man har chans att dra sig ur en upplevd orättvisa ska man absolut göra det.
Jag antar att du läst historien om lunchsällskapet där alla betalade lunchen i förhållande till sina inkosmter. Om du inte läst den så finns den i detta blogginlägg. http://medborgarperspektiv.blogspot.se/2010/03/vem-betalar-for-den-fattige.html
Sensmoralen är att om den som anser sig förfördelad får dra sig ur dealen, så får det enorma konsekvenser för övriga. Den som betalade 52% av priset för alla luncher "fick ju något" också, men inte så mycket att vederbörande hade lust att vara med i fortsättningen.
Så länge några få gör det så kommer inte samhället att reagera, men skulle ett samhälle uppleva att en stor del av de medlemmar som bidrar med mer än de konsumerar flyttar, så bygger man murar. Varför tror du Berlinmuren byggdes? DDR var inte intresserade av att hålla kvar pensionärer, sjuka, arbetsoförmögna, de fick gärna sticka till Västtyskland. Men när lärare, läkare, ingenjörer, hantverkare, yrkeskompetenta människor som bidrar med sitt arbete sticker, då måste de stoppas. Det fanns inte skatt i DDR, staten ägde ju prosduktionsmedlen och tar själv ut profiten på förädlingsvärdet, men det kan ju vara bra att ha arbetskraft också...
Västroms fall kan förklaras till stor del av att yngre och medelålders män inte ville vara kvar och starta familjer och bidra till ett samhälle de hade slutat tro på.
Det du tänker på fungerar ju som en försäkring. Om alla fick ut vad de satte in, så går försäkringsbolaget omkull. Hela idén syftar på att man ska få ut något när man behöver, men endast när man behöver och att det totala uttaget inte överstiger det insatta.
Sedan tycker jag man kan se det ur ett lite vidare perspektiv. Den som tjänar bra är kanske VD på ett stort företag som i sin tur tjänar pengar på andras arbete, de drar fördelar av allmänt finansierad utbildning och nyttjar infrastruktur i högre grad...
Likaså kan man nog se det som att företaget också har nytta av att dess anställda är välmående på alla tänkbara sätt...
Detta är något man bör beakta i sammanhanget.
Så vad man egentligen får tillbaka är inte alltid lätt att se och räkna på.
Aahh, jag ställde i och för sig inte frågan till dig, utan försökte kompletera det du frågade med en följdfråga.
Men tack för svaret, jag anser dock att om det man får tillbaka och om det är i proportion till vad man betalar, det är enbart upp till en själv att avgöra. I den bästa av världar är det en win-win situation, men om man tycker att man förlorar på dealen så ska man har rätt att dra sig ur. Livet är inte rättvist men om man har chans att dra sig ur en upplevd orättvisa ska man absolut göra det.
Jag antar att du läst historien om lunchsällskapet där alla betalade lunchen i förhållande till sina inkosmter. Om du inte läst den så finns den i detta blogginlägg. medborgarperspektiv.blogspot.se/2010/03/vem-betalar-for-den-fattige.html
Sensmoralen är att om den som anser sig förfördelad får dra sig ur dealen, så får det enorma konsekvenser för övriga. Den som betalade 52% av priset för alla luncher "fick ju något" också, men inte så mycket att vederbörande hade lust att vara med i fortsättningen.
Så länge några få gör det så kommer inte samhället att reagera, men skulle ett samhälle uppleva att en stor del av de medlemmar som bidrar med mer än de konsumerar flyttar, så bygger man murar. Varför tror du Berlinmuren byggdes? DDR var inte intresserade av att hålla kvar pensionärer, sjuka, arbetsoförmögna, de fick gärna sticka till Västtyskland. Men när lärare, läkare, ingenjörer, hantverkare, yrkeskompetenta människor som bidrar med sitt arbete sticker, då måste de stoppas. Det fanns inte skatt i DDR, staten ägde ju prosduktionsmedlen ocen på förädlingsvärdet, men det kan ju vara bra att ha arbetskraft också...
Västroms fall kan förklaras till stor del av att yngre och medelålders män inte ville vara kvar och starta familjer och bidra till ett samhälle de hade slutat tro på.
Aahh, jag ställde i och för sig inte frågan till dig, utan försökte kompletera det du frågade med en följdfråga.
Men tack för svaret, jag anser dock att om det man får tillbaka och om det är i proportion till vad man betalar, det är enbart upp till en själv att avgöra. I den bästa av världar är det en win-win situation, men om man tycker att man förlorar på dealen så ska man har rätt att dra sig ur. Livet är inte rättvist men om man har chans att dra sig ur en upplevd orättvisa ska man absolut göra det.
Jag antar att du läst historien om lunchsällskapet där alla betalade lunchen i förhållande till sina inkosmter. Om du inte läst den så finns den i detta blogginlägg. medborgarperspektiv.blogspot.se/2010/03/vem-betalar-for-den-fattige.html
Sensmoralen är att om den som anser sig förfördelad får dra sig ur dealen, så får det enorma konsekvenser för övriga. Den som betalade 52% av priset för alla luncher "fick ju något" också, men inte så mycket att vederbörande hade lust att vara med i fortsättningen.
Så länge några få gör det så kommer inte samhället att reagera, men skulle ett samhälle uppleva att en stor del av de medlemmar som bidrar med mer än de konsumerar flyttar, så bygger man murar. Varför tror du Berlinmuren byggdes? DDR var inte intresserade av att hålla kvar pensionärer, sjuka, arbetsoförmögna, de fick gärna sticka till Västtyskland. Men när lärare, läkare, ingenjörer, hantverkare, yrkeskompetenta människor som bidrar med sitt arbete sticker, då måste de stoppas. Det fanns inte skatt i DDR, staten ägde ju prosduktionsmedlen ocen på förädlingsvärdet, men det kan ju vara bra att rbets
Västroms fall kan förklaras tav att yngre och medelålders män inte ville vra kvar och sth bidra till ett samhälle de hade stat tro på.
Aahh, jag ställde i och för sig inte frågan till dig, utan försökte kompletera det du frågade med en följdfråga.
Men tack för svaret, jag anser dock att om det man får tillbaka och om det är i proportion till vad man betalar, det är enbart upp till en själv att avgöra. I den bästa av världar är det en win-win situation, men om man tycker att man förlorar på dealen så ska man har rätt att dra sig ur. Livet är inte rättvist men om man har chans att dra sig ur en upplevd orättvisa ska man absolut göra det.
Jag antar att du läst historien om lunchsällskapet där alla betalade lunchen i förhållande till sina inkosmter. Om du inte läst den så finns den i detta blogginlägg. medborgarperspektiv.blogspot.se/2010/03/vem-betalar-for-den-fattige.html
Sensmoralen är att om den som anser sig förfördelad får dra sig ur dealen, så får det enorma konsekvenser för övriga. Den som betalade 52% av priset för alla luncher "fick ju något" också, men inte så mycket att vederbörande hade lust att vara med i fortsättningen.
Så länge några få gör det så kommer inte samhället att reagera, men skulle ett samhälle uppleva att en stor del av de medlemmar som bidrar med mer än deo konsumerar flyttar, så bygger man murar. Varför tror du Berlinmuren byggdes? DDR var inte intresserade att hålla kvar pensionärker, sjuka,nsken oförmögna, de fick gärna still Västtyskland. Men när lärare, läkare, ingenjörer, hantverkare, yrkeskompetenta människor som bidrar med sitt arbete sticker, då måste de stoppas. Det fanns inte skatt i DDR, staten ägdeju prosduktionsmedlen och tar själv ut profiten på förädlingsvärdet, men det kan ju vara bra att ha arbetskraft också...
Västroms fall kan förklaras till stor del av att yngre och medelålders män inte ville vara kvar och starta familjer och bidra till ett samhälle de hade slutat tro på.
Det du tänker på fungerar ju som en försäkring. Om alla fick ut vad de satte in, så går försäkringsbolaget omkull. Hela idén syftar på att man ska få ut något när man behöver, men endast när man behöver och att det totala uttaget inte överstiger det insatta.
Om du ser det rent ekonomiskt så kanske det stämmer. Köper du en försäkring är det frivilligt, du gör en riskbedömning och en skadebedömning, och det kan mycket väl vara så att du väljer bort försäkringen. Tror du inte på försäkringen som sådan kan du skita i att köpa den.
Det finns människor, jag känner en, som i stort sett lever som ett spöke i samhället, han gör nästan inga avtryck alls. Efter att ha varit utomlands har han kommit tillbaka utan att myndigheterna vet om det, han kom tillbaka för 8-9 år sedan via ett annat EU-land. Han jobbar enbart svart, han tar bara betalt i kontanter, han bor i andra hand hos en kompis, han har inte behövt sjukvård eller social service, han har nästan inga kontakter med civilsamhället. Förutom svartarbete, som är att betrakta som skattebrott, så har han egentligen ingenting han kan straffas för heller. Han är svensk medborgare, har varit sedan födseln och med tanke på hans namn så är hans föräldrar också svenska. Men den här stollen vill inte vara med i samhället, han lever som nån slags skuggfigur, ganska obekvämt ur mitt perspektiv sett. Men det är ett aktivt val han har gjort, han vill av en massa anledningar inte vara med och bidra. Nu kan man kanske tro att de här är en ovanlig kuf, men det finns troligen 60-80 000 personer i Sverige som håller på så här. För några år sedan gjorde P3 en dokumentär om sådana här personer. Fundera på vad det är för pengar årligen som samhället går miste om genom att dessa "kopplar ur sig". Sedan har vi 7% av medborgarna i Sverige som inte bor i Sverige, 660 000 personer.
Hur mycket är samhället villigt att betala för sina slavar, det är resonemanget. Det gäller inte bara trygghet, sex, kärlek, pengar, mat, skydd och vad det nu kan vara för behov människor har. Hur mycket overksamma samhällsmedlemmar är man villig att acceptera? På vilka grunder ska man slippa bidra? På vilka grunder ska man kunna hoppa av samhället om man nu tycker hela upplägget är en dålig affär? Ska alla få hoppa av eller ska de som är en god affär för samhället tvingas kvar medan de som är en kostnad (ekonomiskt eller på annat sätt) få dra, kanske till och med kastas ut?
Jag är så cynisk efter att ha sett lite andra samhällen att jag numera tror att folk är beredda att ge upp det mesta bara de får mat, husrum, familj, ett socialt sammanhang och en viss trygghet att de inte fråntas detta imorgon.
Hur mycket är samhället villigt att betala för sina slavar, det är resonemanget. Det gäller inte bara trygghet, sex, kärlek, pengar, mat, skydd och vad det nu kan vara för behov människor har. Hur mycket overksamma samhällsmedlemmar är man villig att acceptera? På vilka grunder ska man slippa bidra? På vilka grunder ska man kunna hoppa av samhället om man nu tycker hela upplägget är en dålig affär? Ska alla få hoppa av eller ska de som är en god affär för samhället tvingas kvar medan de som är en kostnad (ekonomiskt eller på annat sätt) få dra, kanske till och med kastas ut?
Jag är så cynisk efter att ha sett lite andra samhällen att jag numera tror att folk är beredda att ge upp det mesta bara de får mat, husrum, familj, ett socialt sammanhang och en viss trygghet att de inte fråntas detta imorgon.
Otrogna personer som inte lär av sina misstag förtjänar inte sex, kärlek och omtanke. Aldrig någonsin!
Om du ser det rent ekonomiskt så kanske det stämmer. Köper du en försäkring är det frivilligt, du gör en riskbedömning och en skadebedömning, och det kan mycket väl vara så att du väljer bort försäkringen. Tror du inte på försäkringen som sådan kan du skita i att köpa den.
Intressant tråd och intressant diskussion.
Jag vill gärna föra lite synpunkter till bordet, om någon är intresserad av att fortsätta diskussionen...
1. Ang. definitionen av ordet snäll. Vissa definierar snäll mer som en personlighetstyp som är lite försiktig och tillbakadragen. Andra menar att det är en egenskap av flera som betyder ungefär "gott hjärta". Jag tror att skillnaden i synsätt beror på skilda erfarenheter i livet. Jag själv har varit en snäll man, men övergått till något helt annat. Har man genomlevt en sådan övergång har man fått vissa insikter i konsekvenserna av att vara just snäll. Den här erfarenheten önskar man säkert dela med sig till andra och när man gör det uppstår missförstånd uppenbarligen.
2. Många kvinnor i tråden anser tydligen att män ska vara "snälla", och att det är ett viktigt kriterium, dock inte det enda, när de väljer en partner. Det är väl också den mest vanliga egenskapen som kvinnor och tjejer efterlyser officiellt. Flera av dessa kvinnor anser också att de själva följer sin norm. De har ju blivit ihop med en godhjärtad person, som de anser vara snäll. Jag tänker då att de a) använder en annan definition av snäll än t.ex. mig, samt b) möjligen inte alls har analyserat tillräckligt noga på vilka grunder de väljer en partner. Jag tror inte att kvinnorna själva vet hur de fungerar på det här området lika bra som männen. Kvinnorna (de heterosexuella) har nämligen inte försökt få andra kvinnor att bli ihop med dem. Det har männen. Och detta har lett till att de vet detta bättre.
Samtidigt så har snälla män en empirisk kunskap som sakta vuxit sig stark. Det handlar då om att de märkt att uppvisad snällhet inte är en egenskap som premieras av kvinnor. Det har de märkt och blivit olyckliga av, och efter ett tag (förhoppningsvis) bytt strategi. De har lagt märke till att män som tar mindre hänsyn till andras känslor, som är mer bestämda och bryter normer på ett burdust men charmigt sätt får mer uppmärksamhet och kärlek och värme av kvinnor.
Snällhet, åtminstone den som jag talar om, är en slags normföljande verksamhet. Man följer konventioner och regler, och visar hänsyn på alla möjliga sätt. Det här sättet att se på snällhet innebär att det inte är en äkta personlighetsdrag inom människan, utan snarare en konvention. Konventionen snällhet är t.ex. aldrig provocerande, men däremot mycket förutsägbar och också tråkig. Att vara snäll innebär ju att förhålla sig till vad andra tycker om något och att skjuta undan sina egna behov för att gagna andra. Det är givetvis ädelt, men det fungerar absolut inte om man är en man som önskar få en nära kontakt med kvinnor.
Det känns som det är två olika verkligheter som möts, och det känns i mina ögon lite sorgligt att båda sidor visar så lite förståelse för varandras erfarenheter kring det. En mer ödmjuk och utforskande inställning vore att föredra.
Jag tycker också väldigt synd om de kvinnor som missar de "snälla" männen. Män som kan hålla tillbaka sina egna behov, som är snälla och omtänksamma har många fina egenskaper och förmågor som inte tas tillvara när de inte hittar en partner, eller iaf får problem med det. Förvånande nog finns det kvinnor i den här tråden som avfärdar de snälla männen som asociala och svåra och att de inte är värda att komma i kontakt med. Jag skulle hävda att de snälla männen både är sociala, roliga, kunniga, omsorgsfulla, kreativa, etc. men de gör inget större avtryck vid ett första möte. De kvinnor som skulle ge dem en chans skulle kunna hitta en fantastisk partner i mötet med en sådan man - men det skulle då krävas mer initiativtagande från kvinnan troligtvis.
Jag tror dock att de snälla männen behöver få bättre insikt i vad kvinnor eftersöker och omforma sig efter detta. Många säger att raggnings-guru-videor på youtube är ytliga och fördomsfulla, men jag tror att de kan vara bra för dessa män. De behöver inte ändra sin personlighet så mycket utan snarare lära sig att förändra sitt förhållningssätt i mötet med andra kvinnor. Det är inte särskilt mycket svårare än att lära sig köra bil. Dock är det väldigt svårt att lära sig att köra bil, om man aldrig tränar, eller ens testar att köra en bil.
Intressant tråd och intressant diskussion.
Jag vill gärna föra lite synpunkter till bordet, om någon är intresserad av att fortsätta diskussionen...
1. Ang. definitionen av ordet snäll. Vissa definierar snäll mer som en personlighetstyp som är lite försiktig och tillbakadragen. Andra menar att det är en egenskap av flera som betyder ungefär "gott hjärta". Jag tror att skillnaden i synsätt beror på skilda erfarenheter i livet. Jag själv har varit en snäll man, men övergått till något helt annat. Har man genomlevt en sådan övergång har man fått vissa insikter i konsekvenserna av att vara just snäll. Den här erfarenheten önskar man säkert dela med sig till andra och när man gör det uppstår missförstånd uppenbarligen.
2. Många kvinnor i tråden anser tydligen att män ska vara "snälla", och att det är ett viktigt kriterium, dock inte det enda, när de väljer en partner. Det är väl också den mest vanliga egenskapen som kvinnor och tjejer efterlyser officiellt. Flera av dessa kvinnor anser också att de själva följer sin norm. De har ju blivit ihop med en godhjärtad person, som de anser vara snäll. Jag tänker då att de a) använder en annan definition av snäll än t.ex. mig, samt b) möjligen inte alls har analyserat tillräckligt noga på vilka grunder de väljer en partner. Jag tror inte att kvinnorna själva vet hur de fungerar på det här området lika bra som männen. Kvinnorna (de heterosexuella) har nämligen inte försökt få andra kvinnor att bli ihop med dem. Det har männen. Och detta har lett till att de vet detta bättre.
Samtidigt så har snälla män en empirisk kunskap som sakta vuxit sig stark. Det handlar då om att de märkt att uppvisad snällhet inte är en egenskap som premieras av kvinnor. Det har de märkt och blivit olyckliga av, och efter ett tag (förhoppningsvis) bytt strategi. De har lagt märke till att män som tar mindre hänsyn till andras känslor, som är mer bestämda och bryter normer på ett burdust men charmigt sätt får mer uppmärksamhet och kärlek och värme av kvinnor.
Snällhet, åtminstone den som jag talar om, är en slags normföljande verksamhet. Man följer konventioner och regler, och visar hänsyn på alla möjliga sätt. Det här sättet att se på snällhet innebär att det inte är en äkta personlighetsdrag inom människan, utan snarare en konvention. Konventionen snällhet är t.ex. aldrig provocerande, men däremot mycket förutsägbar och också tråkig. Att vara snäll innebär ju att förhålla sig till vad andra tycker om något och att skjuta undan sina egna behov för att gagna andra. Det är givetvis ädelt, men det fungerar absolut inte om man är en man som önskar få en nära kontakt med kvinnor.
Det känns som det är två olika verkligheter som möts, och det känns i mina ögon lite sorgligt att båda sidor visar så lite förståelse för varandras erfarenheter kring det. En mer ödmjuk och utforskande inställning vore att föredra.
Jag tycker också väldigt synd om de kvinnor som missar de "snälla" männen. Män som kan hålla tillbaka sina egna behov, som är snälla och omtänksamma har många fina egenskaper och förmågor som inte tas tillvara när de inte hittar en partner, eller iaf får problem med det. Förvånande nog finns det kvinnor i den här tråden som avfärdar de snälla männen som asociala och svåra och att de inte är värda att komma i kontakt med. Jag skulle hävda att de snälla männen både är sociala, roliga, kunniga, omsorgsfulla, kreativa, etc. men de gör inget större avtryck vid ett första möte. De kvinnor som skulle ge dem en chans skulle kunna hitta en fantastisk partner i mötet med en sådan man - men det skulle då krävas mer initiativtagande från kvinnan troligtvis.
Jag tror dock att de snälla männen behöver få bättre insikt i vad kvinnor eftersöker och omforma sig efter detta. Många säger att raggnings-guru-videor på youtube är ytliga och fördomsfulla, men jag tror att de kan vara bra för dessa män. De behöver inte ändra sin personlighet så mycket utan snarare lära sig att förändra sitt förhållningssätt i mötet med andra kvinnor. Det är inte särskilt mycket svårare än att lära sig köra bil. Dock är det väldigt svårt att lära sig att köra bil, om man aldrig tränar, eller ens testar att köra en bil.
Nej alla förtjänar inte sex.