Vuxen bonusdotter

Jag läser om dina problem med stort intresse för jag saknar också att min sambo markerar för sin son när sonen går över gränsen med vad som är okej att göra mot mig. Varför gör han inte det? Hur resonerar man när man väljer att se mellan fingrarna med sånt beteende? Jag tycker att det är viktigt att pappan sätter en gräns för sitt/sina barn när de gör nåt som inte är okej. Att man råkar vara pappans sambo gör det liksom inte mer okej att bete sig illa. Men jag får känslan, i alla fall när det gäller min egen sambo, att han tycker lite synd om/skäms för att han har dragit in en annan vuxen i sitt barns liv. Jag kan inte veta vad som rör sig i min sambos huvud men det känns inte bra när han som förälder undfaller att säga åt sitt barn när det har betett sig illa mot mig.
Jag kan berätta att min sambos son har aldrig kallat mig mentalt störd, i alla fall inte direkt till mig, han är tonåring och bor fortfarande hemma. Det din sambos dotter har gjort dig är extremt illa.

Inte för att det har med saken att göra men hur tyckte du att resultatet blev? Om du bortser från att du inte vill att hon städar era utrymmen rent generellt, blev städningen bra? Ofta har man ju sina personliga preferenser på hur man vill ha sin organisering så bara av den anledningen är det ju inte bra att gå in hos andra och försöka städa. 

Kan det förresten vara så att hon själv har en mental störning? Att pappan stryker henne medhårs för att det kan finnas en misstanke att hon är väldigt skör? Kan det vara läge att försöka få henne att söka vård?

 

Jag har inte sett filmen men när jag googlar på den så står det att "ex-mannen" är "pedantisk". Jag känner till vad filmen handlar om och jag vet att det är en thriller så jag antar att känslan är minst sagt obehaglig, därmed inte sagt att bonusdottern i övrigt kan jämföras med antagonisten i filmen. 
Det finns ju en del trender kring organisering just nu, som till exempel Kon Mari-metoden m fl. Dessa metoder är mycket populära hos vissa men långt ifrån hos alla och man kan definitivt inte gå in hos sin pappa och hans sambo och förvänta sig att de ska uppskatta just din uppfattning av vad en bra organisering innebär. Man har sina egna sätt och preferenser och det måste dottern respektera.

Detta med att hon kallade dig mentalt störd, jag skulle kunna tänka mig att sätta en gräns för att hon inte får komma in i ert hem för en tid framöver eftersom hon har svårt att förstå var hennes egen gräns går för vad hon får göra i ert hem och att hon gick totalt för långt när hon därefter tillät sig att kalla dig för oförskämdheter.
Alternativt att du bjuder in dig själv till henne, rör runt lite i någon del av hennes bostad och sedan kallar henne för något lämpligt olämpligt. För som du säger, du trodde att du hade ett hem men det är svårt att känna att man har en trygg vrå i världen när det finns en person som tycker sig ha rätt att bete sig så där i ditt hem. ( Jag rekommenderar naturligtvis inte att du beter dig likadant som hon gjort men bilden blir kanske lite klarare om man vänder på situationen:) 

Sen vill jag också tillägga att oavsett vad hon bär inom sig som gör henne "skör", hon kanske känner att ni eller du har förstört hennes liv, eller vad hon nu bär på så är det hög tid, vid tjugosju års ålder, att söka hjälp att hantera sina känslor, för det här är inte okej. Kan ju vara bra att höra med henne om det är något särskilt som har fått henne att må dåligt, det kan ju som sagt vara något hon bär på, kanske inte ens har med er att göra men något som hon tenderar att ta ut på sina föräldrar ändå (precis som små barn gör, får utbrott där man är trygg) och på något sätt så är ni hennes föräldrar, även om inte du är det så hänger du med i bara farten så att säga.

Det ÄR komplicerat att bo med någon som har barn så du behöver nog inte ifrågasätta sådana trådar. "För såna föräldrar", lite svårt att förstå vad du menar men jag antar att du ifrågasätter lämpligheten hos vissa personer att bli tillsammans med någon som har barn. Ja, naturligtvis finns det personer som är rent olämpliga att befinna sig kring barn men skulle gissa att du är lite väl kategorisk och kanske har en föreställning om att om man har valt att bli tillsammans med någon som har barn så har man också valt att bli förälder till dess barn. Så är det inte och det finns inte en generell mall för hur det ska se ut. Men de problem som kan uppstå i bonusfamiljer är egentligen samma problem som kan uppstå i kärnfamiljer, men lägg därtill att där är minst två personer (beroende på hur många barn det handlar om) som inte har den där självklara relationen till varandra som man har i en kärnfamilj. Det behöver inte bara vara negativt i att leva i en bonusfamilj, det finns fördelar också, men när det uppstår problem så tenderar det att vara mer komplicerat än i en kärnfamilj. 

Jag tror för övrigt inte att du behöver oroa dig över vad dina föräldrar tycker om din städning, din känsla är säkert korrekt i att den uppskattas. Annars är det ju inte svårare än att du frågar.

Aha, då förstår jag vad du menar. Då ber jag om ursäkt att jag klampade på och ville förklara för dig. Jag håller helt och hållet med dig. Fokus ligger så ofta på de som valt en partner som redan har barn men det är ju faktiskt föräldern som har ett ansvar, inte bara mot sina egna barn utan även mot den partner som de har valt att dra in i sitt liv. Det är inte ett enkelt ansvar, tvärtom får man ha all respekt för det stora jobb de har att få allt att gå ihop, se till att alla den älskar mår bra, men tyvärr verkar allt för många luta sig tillbaka och förvänta sig att den de valde till partner ska gå in och underlätta deras arbete. Det kan man ju gärna göra för sin älskade men det brukar gå åt helsike när det är något som tas för givet, och det går också åt helsike när föräldern skyggar när det uppstår problem mellan partnern och barnen och ser det som något de ska lösa själva sinsemellan, eller när den förutsätter att partnern ska se mellan fingrarna hur illa barnen än beter sig.
Man kan ju bara jämföra med om barnet betett sig illa mot en främling i till exempel matbutiken, inte fasiken hade man som förälder hållit tyst och förväntat sig att främlingen får ta det då det handlar om ett barn, nog säger man ifrån till sitt barn och ber om ursäkt till främlingen. Men som partner anses man ha förståelse för att barnet inte tycker om dig och behandlar dig därefter. Jag kan ha förståelse för att min sambos barn inte älskar min närvaro i alla lägen men det är för den sakens skull inte okej att bete sig hur som helst för det. Det minsta min sambo kan göra är att be om ursäkt för barnets beteende och erkänna att det inte är acceptabelt. Sen kan man ju liksom inte hålla en pistol mot barnets huvud och tvinga den att be om ursäkt, man kan på sin höjd ge någon slags konsekvens som kanske inte har någon effekt i vilket fall. Men det minsta man kan göra är att beklaga att barnet beter sig illa.

Jag tror inte på att du har vuxna bonusbarn. Jag tror tvärtom att du själv är ett vuxet bonusbarn som nu försöker få ut lite aggressioner mot en främmande människa som får representera den "idiot" som en eller båda av dina föräldrar valde att dra in i ditt hem när du var barn. Du kanske borde gå och prata med nån, det är aldrig för sent att skaffa sig en bättre barndom.