20 år och extrem barnlängtan.. hjälp

När jag var 19-20 och tillsammans med mitt ex så hade jag också en väldig längtan efter barn. Han ville också men jag sköt (som tur var) på det för att jag ville åtminstone vara 21 när barnet då skulle komma för att jag trodde att folk skulle reagera mindre på min låga ålder då. Det blev aldrig något barn för att jag sedan kom till insikt att jag faktiskt ville utbilda mig eller få fast jobb innan, samt insåg att jag faktiskt inte var redo för barn. Nu är jag 23 och kan inte förstå att jag hade sådan brådska. Man mognar och utvecklas hela tiden, och nu vet jag att jag fortfarande är ung och har en lång väg att gå innan jag är redo för barn.

Det behöver absolut inte vara samma sak för dig, men försök att ge dig åtminstone ett år och se om du känner likadant då är mitt tips.

Du har tid på dig.Vänta 5 år till.Njut av friheten och tänk på dig själv så att du mår bra.

Förstår din känsla, min pojkvän började med att säga om 1-2år, (Vilket är inget jämfört med dina 10) och nu har det snart gått 2 år och vi har precis börjat försöka, och bästa känslan är att han verkligen vill med nu, hade inte alls varit lika kul om han inte varit redo själv. Men vet inte om jag skulle klara av 8 år till! Men tror de flesta blir mer redo för varje dag, o han börjar säkert bli mer redo ju mer han tänker på det, man får vänja han vid tanken lite i taget (utan att försöka tjata), om han med känner att ni kommer hålla för alltid känns det inte alls omöjligt att han kommer vara redo tidigare bara man ger honom lite tid :)) men förstår absolut att du tycker det är jobbigt o att det känns som en evighet, hade jag med tyckt! <3

Vänta några år. Din pojkvän kan känna sig pressad och det är ju ett (oftast) gemensamt beslut att bli gravida. Som ovanstående skriver - res, jobba, plugga! Ha tid för er, både med och utan varann. Jag ville ha barn ung och började lägga fram det alltmer till killen vilket resulterade sig i att vi bråkade och han tyckte jag körde över honom. Han var till och med rädd att jag skulle slarva med p.piller för att lura till mig graviditet för det hade hänt hans kompis med ett KK. Tillsist gjorde min pojkvän slut med mig pga min starka längtan efter ett barn (jag var 22 och han 21).

Efter det så flyttade jag hem till mamma&toapapper och jobbade som ett svin och sparade pengar, reste runt i världen med en kompis i 6 månader. Sen när jag kom hem så jobbade jag innan jag började pluggga. Träffade min nuvarande sambo när jag var 25 år, var klar med studier när jag var 26 och fick jobb på en gång. Ett halvår senare plussade vi och blev mamma när jag var 27år.

Ha inte för bråttom ibland, ni är båda då unga. Jag tror inte han vill vänta i 10 år men som di skriver så har ni bara vart tillsammans ett tag. Livet ser kansle annorlunda ut om 2 år och då kanske han är den som "tjatar" om barn

Jag flyttade för övrigt in till mamma&PAPPA inte toapapper Hahaha :)

Jag hade samma känsla när jag var 20, men hade ingen pojkvän, så det löste sig självt. Sen glömde jag faktiskt av det lite och det dröjde ändå till 30-års ålder innan det blev aktuellt på riktigt. Trodde att jag skulle bli en ung mamma, men jag ångrar faktiskt inte alls att jag hann "leva" lite innan jag bkev gravid.

Rekommenderar verkligen att plugga! Det är en så rolig tid, och det blir väldigt mycket jobbigare om man har barn.

Sen jag var 15 år har jag velat ha barn. Inget i mitt liv har varit viktigare värken då eller nu. För mig börjar livet med barn. Jag och min dåvarande pojkvän gjorde några försök som misslyckades i 16 års ålder. Sen reste jag lite och alla så att känslan skulle försvinna. Jag träffade några killar i början av 20 årsåldern som jag trodde var the one, men skall sanningen fram så intalade jag nog mig själv det bara för jag ville ha barn så gärna.

Idag, 27 år gammal med en 33 årig fästman i väntan på huset som står färdigt i oktober, fast jobb med drömjobbet och en underbar hund, står vi båda redo. Under 5 års tid har jag tjatat, men sambon har sagt " en sak i taget" och jag har väntat och väntat och väntat. Hållt på att gå under vissa dagar har det känts som då jag i snitt tänkt på barn tre-fyra timmar/dag och drömmer konstant på nätterna om barn och familj och har gjort i 12 år.

Det jag vill få fram är att känslan av att allt runt om är "klart" spelar noll roll för mig, men när min sambo självsäkert och stolt svarade ja på min fråga om att börja försöka i mars istället för maj smälte jag och har gått på moln sedan dess. Flera gånger har jag hoppats att äl skett senare eller tidigare än jag trott för att vi skall råka få barn, men nu i april när jag tar ett gravtest kommer jag kunna göra det med honom och vi båda kommer bli glada eller ledsna tillsammans. Vi kommer vilja skapa ett barn tillsammans när vi har sex vid äl och vi kommer älska detta barnet så mycket.

För bara en vecka sen startade jag en tråd för att få lite hopp om att männen ändrar sig så småningom. Jag trodde inte det var möjligt, men jo! Lita på det ni har och njut av er tid ihop och när ni båda är redo så kommer det kännas så härligt. Med detta sagt kan du ju berätta hur du känner, men förvänta dig inte att han skall ändra sin åsikt på en dag. Det är trots att er stlrsta beslutet i ens liv som kommer påverka er båda resten av era liv. Det är inget någon av er kan ångra.

Lycka till :)

Tack så hemskt mycket alla fina människor för era svar! Det känns mycket bättre nu tack vare er. Kramis