Vi har alla våra prioriteringar.
Vi bor i en stor, fin villa vi själva renoverat i ett av de mest eftertraktade grannskapen i stan. Många grannar har fina bilar och flotta hus. Vi har fint hus och skruttbilar. (Golf -99 och en rostig varubil.) Det ser faktiskt lite lustigt ut på uppfarten med två så skruttiga bilar och nyrenoverat hus. Men så tjänar vi inte i närheten av många av våra grannar...
Jo, håller med TS fast det gäller ju inte bara kvinnor utan generellt, män, kvinnor, och framförallt familjer.
Jag har en urgammal Toyota som det aldrig varit ett enda fel på. Den är ganska slö, men så galet stabil. Varje år på besiktningen säger de att det är helt otroligt vad välhållen den är och att det är en de bästa modellerna nånsin. Behåll den! säger de. Inte ett enda fel på över 20 000 mil.
Men tyvärr...när jag kliver ur den vid en parkering eller liknande så märker jag hur familjer liksom tittar ner på mig och barnen och hur nöjda de känner sig för att de har en större och nyare bil. De tittar på mig med en såndär nöjd blick som människor bara har när de känner att de har de bättre ställt än någon annan. Lika delar mobbning och empati typ.
Samma sak när jag kör på en vanlig landsväg. Jag har haft nya bilar också när jag var gift (vi hade alltid två bilar då - toyotan och så olika nyare bilar med jättestark motor som mitt ex gillade...) och det är egentligen rent löjligt att om man kör i 100 (på 90-väg) med en nyare BMW så kör ingen om. Men när man kör 100 på samma väg med den gamla Toyotan så kör ALLA om.
Jag behåller den gamla bilen av klimatskäl (att behålla en gammal bil och köra lite är bättre än att byta till en ny!) men det känns lite trist att hela tiden drabbas av folks fördomar. Jag hade t ex kunnat ha en bil genom jobbet om jag ville, har möjlighet till det. Eller köpa en på avbetalning, har bra inkomst och inte mycket lån. Men folk ser på en som en socialbidragstagare nästan enbart pga bilen...