Någon mer vv-förälder som vill träffa någon men som absolut inte vill ha in den "nya" i barnens liv?

Är inte i samma situation men vill bara säga att jag tycker du tänker helt rätt! Tänkte på det häromdagen - att om jag skulle bli singel skulle jag aldrig vilja ha en ny man i mina barns liv. Förstår inte varför alla har så bråttom att skapa nya familjer för väldigt få verkar ju sedan trivas med det.

Vad är "vv-förälder" ?

Den rubriken syns inte varken i mobilen eller om man tittar via senaste trådar

Jag gillade tanken på att dela alla delar av livet med någon igen men när det kom till kritan så blev det för svårt. Jag tror många bonusfamiljer sliter hårt för att det ?ska vara? på ett visst sätt, man ska bo ihop, dela ansvar för varandras barn osv. Många skulle nog må bättre om de var särbos.

Nu kommer jag inte inbilla mig att jag ska väva in en ny man i mitt liv igen.

Jag skulle definitivt vilja ha det så, "tyvärr" har jag ena barnet på heltid så det kommer att bli svårt men ja, jag känner absolut igen tankegången! 

Lycka till att hitta nån som är ok med att inte ta del av varandras liv fullt ut forrän 'kanske om något år'; det är en kk du vill ha, inte en livskamrat.

Jag gissar de flesta "seriösa särbos" vill ha ett heltidsforhållande med hela hjärtat investerat, men inte bo ihop. Inte ett varannan-vecka-forhållande med hjärtat halvt investerat. Men du kanske har tur och hittar nån likasinnad.

Rent känslomässigt, som partner, hur investerar man hela hjärtat i någon som man vet har små barn i samma stad, men som man inte får träffa, och ens partner inte har förtroende för en att kunna träffa, förran efter något år minst?

Jag och min särbo har varit tillsammans i tre år. Vi har inga planer på att flytta ihop i första taget. Vi träffas med våra respektive barn ibland men oftast själva. Vi träffades med barnen efter ett halvår, då på neutral mark och som ?kompisar?. De fick veta att vi var ihop efter ytterligare ett halvår. Att vara särbo är det bästa. Jag gillar att vara ensam ibland och han har ett intresse som i sin tur tar mycket tid. Tror vi sluppit mycket irritation genom att inte bo ihop, faktum är att vi aldrig bråkat under de här åren.

Jag tror också att det kan vara svårare att finna kombon hela hjärtat, halva tiden samt att olika viktiga människor i ens liv prompt ska hållas åtskilda, samtidigt som man verkligen investerar i varandra... men ändå bara delvis och med många villkor.

Dock tror jag att fler män än kvinnor (fördomsfullt kanske) är beredda på det, dvs de män som skulle se det som en "friare" relation med "osynligt bagage".

Det viktigaste är att man är öppen med vad man vill från början. Givetvis finns det alltid likasinnade runt hörnet.

Med det sagt kan man också komma att omvärdera saker med tiden. De principer som man först känner är oerhört viktiga (kanske som ett slags skydd e d) kan mycket väl komma att naggas i kanten och luckras upp när relationen väl är på plats. Eller inte. Sådant vet man aldrig förrän man är där.

Ett genuint lycka till :)

Handlar väl inte om att hålla barnen och relationen helt åtskilda utan kanske om att bespara barnen att behöva bo med nya människor, att behöva jämka och samsas med mammas nya, pappas nya, nya halvsyskon, styvsyskon och allt vad det innebär. Om relationen är långvarig finns väl ingen anledning att barn och partner aldrig träffas, men inte heller att de nödvändigtvis måste. Om jag umgås med min bästa väninnan har jag ju inte barnen med mig varje gång, vi träffas ju för att umgås med varandra inte för att hon och barnen ska träffas. Likadant kan det ju vara med en ny partner.

Som jag läser det innebär det ju att ts vill leva två vitt skilda liv, ena veckan ägnar hon all tid åt särbon (och "glömmer" barnen) och andra veckan ägnas åt barnen och utesluter särbon helt. Eller ska hon ändå ha halva kakan och ha kontakt med särbon även varannan vecka, då det inkräktar på barnens liv? 

I vårt fall hade jag en dotter på heltid, så att skilja på kärlek och familjeliv var inte ens genomförbart. Hon var ett år, så hon fick följa med på promenaddejter. För hennes del var det ju inte konstigare än att jag träffade vissa vänner väldigt sällan. Som tur var träffade jag snabbt på min nuvarande som jag varit tillsammans med i drygt 5 år. 

Med hans dotter på 8 ville jag ta det lugnt med innan vi visste att vi var seriösa, men hon blev så nyfiken av att vi pratades vid att hon ville träffa mig och dottern, så på den vägen är det. Första mötet blev i en lekpark för att det skulle vara så odramatiskt som möjligt.

Så det kan ju vara en stor skillnad om man har totalt ointresserade tonåringar som snart lämnar boet eller småbarn som ska bo hemma i 15 år till. I det senare fallet tror jag det blir tufft med särboliv så länge, om man trivs med någon vid sin sida dagligen. I ts fall verkar hon ju vara en ensamvarg, så då kan hon säkert klara av att sätta kärleken på vänt i en vecka om inte blixten slår ner. Är man riktigt kär är det svårt att dölja, barn brukar känna av stämningar. Men vi är ju olika som människor, vilka behov av närhet och intimitet vi har.