När är det okej att känna skadeglädje?

Skadeglädjen är den ända sanna glädjen? :)

Nä, jag tycker nog att man får vara lite skadeglad när det går illa för nån som sårat en. Man behöver ju inte visa det för nån, det skulle vara lite omoget kanske, men hånskratta inombords går väl bra :D

D e naturlig ,,och du ska va jätte glad att han fik d d han förtjänade ,,,har oxå varit med om sånt,,blivit misshandlat av min ex ,,,och jag hatar honom den dagen han satt i fängelse så öppnade jag en chmpai flaska och drack och dansade framför spegeln hemma hos mig av glädje,,,jävla skit stövlar

Är någon otrogen har de frivilligt valt att bli dömda och straffade för resten av sina dagar och tyckte det var värt det för att få lita mus eller kuk på menyn, ingen jag tycker synd om någonsin.

Det är inte skadeglädje, det är karma.

Jag känner lite så som många säger här. Av ren karma så mår man bra i själen av att någon som sårat en själv blir sårad. Speciellt om det personen gjorde var närmast oförlåtligt (otrohet, misshandel, våldtäkt, t.ex)

Men sen kanske man inte ska skylta med ens skadeglädje utåt men inombords kan man känna euforin av skadeglädje.

jag tänker att det egentligen inte är speciellt sunt, men om du inte talar om för någon att du känner så, så kan du känna det hur mycket du vill. Men släpp det sedan och gå vidare med ditt eget liv. 

Mja. I mina yngre dagar skilje sig min man och stack till sin älskarinna. Efter några år var jag singel igen och behövde sex. Min exman hade försökt få tillbaka mig ett bra tag så jag gav in och låg med honom sålänge det passade mig. När jag var klar med honom dumpade jag honom på nytt ganska känslokallt och dejtade en ny kille som jag idag är gift med, lever lyckligt med. 

Det jag gjorde där och då var att samla mina bevis och skickade över allt till hans nya kvinna som tidigare varit hans älskarinna. Av våra gemensamma vänner har jag fått höra historier om att deras relation är rejält ärrad och att hans nya känner sig som ett andrahandsval eftersom att han ville tillbaka till mig. Så visst är jag idag likgiltig till dem helt och hållet, men där och då kändes det skönt att veta att jag minsann skärt i deras relation med. Och sedan att de har svårt att skaffa barn och har inte ens ett barn än idag. Snart är det för sent för henne så det kanske är karma. 

Men men, bryr mig inte idag och ser deras situation snarare som tragisk :) 

Jag har aldrig varit ute efter att hämnas på exet. Jag skulle om jag ville ha berättat för hens nya om vad hon gjorde mot mig. Jag skulle t.o.m. kunna sprida ut för alla vad hen gjorde mot mig. Men nej! Det skulle inte göra mig lycklig om hens liv förstördes. Hen har trots allt ett människovärde trots allt och jag tycker inte att man ska förstöra någons liv (om hen inte gjort sig skyldig till våldtäkt och misshandel eller dylikt vill säga). Att känna att det jämnas ut och därmed få känna lite skadeglädje är ingenting som är fel. Men hämnd och att förstöra någons liv är ingenting jag tror gör en själv lycklig.

Det är skillnad på skadeglädje och hämnd. Jag må vara lite skadeglad men jag känner inget hämndbegär och har inte gjort det på länge.