Vi med hypokondri!

Hej TS, har du provat att söka läkare för ångesten istället för de symptom som skrämmer dig? För hur det än är, brukar ju nya symptom ständigt dyka upp bara en kort tid efter att man fått lugnande besked. Det hjälper ju inte hur många försäkringar man får att man är frisk. Det håller bara en liten tid ändå.

Nu brukar inte vården vara jättepigg på att remittera till terapeut och liknande, och det kan vara ganska lång väntetid. Men vissa landsting kör KBT-behandling mot hälsoångest via datorn. 

Jag har hört en hel del positivt om det. Man får metoder att förebygga och minska ångesten, så att den går att leva med. Och det är så vansinnigt slitsamt att ständigt gå runt med skräck för nya, livsfarliga sjukdomar. Det tar knäcken på en. 

Själv är jag periodare, som jag skrev i en annan tråd. Jag kan gå halvår och år utan att vara ett dugg mer orolig för sjukdomar än gemene man, eller känna något som helst ångest. Men så blir jag triggad av något. Det kan vara ett inslag på TV, en tidningsartikel, ett konstigt symptom i kroppen eller vad som helst. 

Och då rasar alltihop över mig med full kraft. 

Ett knep som jag använder mig av istället för att googla symptom, är att googla ångest, eller hypokondri.

Då får man upp symptom på just ångest, och ser hur väl de stämmer in på ens eget mående. Och googlar man hypokondri eller hälsoångest, hamnar man ofta i trådar av den här typen.

Att läsa andras upplevelser brukar ta udden av min mest akuta hypokondri, faktiskt. 

Katastroftankar har jag haft sen jag var liten. Jag var rädd för farliga sjukdomar, för bränder, bilolyckor, kidnappare... 

Inte så att det påverkade min vardag i någon större utsträckning, men rädslan poppade upp då och då och kunde hålla mig vaken på nätterna. 

Egentligen tog väl inte ångesten riktig fart förrän jag var ung vuxen och skulle starta mitt eget liv med min sambo. Då var det som att allting ställdes på sin spets. Tillvaron kändes så skör, och jag blev livrädd för att dö ifrån honom, eller att han skulle dö ifrån mig.

Samma sak när barnen kom. Då aktualiserades rädslorna på nytt. Jag tror att det är en helt normal reaktion i grunden. Det är ju normalt att bli orolig inför stora förändringar i livet. Men vi som är hypokondriker och/eller har ångest, reagerar mycket kraftigare än majoriteten. Vi fastnar i skräcktankar som andra oftast bara snuddar vid ibland. 

Beror helt på, det där med hur det är för barnen. Jag växte upp med en kolugn förälder och en som hade återkommande katastroftankar. 

Det värsta med alltihop var väl att jag ärvde det där med katastroftankarna, istället för det kolugna...  Mina syskon lade tydligen beslag på alla de lugna generna.

Men i övrigt hade vi en barndom som nog var bättre än många andras. Det var helt enkelt ingenting som begränsade vardagen på något sätt. Min ängsliga förälder lät inte oron styra hela tillvaron, och min andra förälder balanserade upp det alldeles utmärkt. 

Själv är jag öppen med att jag har ångest i perioder, och vi använder en hel del galghumor i vår familj. Jag är inte så naiv att jag inte tror att barnen inte märker något alls, men de far heller inte illa.

Sedan önskar jag inget hellre än att man bara behövde hojta, så fick man adekvat hjälp direkt. Det hade ju varit drömmen. Riktigt så ser ju inte vården ut, tyvärr. Man är ofta utelämnad till sig själv, så länge man är välfungerande, klarar jobbet mm. 

Du har totalt fel. Själv har jag i princip fått kontroll över min hypokondri genom att prata på nätet med andra.

Jag hade en ångestattack efter nyår. Att skriva här bidrog till att ta mig ur det. Nu är det helt borta. Jag mår precis som alla andra igen. 

Innan dess var det nästan sex år sedan jag hade ångest över hälsan. Den gången pratade jag mig också ur det med främlingar.

För mig har det alltid skapat distans till mina egna upplevda symptom att läsa om andras. Då har jag fått lite perspektiv, och kommit utanför min egen ångestbubbla. Sluta tala om för oss vad som hjälper. Det har du ingen aning om. 

Vad som däremot alltid - utan undantag - gör allting värre, är att googla sina upplevda symptom. Det är oändligt mycket bättre att googla ångest, och läsa om det. 

Du verkar ha missat att jag syftade till nyttan med att ventilera med andra. För mig bidrar det till att mota bort ångesten.

Så du har totalt fel i att det inte gör någon nytta.

Min hypokondri tar vansinnigt mycket plats när den dyker upp. Därför vill jag bli av med den så fort som det bara går. Det brukar ta några veckor, om jag får prata av mig.

Sedan är jag symptomfri långa perioder. Sedan jag fick verktyg att hantera problemen, varav "dra ut trollen i ljuset"-principen är ett av dem, kommer ångestattackerna allt mer sällan, och ofta kan jag mota dem i grind.

Att säga åt folk att de inte ska diskutera med andra, är alltså direkt kontraproduktivt. Sluta med det. 

Bra att du har lärt dig något. Om du inte har hälsoångest själv, är sannolikheten nämligen stor att jag vet mer om vad som kan hjälpa. Det blir lätt komiskt när du kommer och försöker tala om för oss vad som fungerar och inte. 

Den behandling som funkar bäst mot hälsoångest är KBT. Som övning kan man t ex få i uppdrag att läsa om den sjukdom man är rädd för, för att exponera sig för rädslan, eller att beskriva vad man är räddast för, känna efter hur rädslan känns i kroppen, gradera den osv. 

Jag har gjort detta digitalt, och jo, det fungerar. För mig och för många andra. Och det är precis samma saker jag gör på ett diskussionsforum. Så var vänlig att inte så självsäkert tala om för andra att de gör fel. Det vet du ingenting om. 

Aha. Till mig har läkarna sagt att hälsoångest helt enkelt är det nya begreppet för hypokondri. Men det kanske inte är precis samma sak ändå. 

Jag är i alla fall en sån som kan må hur bra som helst psykiskt i åratal. Men så blir jag extra sårbar, kanske på grund av stress eller något liknande. Och då kan den där akuta hypokondrin slå till på en sekund. Jag kanske läser en artikel om en sjukdom eller ser något inslag på TV, eller upptäcker något som är annorlunda i kroppen.

Och då går jag från lugn till halvt panikslagen på nolltid. Sedan sitter det i några veckor. Jag får anstränga mig till max för att fungera normalt. Men jag försöker, eftersom jag vet att jag mår bättre av att hålla ihop vardagen. Jag kan dock konstatera att jag har en hel del som släpar efter på jobbet nu, efter en väldigt suddig januari. 

Jag är helt öppen med detta med mina tonåringar. Inte så att jag sitter och snyftar med dem över min kommande begravning, om nu någon trodde det. Men jag berättar att jag har en dålig period, en ångestperiod och att jag känner mig orolig och nedstämd, så att de ska veta. Att spela glad och mörka för dem, funkar naturligtvis inte.

Ok, då drar jag kanske mer åt GAD, eftersom jag ibland snarare kan få katastroftankar (bilolyckor, krig mm) istället för sjukdomsskräcken. Men det brukar inte vara lika illa för min del.

Min läkare sa att jag har en ångestsjukdom och att den (oftast) tycks yttra sig som hypokondri. Någon annan kan få panikångest, ytterligare någon annan grav social fobi... Det kanske är ett sätt att se det. 

Själv har jag blivit lugnare med åren. Jag mådde sämre i 20-årsåldern. Nu är jag över 40 och om jag lever bra, äter, sover, motionerar och inte stressar, så håller jag den där ångesten i schack.

Ja, det är inte helt lämpligt att gå och känna efter hela tiden. Det är därför jag behöver fortsätta jobba som vanligt, även om jag tyvärr underpresterar på jobbet en sån här period. Men att gå sysslolös skulle förvärra allting. Distraktion är bra.

Och stress i sig skapar ju gärna diverse symptom i kroppen som är rena guldgruvan för oss hypokondriker! Det är nervryckningar, hjärtklappning, mag- och tarmproblem och huvudvärk i en enda salig röra. Allt kan förstås vara potentiellt livsfarligt...