Vi som försökt med första barnet ca 1 år
Jag är så trött på denna väntan! Det enda jag gör är att gå och vänta på att få börja med ivf, jag håller på att bli galen. Tror inte jag vågat erkänna hur jävla dåligt jag mår egentligen. Hela livet känns så grått och meningslöst och långsamt och onödigt! Jag hatar det här! Hur kan det vara meningen att man ska spendera så många år med att vänta och längta efter något man kanske aldrig får uppleva?
Jag har helt tappat livslusten. Dagarna går ut på att vänta tills det är dags att lägga sig så det snart blir en ny dag och jag kommer lite närmare ivf starten. Hur jävla sorgligt är inte det? Har ingenting att fylla dagarna med då jag just nu pluggar på distans och endast jobbar enstaka pass då och då. Tiden står typ still. Önskar att jag kunde hoppa typ en månad framåt så jag bara kunde veta om vi misslyckas ännu en gång.
Behövde skriva av mig lite. Sånt som man inte kan säga till mannen för då vill han väl få mig inlagd. Om han ens visste hälften av min längtan och sorg. Fan vad jag hatar detta.