Vi som försökt med första barnet ca 1 år

Livet kan verkligen ta oanade vändningar :( tänk om man vetat för 3 år sen att man skulle sitta i denna sits en dag. Fy fan. Skönt ändå att du kan prata om det, men förstår oron att det ska komma fram från ett annat håll. Tänker du att du kommer berätta för ditt ex att du dejtat/dejtar en annan?

Ja vi är gifta, snart ett år nu. Har varit så rädd att vi skulle gå isär efter att ha läst hur många det är som inte klarar av att hålla ihop, men vi har verkligen bara blivit starkare. Vet så innerligt att jag alltid kommer vilja ha honom mer än jag vill ha barn, så blir det aldrig några barn för oss så kommer vi fixa det ändå. Sen kan jag såklart bli irriterad på när han klagar på något när det är jag som går igenom det tuffaste rent fysiskt. Som innan återföringen när han satt och beklagade sig för att han var trött. Då kände jag bara HÅLL TYST. Jag ska snart ligga i en stol med underlivet uppfläkt inför tre pers och få metallredskap uppkörda där nere. Inte läge att klaga!

Men i övrigt är han ett bra stöd. Tror det blivit tuffare för honom nu när hans bästa vän/arbetskamrat ska ha barn om några månader.

Allt är så sjukt?! MItt hcg är höjt till över tusen, så nu har jag ett VUL inbokat om två veckor då jag förväntas se ett embryo? Jag kan knappt ta in detta.... Min sambo däremot är som på rosa moln och planerar redan hur han smartast ska fördela sina föräldradagar till jul.... jag är mer avvaktande och vågar inte hoppas fullt ut innan jag fått mer säkra besked. Fick ju missfall förra året precis när jag skulle gå in i v. 7. Nu är jag bara i v. 4+5 om jag har räknat rätt, så VÄLDIGT tidigt

Jag mår ganska bra; mår illa ibland, brösten känns som de ska sprängas, men annars känns det precis som vanligt.

Men verkligen nog om mig. Hur har det gått/går det för er?

Åh, tack! Ja, jag försöker tänka att det var ju oväntat vilket fall - så oavsett så är det ju glädjande nu!

Fy fan... Hur tänker du med ivf? Förstår att det blir dubbelt krisigt - orkar inte ens tänka tanken att gå igenom ivf igen med någon ny och liksom börja om helt från noll...! Annars hade jag nog bara rått dig till att lämna din gamla om du kommit så långt att du vill träffa/träffar någon annan. Men vet också det är svårt det där med ex.... Har du pratat med någon kurator eller någon annan om din situation?

Hade sån jävla intensiv och verklig dröm inatt. Drömde att jag tog ett graviditetstest som var positivt och jag var heeeelt överlycklig. Så jävla sorgligt att vakna och inse att det bara var en dröm.

Hade bestämt mig för att inte testa förens lördag om mensen inte hunnit komma, men efter den där drömmen gjorde jag det iallafall. Satt och skakade som ett asplöv medan jag väntade på att det skulle sluta blinka. Men det var negativt. Alltid negativt. Ruvardag 8 med 5-dagars. De flesta jag läst om har plussat denna dag eller innan. Dessutom en dag efter BIM. Anade lite rosa på pappret också så det drar väl igång snart. Fy fan vad jag lät mig själv börja hoppas och ännu värre tro. Stackars psyket, man mår inte bra av detta.

Kom inget mer blod eller någon värk på hela dagen. Men nu. Fy fan, nu började blödningarna. Jag orkar inte. Är så förbannat jävla arg just nu. På min kropp, på allt vi går igenom, på varenda jävel som blir gravid utan att ens försöka. Vet ärligt talat inte hur många fler gånger jag kan utsätta mitt psyke för den här tortyren, jag mår inte bra av detta. Först en lång väntan och sen en kraschlandning gång på gång. Vidrigt..

Kom bara lite blod igår. Så hoppet växte fram igen.

Men nu idag, 2 dagar efter BIM, satte det igång på riktigt och jag känner igen min vanliga mens. Värk och smärtor och blod. Precis som vanligt. Men varför i helvete två dagar för sent? Förstår inte. Har inte tagit några hormoner så min cykel borde ju vara precis normal. Har aldrig gått över tiden med så mycket som en halv dag tidigare, förutom när jag tog lutinus. Usch det stör mig. Framförallt för att man hann hoppas två dagar extra.

Tackar som frågar! :) Det var gått bra, embryot klarade upptining så vi har två kvar i frysen. Vi fick den andra läkaren denna gång och hon var väldigt bra på att förklara saker. Den vi haft förut är inte så pratsam. Hon tyckte det var dags att pröva lite medicinering nu så jag har fått progynon som är östrogen tror jag samt trombyl som är blodförtunnande. Känner mig inte hoppfull men kanske, man vet aldrig. Hur är läget för dig just nu?

Jävla skit :( tänk så lite man visste för två år sen.. ibland önskar jag att vi aldrig börjat försöka skaffa barn. Det har ju inte gett något annat än smärta och sorg de senaste åren.

Här kan du alltid klaga vännen! Om det är någonstans man kan spy ur sig allt man känner så är det ju här, där alla förstår och inte dömmer <3 Önskar jag kunde ge något gott råd men ingenting man säger kan ju göra skillnad i den här sitsen. Barnlängtan försvinner ju inte bara för att partnern gör det :(

Det är jättejobbigt att veta varför man saknar någon, om det är för tryggheten och att man hade chansen till ett liv ihop tex eller om det bara är att man inte vill vara ensam liksom. Tror du han skulle vilka bli tillsammans igen om du ville det?