Vi som försökt med första barnet ca 1 år

Då är det dags för äggledarspolning imorgon och jag kan ärligt säga att jag är nervös.... Nervös om det ska göra ont och självklart nervös över vad resultatet ska visa!

Är det stop, som det misstänks, så kommer jag aldrig kunna få barn på ?naturlig väg?. Även om IVF ger goda chanser till ett barn så är det aldrig 100%. Ikväll är det många tankar som snurrar och jag får en känsla av att det kommer bli en sömnlös natt.

Så, nu är spolningen av mina äggledare gjord. Det rann genom fint och allt såg bra ut. Det känns så klart skönt att höra MEN vi klassas nu som oförklarligt ofrivillig barnlösa. Det gör så ont i hjärtat att höra läkaren gång på gång säga ?allt ser bra ut.? Ändå kan jag inte bli gravid trots min unga ålder.

Själva spolningen av mina äggledare kändes inte, däremot var de tvungna att knipa tag om livmoderhalsen för att få slangen att komma längre in i livmodern. Jag skrek och grät av smärta, höll även på att svimma efteråt. Skönt att det är över!

Det är både på gott och ont att de inte hittat något. Klart det är skönt, men hade de hittat något fel hade man antagligen kunnat åtgärda det. Nu finns det inget annat än att hoppas på ett mirakel. :( Insemination är när de för in min sambos spermier via en slang till min livmoder (för att hjälpa de på traven liksom). Förstår dock inte varför eftersom hans spermier var fullt normala, så man undrar ju vad det kommer föra för skillnad för just oss...

Han är jättelugn i detta, kanske lite för lugn... Han är mer typen ?det kommer när det kommer? och jag tycker det skulle skett för två år sedan. Där krockar vi lite, men han ger ett otroligt stöd och han följer med mig på alla undersökningar. Så jag känner att det är helt okej att vi krockar där, för jag har hellre en stöttande och närvarande sambo.

Hur är din sambo?

Var så säker den här gången. Min mens var sen (vilket ALDRIG hänt under mina 17 år som mensare), mina bröst var ömma, jag bara tyckte allt kändes annorlunda. Men... Såklart kommer mensen, dessutom har jag nu tagit 4 gravtest som alla varit väldigt negativa. Var hemma från jobbet i måndags, för jag orkar snart inte mer.

Jag var så säker och det gör den här gången så mkt värre än alla andra.

Förlåt jag bara hijackade er diskussion, behövde bara få min otroliga besvikelse ur mig.

Jag har berättat för min syster och min bästa vän bara, och de är stöttande, men vill heller inte vara för nyfikna, vilket ibland är värre än om de bara frågade rätt ut så jag slipper ta upp det varje gång jag vill prata.

Våra föräldrar vet inte om det än, men vi bestämde sedan innan att vi skulle berätta så fort spolningen var klar. Så när det kommer ett bra tillfälle så berättar vi. Detta är nog det jobbigaste i resan.. Jag är så rädd för att bli dömd (även om det ALDRIG skulle ske). Det är väl för att jag känner mig misslyckad som kvinna. Våra föräldrar hade inga problem att få barn. Det gjorde så ont att höra min mamma säga ?jag blev gravid direkt när jag slutade med mina p-piller.? Jag vet att hon aldrig skulle säga så om hon visste om vad vi går genom.

Idag hade vi första besöket i utredningen :) Svarade på lite frågor om oss och vår bakgrund och så tog vi blodprover. Vet inte exakt vad men infektionsprover och hormonprover sa hon. Jag behöver inte gå och ta prover på olika dagar i cykeln för det verkar tydligt att jag har ägglossning. Hon kände sig direkt ganska säker på att problemet är min äggledare. Fick tid för läkarbesök om lite mer än en månad då vi ska göra gynundersökning och prata om provsvaren men det lät redan nu ganska klart. Spolning har jag ju redan gjort så. Hon sa att kanske inte ens spermaprovet behövs eftersom hans simmare ju funkade när vi fick X men sambon vill gärna göra det, så vi får se!

De frågade typ om hur ens mens är, tidigare eventuella graviditeter, könssjukdomar (jag fick räkna upp klamydia, kondylom och herpes och min sambo har aldrig haft nån - pinsamt) osv. Men också om yrke, matvanor, rökning och alkolhol osv. Vikt, längd. Hur länge man varit tillsammans och så. Samtalet fokuserades sen lite på min äggledare och utomkvedshavandeskapet osv men har man helt enkelt aldrig blivit gravid tar samtalet antagligen en annan väg.

Jag har också ett jobb där jag måste vara på plats vissa tider. Har tex öppning och stängning. Ibland kan jag flexa ut som idag. Så i min situation kändes det rätt men förstår absolut att alla inte har den relationen med sin chef eller så! Men en kollega sa "vad spännande!" När jag berättade och först tänkte jag att det är ju mest jobbigt... men sen blev jag glad att hon sa så och inte typ "vad jobbigt". För nu börjar ju det spännande snart.