Anonym (ts) skrev 2018-05-02 20:51:01 följande:
Minst sagt förvirrad, ja. Jag köper helt ditt konstaterande av att hitta ett mellanting, jag antar att jag försöker hitta dit. Jag ville testa tanken om personkemi, jag tycker jag läser så många gånger att andra som träffar någon med barn, går in och ser hur det fungerar med barnet innan de ger sig in i relationen. Den inställningen hade inte vi, det var i alla fall inget vi pratade igenom men vi tog det ju ändå lugnt utan att ha pratat igenom det. Jag kände inte att jag klickade med barnet från första början men jag kände inte motsatsen heller, jag kände aldrig att det här kommer inte att gå, jag hade nog aldrig en tanke på att det skulle kunna bli ett problem.
Jag tror inte det bara är jag som är förvirrad, jag tror vi alla inblandade är det. Kommentarer som jag har fått, jag blir inte klok på det.
Vem har du fått kommentarer från?
Låter kanske som att du ska fundera över vilken roll som passar dig bäst och sen se om det funkar med barnet. Om inte så är det bara att släppa det, så länge respekt och omtanke finns så funkar det ändå.
Sen spelar barnets ålder stor roll också. Är det ett äldre barn så är det mer förståeligt att man kanske inte klickar riktigt ordentligt eller komma nära när man börjar bli självständig och redan fått en grundläggande uppfostran av närvarande vuxna.
