Personkemi

Jag skulle vilja kolla med er andra styvföräldrar hur ni upplever personkemin mellan dig och er partners barn och vilken betydelse den har. En läser i trådar hur vissa älskar sina bonusbarn medan andra kämpar med att stå ut. Ni som har ett bonusliv som fungerar, känner ni att personkemin fungerar mellan er?

Jag tillhör kategorin som kämpar. Jag tror inte att personkemin är den avgörande faktorn, om allt annat hade fungerat så hade jag inte behövt känna att jag måste kämpa så mycket för att orka med men om allt annat hade fungerat så tror jag ändå inte att jag hade känt lika varma känslor som jag läser att andra kan ha. Ibland när jag har träffat hens kompisar så har jag känt varmare känslor för hens kompisar än för henom. Eftersom allt annat inte fungerar som det ska så känner jag att det gör det än svårare när inte heller personkemin finns där. Jag skulle gärna vilja höra andras perspektiv på era egna liv.

Så det jag funderar över är om ni som verkligen älskar era bonusbarn har haft turen att klicka i personkemin och om vi som kämpar har haft otur att där inte finns samma personkemi. Jag tror som sagt inte att personkemin är avgörande för om det ska fungera men jag skulle vilja hålla mig till den här, se hur ni andra tänker och upplever kring det. Har du en positiv erfarenhet trots att personkemin inte stämmer? Har du haft tur att ni fungerar så bra ihop? Eller känner du att du har svårt att förstå dig på din partners barn? Andra tankar och erfarenheter?

(Det som jag tror är avgörande faktorer är till exempel hur föräldrarna väljer att förhålla sig till sitt barn och till dig, vad de säger och gör, om de tar för givet att du ska finnas till hands och ta hand om deras barn och samtidigt visar sig otacksammaför det, såna saker. Men det finns redan så många trådar om det så jag hoppas att vi kan hålla oss till personkemin utan att göra den till en avgörande faktor. Inga personhopp tack, varken på barn eller vuxna.)

Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 29 Apr 08:24

#2

sextiotalist skrev 2018-01-16 11:32:17 följande:

Jag älskar inte min sambos barn, men tycker väldigt mycket om dom och de har med tiden blivit viktiga personer i mitt liv (och jag i deras).
Men det var inget quickfix, det har varit många motgångar och bakslag, ibland har jag kunnat sälja hela bunten gratis (inklusive min sambo och även ibland vår gemensamma).
Men grunden har varit att vi klickade bra i början, en sambo som var väl medveten om att hans barn var hans ansvar, en sambo som lät mig vara frustrerad, arg och ledsen utan döma mig och minimera mina känslor.
Han har stått bakom mig när det behövts (OBS jag har aldrig behandlat dom illa, det hade han aldrig accepterat) och gruffat på mig när det behövts.

Så ja, jag tror att personkemin är viktig, för alla, för vem vill dela ett hem med någon som man inte står ut med, då är det bättre att man är särbos.
Sedan kan kriserna komma efter det man flyttat ihop och då är den än viktigare att man har grunderna i form av en bra relation och att man har klickat med varandra.
För jag lovar, en del barn bli allt annat än roliga i puberteten och då gäller det att man har en bra grund att stå på (och det gäller inte endast partnerns barn, utan självklart ens egna)

Ursäkta att jag svarar så här flera månader efteråt. Men vad innebär det att ni klickade bra? Hur högt satte du ribban? För jag anser inte att vi klickade dåligt, men jag skulle inte använda mig av uttrycket att klicka bra, så vad betyder det? Jag såg ett barn, jag såg inte att det skulle bli några problem, jag tyckte det var kul att prata med barn, jag var positiv till att hen fanns. Jag var nervös i början när jag träffade hans barn men jag tyckte det var naturligt att inte känna sig helt bekväm då. Vi har gjort saker tillsammans alla tre, jag tyckte det var kul att göra barnanpassade saker tillsammans och vi har skrattat och haft kul ihop. Men sen med tiden så har jag mer och mer känt att vi är så olika jag och hans barn och ju längre tiden går så känner jag att vi har inte så mycket gemensamt. Jag försöker tänka på om det här är något jag skulle kunna ha sett i början och om det i så fall är ett tillräckligt skäl att inte bli tillsammans med barnets förälder.
Hen är idag tonåring, jag har backat undan mycket nu, försöker härda ut, hen ska ju flytta hemifrån en dag och hen ska ju utvecklas till en vuxen person och den hen är då kan vara en annan än vem hen är idag.

Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 29 Apr 09:24

#4

sextiotalist skrev 2018-04-29 08:41:19 följande:

Svårt att svara på, men de var trevliga. Men det räckte självklart inte. Om du läste vad jag skrev så fick jag stöd av sambon även när det var jobbigt. Det var nog avgörande för att komma igenom de tuffa tiderna.

Jag läste det och jag funderar på det också, hur mycket det betyder. Jag har ofta mötts av oförståelse när jag har tagit upp något problem som rör hans barn, det har blivit att det har sopats under mattan och saker som sopas under mattan tenderar ju att växa. Hans barn var bara ett barn enligt mig, varken trevlig eller otrevlig, men det var ju en del kommentarer som kom med tiden, vissa beteenden. Jag försöker väl för min egen del rannsaka om det var så dålig personkemi från början att jag borde ha förstått det, eller om jag borde ha förstått att man ska ha en riktigt bra personkemi för att det ska funka. Jag tror att jag lutar åt att den så kallade personkemin var bra nog, att det borde kunnat fungera ändå om också allt det andra hade fungerat.

Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 30 Apr 08:22

#6

Ess skrev 2018-04-29 10:29:36 följande:

Jag tror det är så att eftersom inte grundkärleken finns där som med ens egna barn, så blir allt negativt beteende något som dras från "tycka om kontot" och tillslut finns det inget kvar, eller har det blivit så pass urholkat att det inte går att bygga upp igen.
Sen är det också så att om barnen är uppfostrade på ett helt annat vis än man själv är van vid, och man inte har något att prata om utan det känns som aliens som kommer på besök, då ökas klyftan mellan en själv och barnen.

Gick maken från bordet när vi satt och åt, så blev det helt tyst och ingen av oss visste vad vi skulle säga. Det blev en pinsam tystnad där ingen visste vad den skulle säga, utan vi bara vred oss på våra stolar. Vi hade liksom inget gemensamt överhuvudtaget, utan alla samtal bara dog ut direkt han gick från.

Hur olika uppfostran kan man ha egentligen? Jag och min partner känns ju som vi är ganska lika, klart jag vet att ens föräldrar gör olika men man kan ju umgås med människor som har annan uppfostran ändå. Sen har hen ju en mamma som jag inte skulle klara av att umgås med och därifrån tar hen med sig mycket in i vårt hem som känns främmande. Det märkte jag inte av i början heller, hen bor ju med sin pappa också och borde ta in lika mycket från båda och ska ju bli en egen person.
Jag hade inga egna barn när vi träffades, jag kunde ändå tycka om andras barn och tänkte inte i termer av att älska någon som mitt eget barn, jag var inte inne på att skaffa egna barn och inte heller att hitta någon att substituera egna barn. Jag hade hittat en man som jag vill hänga med och han hade ett barn. I början träffades vi bara när han inte hade barn, det var som han hade två liv, och det andra livet la jag inga tankar på alls, inte han heller när han var med mig. Sen började vi vilja umgås mer, i stället för att jag skulle åka hem när hans barn skulle komma så började vi umgås lite mer. Så för mig blev umgänget med hans barn bara en positiv förlängning av mitt umgänge med min partner.
Men jag undrar om inte barnet å andra sidan har haft sina tankar om mig. Där har varit testningar av mig, är jag en riktig kompis, test som barn kan göra med varandra, inte sånt som jag någonsin ägnade mig åt som barn men som jag hört andra resonera. Kommentarer som sluppit ut, vem som är familj och inte. Misstänkliggöranden av mig. Min partner har inte velat se de här sakerna, jag har talat om när hans barn har sagt något som jag tyckt varit anmärkningsvärt men han har stannat vid att barnet inte menar något illa och så har det varit bra med det.
När jag tänker efter så har det stört mig mycket också att min partner förändrades när barnet kom. Saker som han och jag brukade göra tillsammans glömde han helt plötsligt och sa inte något så stod jag där och undrade varför vi inte gjorde som vanligt. Idag har jag vant mig, jag tycker fortfarande att han blir lite löjlig, inte för att han tänker på sitt barn men för att han har så svårt för att ta in mig i sina tankar kring att han försöker ta hand om sitt barn. Jag har lärt mig att se igenom hans handlingar, när han börjar bli stressad över något som han måste göra för barnet, jag märker det så tydligt på honom nu men fortfarande uttrycker han sig lika luddigt kring det.
Sen är det så klart så att när man lever med ett barn flera dagar i rad, flera veckor i rad, och år, så är det en helt annan sak än att träffa dina kompisars barn, även om jag tyckte att jag kom dem nära så skulle jag ju inte bo med dom. Man får väl se helt andra sidor då.

Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 30 Apr 15:34

#8

Anonym (A) skrev 2018-04-30 14:45:19 följande:

Håller med

Så personkemin är egentligen ovidkommande?

Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 30 Apr 16:55

#10

Anonym (andra sidan) skrev 2018-04-30 16:11:13 följande:

Självklart finns det personkemi med i spelet. Men också vad man har för inställning till det hela - är styvbarnen ett nödvändigt ont som kommer med partnern eller är det något positivt med att få fler barn i familjen.

Jag har befunnit mig på den andra sidan, alltså varit ett styvbarn och har helt skilda upplevelser från mina två styvföräldrar:

Mammas man - han har alltid sett mig och min syster som en äkta bonus, han gillar oss som personer och oavsett sin relation med vår mamma. Han blev vår vän och extrapappa och en mycket viktig vuxen. Han tog ett stort föräldraansvar/vuxenansvar för att han ville det och för att han såg sig som en extra pappa till oss. Vi har en egen relation och jag pratar ofta med honom och vi har alltid roligt när vi ses. Han och min mamma är inte gifta längre men jag har fortfarande kontakt med honom (mer än jag har med min pappa) och han är nu en älskad extramorfar till mina barn.

Pappas fru - hon har alltid sett mig och min syster som ett nödvändigt ont och som lite sämre personer än hennes egna barn. Hon ogillade att min pappa hade ett förflutet med en fru och barn innan henne och ville helst låtsas som att vi inte fanns. Hon har sett till att relationen mellan vår pappa och hans barn har glesats ut och till sist blivit nästan obefintlig. Hon har växlat mellan att ignorera oss till ren och öppen fientlighet. Hon har inte varit en viktig vuxen i mitt liv utan snarare en person som tryckt ned oss, jämfört oss med sina barn (till det sämre förstås). Hon och pappa är gifta fortfarande men jag vill helst inte träffa dem pga henne så vi ses 1-2 ggr per år. Mina barn känner knappt sin morfar. De umgås nästan uteslutande med hennes barn och släkt, men vi förväntas ställa upp och synas på vissa släktkalas eftersom det ser illa ut om inte pappas barn och barnbarn är där, Jag har ingen relation till henne alls och den dagen min pappa inte finns mer kommer jag troligen aldrig att träffa henne mer.

Tack för att du delade med dig av din historia. Hade din pappas fru barn innan hon träffade din pappa eller var det deras gemensamma? Har du tänkt på hur din pappa har varit i sin roll, hur han tog hand om er, eller om det var hon som ansågs ta hand om er, om han stöttade henne eller om han tog henne för given? Har du tänkt på om förutsättningarna och omständigheterna har skiljt sig åt för din extrapappa och för din pappas fru?

Som du kanske har läst så har jag inte sett min partners barn som något nödvändigt ont, åtminstone inte i början, det är med tiden som det har blivit mycket tungt. Kanske hade din pappas fru verkligen den inställningen från början. Jag tror det är viktigt vilka förväntningar man har också. Jag hade inte förväntningen att det skulle innebära några problem och när problemen dök upp så visste jag inte hur jag skulle hantera dem. Jag vet inte vilka förväntningar min partner har haft och än mindre vilka förväntningar hans barn har haft men jag misstänker att hans barn har förväntat sig att min ankomst innebar en konkurrens och att jag inte kan bry mig om hen. Jag tror inte hen har tänkt så hela tiden men jag tror att tankarna har funnits där då och då.

Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 2 May 20:51

#12

Anonym (?!) skrev 2018-05-02 13:49:09 följande:

Eller så har ni bara inte klickat ordentligt, vilket är helt okej så länge grundläggande respekt finns. Jag hade personligen en sådan relation med min pappas fru. Hon var i princip pappas "familj"och någon jag levde med, men hon är inte min närmsta anhörig så att säga. Känns som att det alltid ska vara mellan att fullkomligt ta ansvar och älska eller att ta avstånd/hata. Det går att hitta ett mellanting och det låter ju som att du själv är lite förvirrad kring det hela och då blir det lätt att man övertänker.

Minst sagt förvirrad, ja. Jag köper helt ditt konstaterande av att hitta ett mellanting, jag antar att jag försöker hitta dit. Jag ville testa tanken om personkemi, jag tycker jag läser så många gånger att andra som träffar någon med barn, går in och ser hur det fungerar med barnet innan de ger sig in i relationen. Den inställningen hade inte vi, det var i alla fall inget vi pratade igenom men vi tog det ju ändå lugnt utan att ha pratat igenom det. Jag kände inte att jag klickade med barnet från första början men jag kände inte motsatsen heller, jag kände aldrig att det här kommer inte att gå, jag hade nog aldrig en tanke på att det skulle kunna bli ett problem.

Jag tror inte det bara är jag som är förvirrad, jag tror vi alla inblandade är det. Kommentarer som jag har fått, jag blir inte klok på det.

Anonym (ts) Trådstartaren

Äldre 3 May 10:20

#15

Anonym (?!) skrev 2018-05-02 21:56:14 följande:

Vem har du fått kommentarer från?

Låter kanske som att du ska fundera över vilken roll som passar dig bäst och sen se om det funkar med barnet. Om inte så är det bara att släppa det, så länge respekt och omtanke finns så funkar det ändå.

Sen spelar barnets ålder stor roll också. Är det ett äldre barn så är det mer förståeligt att man kanske inte klickar riktigt ordentligt eller komma nära när man börjar bli självständig och redan fått en grundläggande uppfostran av närvarande vuxna.

Båda två egentligen men jag tänker främst på saker som barnet sagt. Barnet har, enligt mig, varit väldigt fixerad vid vilka som är familj och inte, vad jag som icke-mamma får göra eller inte göra, och däremellan kommentarer som går ut på att jag inte bryr mig om hen. Det är inga frekventa kommentarer, det är stor spridning över tid med enstaka kommentarer men efter så här lång tid så tycker jag mig se ett visst mönster. Sen är det väl bäst att jag nämner att vi har haft roliga stunder också, inte bara problem.

Jag har från början inte haft någon annan roll än pappas flickvän, sedan fick vi gemensamma barn och jag har varit hemma, barnet har varit utan pappa hemma med mig, då har tanken varit att samarbeta kring barnen men i längden har det inte fungerat och nu har jag dragit mig tillbaka, lagt över allt som har med hans barn att göra på honom själv. Pappan har helst önskat att allt bara ska fungera, att allt ska vara avslappnat, att man tar saker som de kommer men saken är den att då hamnar det på mig att fixa saker för hans barn. Jag är tvärtom förutseende, vet vad som kommer att hända, vet att hans barn kommer att ha det här och det här som behöver fixas, att det är lika bra att pappan förutser och fixar i förväg så det inte behöver hamna på mig. Detta har inte varit självklart för pappan att göra, jag har mött mycket motstånd, blivit hånad för att jag inte kan göra det lilla för hans barn, blivit anklagad för att hata hans barn. Detta är saker som sägs i stridens hetta men likväl är det tråkigt att höra.

Barnet var i yngre skolåldern när vi träffades första gången och är idag i tonåren. Det här med att jag lägger över allt på pappan är relativt nytt och inte helt friktionsfritt men jag hoppas att det ger ett positivt utslag på sikt. För mig fungerar det bättre för då kan jag också slappna av.

Personkemi

INNEHÅLL