Hur ska man orka gå vidare?

Hej

Lite förhistoria.

Jag är en (enligt mig och min omgivning) en riktigt bra kille som levt i ett förhållande med en fin kvinna under 10 års tid. Men nu har det då tagit slut av flera anledningar. Mycket slitningar genom åren samt att hon har förändrat sig helt och hållet.

När vi träffades var hon en vacker och ambitiös kvinna som hade vi världen vid våra fötter.
Vi hade ett underbart liv tills vi fick barn, där hon förändrades efter första barnet. Någon form av förlossnings depression eller liknande. Så livet från ena dagen till de andra ändrades helt upp och ner. Alltså, jag var mentalt väl förberedd på att livet skulle förändras men inte att det bara var jag som skulle vara vaken på nätterna med bäbisen till att jag skulle jobba, tjäna pengar samt vara heltidspappa.

Men jag gjorde det, fixade, åkte skyttetrafik till höger och vänster. Slutade sova och orka. Men fortsatte att ta hand om min sambo även om hon psykiskt misshandlade mig med att inte orka något och hitta på annat hela tiden.

Efter mycket om och men bestämde vi oss att skaffa ett barn till och får en fantastisk litet barn till. Så nu har vi 2 av samma kön och jag är världens lyckligaste människa med barnen och sambo. Men ojdå, vad världen vänds upp och ner snabbt.

Sambon börjar anklaga mig för allt som händer i världen, varför män våldtar, varför män misshandlar, och så kommer "Metoo" rörelsen och ingenting fungerar längre hemma.

Jag går med på att läsa feministiska bloggar, sympatiserar och liknande. Jag jobbar hårt för att förstå och att anpassa mig. Kommer till en punkt där jag faktiskt kallar mig själv för feminist. Men det duger inte för henne för jag borde ta upp mer diskussioner inom ämnet regelbundet. Vad jag än gjorde var bara fel. Hela tiden.

Sen för ett tag sedan så kom nästa krav att vi ska bli vegetarianer, rakt igenom, barnen också. Det bara blir för mycket med allt.

Hur som, jag är en man som har ett bra många år kvar innan han är i 40 års åldern. Idrottar, mån om ens yttre.

Jag är en omtänksam, ordnad ekonomi, trivs bra med livet generellt. Ser bra ut för att vara i den här åldern (enligt andra) Har inte så mycket krav i livet förutom att må bra och att inte vara ensam. Vill ej vara singel.

Har testat dejtingsajter men allt det är bara skit, tusentals killar som kämpar om samma få kvinnor och man får aldrig fram en syl i vädret. Testat alla möjliga varianter att få en dejt med en kvinna i runt 30 års åldern men går bet på alla sätt.  Om hon har barn eller inte spelar inge roll.Bara hon är mån om sitt yttre och omtänkas/varmhjärtad har jag inga invändningar.

Hur gör ni andra, främst män för att hitta någon?

Jag är ingen sådan som går ut på krogen, jag varken snusar eller dricker. Har aldrig slagit någon, har aldrig knappt höjt rösten åt någon annan människa. Jag jobbar med konflikthantering om dagarna så det är knappast som jag är blyg eller tillbakadragen. Tvärtom. Väldigt framåt, älskar leva livet, resa, framförallt att idrotta.

Hur gör man att träffa någon?

Jag har läst hundratals inlägg överallt på nätet över hur kvinnorna alltid är dem som är utsatta, terroriserade hemma, misshandlade eller liknande. Men knappt något om män som upplevt liknande. Vart finns dem bra kvinnorna som är bra mammor, som är bra kvinnor, som backar upp mig lika mycket som jag backar upp mina närmaste regelbundet. Som är seriös och har bus/lekfullheten kvar i sitt liv... ? Vart finns dem?

Jag är rädd att förbli ensam, även om jag är ett av dem få som är ett kap.

Hjälp alla?!