En gång styvmor alltid styvmor, oavsett om du är mor till ditt eget barn.

Jadu väljer barnens pappa att dansa efter nya tantens pipa och lämna de barn han haft sedan dem föddes genom att flytta långt bort så är han OCH styvkärringen som ens kommer med ett sånt vidrigt krav IDIOTER!

Eh jo.... Det var precis vad personen skrev i inlägget.

"kanske väljer att flytta långt iväg och prioritera den nya familjen. Tyvärr. Bara o gilla läget."

En sån handling är aldrig okej tycker jag! Man kan ju inte överge de barn man redan satt till världen för att man skaffar en ny tant i sitt liv?!

Äsch då, jag som trodde att en av de utlovade kursarna äntligen hade anslutit sig till tråden!

Nej, jag lever inte i en sagovärld, men om det är sådan verklighetsflykt du själv sysselsätter dig med så önskar jag dig ett lyckligt slut på din saga.

Själv tycker jag att det är märkligt att så många väljer att inleda förhållanden med partners med barn och sedan blir förvånade och upprörda över att det påverkar deras liv då partnern inte bara kan klippa och klistra om i boken för att det vore mer bekvämt om hens historia sett annorlunda ut.

Fast de bitarna är det väl ändå läge att ta med sin partner istället för att skylla på partnerns ex? Så länge exet inte delar samma hushåll går det utmärkt att läsa godnattsagor eller att koka sina snabbmakaroner fast exet förordar fullkornsdito bara den som tidigare hade en relation till exet står upp för beslutet. Problemet är väl att personer som har svårt att stå upp för sig själva ofta dras till personer som har lätt att ta över beslutsfattandet och har en då gått från en styrande till en annan är det lätt att hamna i kläm mellan de olika viljorna.

Precis lite detta vi menar; varför helt plötsligt SKA du veta hur livet som styvmor ser ut om tio fem år, bara för att du blir styvmor!? Du vet ju inte ens hur livet som mor ser ut. Varför ändras kraven? Varför är det striktare? Varför följa bestämd linje och strunta i sina egna? Eller måste de också bli skilsmässobarn för att man ska få bry sig med godkänt offentligt tycke?

Varför gör man såhär från början, hur börjar det?

Ja men precis där har du det! Kvinnan ska ut. Dessa attityder jag pratar om. Vad är definition på illa, vem avgör? I vilka mått? Går man på allt barnen säger? Biologiska mammor har visst större påverkan på maken pga de första barnen osv.

Nej jag länkar aldrig, med hänsyn till varandra.

Okej. Men den här kursen och utredningen riktar sig just till fl-attityder.

Men du, var har jag sagt nånstans att skolan är inblandade i detta? Ursäkta men länka själv. Jag och mina kurskamrater (var nämner jag skolan, vilket arbete, vilken kurs det gäller?) gör det här helt och hållet på eget initiativ, vi har många läsgrupper och studiegrupper här, både på skolans bibliotek och stadsbiblioteket. Min skola har ingenting med detta att göra, så tagga ner.

Jag kommer inte länka till nånting eftersom detta handlar om fl (vet inte hur mer tydlig vi kan bli?), och mina kursare är med via mig mitt nick, givetvis, så vad är ärendet du vill få fram?

Sen när får inte studiegrupper vara engagerade i samhället för egen diskussions skull? Eller är vi brännmärkta till skolan

Okej. Men den här kursen och utredningen riktar sig just till fl-attityder.

Jag tycker det är många som uttrycker sig märkligt här. Jag tror inte man kan grunda sina omdömen på vad kollegor berättar för jag tror inte alla kollegor på en arbetsplats öppnar upp om precis allt i deras liv. Men visst kan man få en uppfattning av hur andra människor tänker genom att prata med andra människor men man kan därmed inte göra en generalisering kring att män tänker si och kvinnor tänker så.

Jag var på väg att hålla med en av ovanstående med att det är lättare att ta strid med sin nuvarande partner än att ta strid med sitt ex, för det upplever jag med min partner, men sen stod det nåt om att många har svårt att släppa sin första kärlek. Jag tror inte det har med saken att göra, det låter som ännu en generalisering, och kanske är det så att den som skrev inlägget gärna vill trycka till styvmammorna med något som känns?

Jag har varit tillsammans med en kille som hade svårt att släppa sin första kärlek (syftar nu inte på min nuvarande), jag var väldigt ung och naiv så jag förstod inte att jag blev utnyttjad förrän långt senare. (Dom hade inte gemensamma barn.)Visst finns det idioter som klarar av att vara tillsammans med en person medan de trånar efter en annan men att det skulle vara en norm för alla som har skaffat barn med någon annan, det resonemanget håller inte. Det låter närmast sorgligt ifall en skulle sitta och tråna någon annan, då är man kanske inte klar med sin skilsmässa och borde då ägna tid att bearbeta den i stället för att hoppa in i en ny relation.

-Den du skaffar barn med är inte alltid den första kärleken, du kan ha haft många "kärlekar" innan du träffar den du vill skaffa barn med.

-Den du skaffat barn med kanske är din första kärlek men med åren förändras ni båda och utvecklas åt olika håll och visst är du glad över din första kärlek men du vet också varför ni gick skilda vägar så du sitter ändå inte och trånar över den du skaffat barn med.

-Samma ifall du aldrig skaffade barn med din första kärlek.

-Att man har skaffat barn ihop beror inte alltid på att man träffade sin stora kärlek, ibland råkade omständigheterna bara föra två människor samman så att det råkade bli ett barn. 

I den bästa av världar är träffar man den rätta, den första kärleken, skaffar barn ihop, och i den bästa av världar skiljer man sig inte från den man har skaffat barn med. 

Precis det är min rädsla! Jag och min sambo har inga gemensamma barn, men han har två sen tidigare.  Redan nu förekommer det samtal som "mamma gör så" eller mamma gör si". Jag avskyr att höra det och känner mig helt värdelös i perioder. Det är tufft som det är att vara styvförälder men när det liksom späs på blir det som ett hugg i magen.

Det handlar inte överhuvudtaget om att barnet inte får prata om mamman, det handlar om att barnet ska skriva inläggsskrivaren på näsan.

 Om barnet sitter och tex kämpar med matten, är det lika ok för inläggsskrivaren att säga -Min dotter hade minsann lätt för matte och behövde aldrig sitta så länge.

Det måste ju va lika okej för henne att prata om sin dotter, eller?

Eftersom hon har hängt upp sig på det så är det knappast nån engångs företeelse. Barn kan visst säga saker för att knäppa någon på näsan, inte alls ovanligt. Speciellt inte om de märker en reaktion på det de säger. 

Sen beror det på vilken ålder det är på barnen också huruvida de gör det för att de inte förstår bättre eller om det är på rent jäkelskap.

Enligt inläggsskribenterna så är det ok att säga så, då måste det även gälla en vuxen. Hon bara berättar hur hennes dotter gjorde.

Jag tycker det är förälderns sak att uppfostra sina barn gällande vad som är ok att säga och inte. Man kan/får inte säga vad som helst till vem som helst. 

Hade mina barn oavbrutet påpekat att detta gör pappa bättre än dig, så hade jag sagt åt dem att då får ni gå till pappa, och sen hade jag gått och gjort annat.

Hur hade det uppfattats om jag sagt åt hans tidigare barn att om det inte passade så kunde de ta och sticka hem till sin mamma?