Hur är man lycklig?

Ändå (stavas det): säger det eftersom du skrivit ordet några gånger. 

Det är väl som man säger "lycka kan inte köpas för pengar". Lyckan kommer inifrån - självkänsla, trygghet osv. Hur är din självbild? 

Ursäkta stavningen! Skyller inte på nått ????

Min självbild är lite så att lycka kommer inte från pengar, utan tex äventyr!

Mycket lycka är också minnen, när man tänker tillbaka på hur just detdär var etc. Jag känner att jag gör ALLT rätt, men inte tillräckligt.

Ville inte förtydliga med pengarna, utan jag kanske jämförde att det är sånt som gör folk lycklig, med lägenhet å resor å sånt.. men inte tillräckligt för mig, å det har inte med pengar å göra.

Svårt å förklara, letar efter en likasinnad i denna tråd ????

Ett tips är att lära dig hantera dina känslor, stå ut med varje sak du känner utan att nödvändigtvis agera på den i stunden.

Att du sätter gränser och konsekvenser när dina gränser trampas på.

Känna efter vad du vill, inte vill.

Göra dig av med alla som du inte vill umgås med

Vettigt svar! Tack!

Problemet är att jag inte vet hur jag ska handskas det. Eller vad det ens är jag ska handskas med. Har inte lyckats lista ut om det är klimatet jag inte mår bra av.. eller min jobbsituation eller min tjej... jag måste fundera ut något!

Jag har samma situation och jag har märkt att jag inte är närvarande i min kontakt med andra. Jag har få riktigt bra relationer. Jag tenderar att passera människor.

Kanske lite så. Motivationen är borta på något sätt. Men endå motiverad till så mycket annat !

Trygghet är en bra grund och en ekonomisk trygghet verkar du ju ha och du verkar inte ensam.

Jag kan inte svara på varför just du inte är lycklig, men du kan väl fundera kring dina relationer. Har du nära och djupa relationer? 
Jobbet ger pengar och hög position, men trivs du med arbetsmiljön och företagskulturen? Det är inte ovanligt att folk vantrivs och lämnar en god inkomstkälla för att den så att säga gnager sönder själen på en. 

Du säger att du haft en grym uppväxt med skjuts hit och dit och får hjälp även nu med mat, tvätt och hushåll. Varför sköter du inte sånt själv? Ger du tillbaka lika mycket som du får? 
Jättefint med en familj som ställer upp men det är ändå viktigt för självkänslan att känna att man är nyttig och behövs. Både för sig själv och andra.

Har du något intresse som inte är relaterat till hälsa, ekonomi och prestation?

Såhär är det väl, jag är inte svinrik, men jag tjänar tillräckligt för att leva.. men jag förtjänar det. Jag vantrivs ena dagen på jobbet, å andra dagen är suverän. Ett stort irritationsmoment samtidigt som ja längtar dit.

Jag är bara där för att jag vet att jag kan göra karriär som "avdelningsansvarig" på detta "stora" företag där i princip ingen får jobb. Så jag har ställt in mig på att få en post, vara med under nya lanseringar m.m. för att kunna komma upp å söka nytt jobb inom något år. Jag är endast 21, men jag tänker inte vänta på utveckling.

(Där har vi något som gnager)

Appropå hemma: Jag får mycket hjälp "ofrivilligt" för att dom vill stötta mig å komma in i livet på rätt sätt. Det är sant med att det är nyttigt å greja själv. Ibland hinner jag inte innan dom är på besök å tar med sig tvätten, haha!

Jag har ett gäng intressen (kostar dock pengar)

Och det är golf, åka skidor (vilket ja aldrig kommer iväg å gör) musik, Och bilar. Jag tycker om att konvertera tillexempel en "billigare" modell till en dyrare. Dvs design. Det gör mig lugn. Men var finns tiden?

Tack för ett vettigt svar. Nu har jag nått å fundera på @celaena

Du har alldeles för mycket tid att tänka på dig själv. Prova att göra något för någon annan. Börja volontärarbeta så kanske du får lite annat perspektiv på livet.

Tror även att du behöver sköta dina sysslor själv, säg ifrån, vänligt men bestämt.

Du och Ts behöver motstånd.

Ni har allt för bekvämt för ordnat

ni har ingen annan att ta hand om än er själva.

Familjeliv, volontärarbete, skaffa hund, gå med i ett svårt projekt,

Sen är jag en sån som tror att du kan inte bli lycklig när du omges av materiella ting massa pengar och dyra bilar, det är inte naturligt det är manipulerat i oss att vi borde vilja ha det.

Du kanske ska sälja rubbet och åka på en resa med din flickvän? Eller helt ensam?

Funderar på att om jag inte får denna tjänst inom x antal månader.. Så känner jag nästan för å försöka jobba utomlands ett tag.. gärna själv.

Sen är jag nog som du säger, att ja inte har jättemycket å tänka på egentligen.. tjejen har hund så där är jag redan. Jag får hitta nått annat!

Om det blir så.. så åker jag nog utomlands å jobbar, säljer skiten och kommer jag tillbaka med ett fräschare sinne, så kan man få tillbaka det man hade med gott samvete.. alltid löser sig saker men frågan är bara när

Tack för svar!

Jag råkar ha lite insikt i ämnet. Nu är det så att man kan känna dessa känslor av en mängd olika anledningar . Tycärr är det sällan så enkelt som ? skaffa en ny hund så kommer du bli världens lyckligare människa ? eller dylikt. Det kan vara tex att du känner dig kvävd av alla krav, du känner att du är för ung det går för snabbt. Det kan även vara en biologisk faktor , alltså en kemisk obalans i hjärnan som gör att du känner så. Denna kemiska obalans behöver då ofta medicinering ( men många mår bra av det). I början av tråden upplever jag att du beskriver mer glädjande om både tjej och jobb och att det senare i tråden blir mer tveksamt. Vad tror du detta beror på? Har du någon nära som du kan prata med allt om? Även allt man skäms över så att säga.

Egentligen så har jag folk å prata med. Men jag är inte riktigt så öppen.. är rätt stängd ibland så jag helt enkelt tänker "äsch dom behöver inte veta allt"

Ett tag hade jag spelprovlem.. eller jag var på gång å få det.. å helt själv.. har jag lyckats löst det problemet SJÄLV. så jag tror väl helt enkelt att jag klarar allt svårt själv.

Tror inte det är så illa som medicinerinh.

Men det svänger.. tidigare idag var jag lugn å glad.. mot lunch blev det helt plötsligt lite deppigt.. å nu sträcker jag ut armarna å pustar ut för det är skönt å sitta i soffan.. knepigt va?

Jag har nått mina materiella måsten, livet är lättare. Inte roligare.

Jag lät bli att mogna dock. Känslorna på utsidan tills jag gick kbt vid 30års ålder. Jag har också varit i depression, jag markerade allt som var dåligt.

Nu har jag hittat att det är roligt att bjuda hem vänner och familj på mat. Vi pratar om allt och umgås.

Tränar, min kropp har tappat 3 kilon och håller lågt kroppsfett.

Bokar resa till Japan.

När dessa saker påverkar mig samtidigt så ser jag livet med andra ögon och allt blir roligare ????

En fråga: När kände/känner du den där varma känslan av att befinna dig här och nu med ett litet leende på läpparna?
Det ögonblick man känner att nu kunde tiden få stanna....

De är ju ingen konstant känsla utan det är små ögonblick som kommer emellanåt och som man måste ta till vara på. Det gäller att lära sig att känna igen dom och försöka hitta en liten röd tråd. 

Vad gör mig lycklig, i vilka situationer, med vem, när....
Det kan vara en hobby, en vän, en sport, barnen, att sitta vid en brygga och meta, att få hjälpa någon, ja, precis vad som helst.... 

Men man måste också kapa bort sådant som inte gör dig lycklig.
En "humörsugande" "vän", ett tråkigt/stressigt jobb, att inte ha något att sysselsätta sig med på fritiden..

Jag tror att du kan ha något att vinna på att börja göra något för andra. Klipp gräset hos dina föräldrar, passa dina vänner och syskons barn, var läxhjälp åt folk som lär sig svenska, servera mat till hemlösa tex. Att känna sig behövd och uppskattad är jätteviktigt. Och att vända tankarna utåt mot andra istället för inåt mot sig själv kan vara väldigt välgörande.

Jag tror att en väldigt viktig del i att vara/bli lyklig på riktigt är att inse att man inte ens borde sträva efter att vara lycklig hela tiden. Eller ens mest. De allra flesta dagarna är man bara. 

Det åldern har börjat lära mig är att man inte blir lycklig av samma saker vid 25 som vid 45.

Den fina bilen och allt det där kan vara kul för stunden, men i längden brukar det vara en brist på relationer och mänsklig kontakt som de flesta människor ångrar när de blivit gamla (säkert jag också).

Att skapa något som finns kvar kan kännas viktigt för en del, oavsett om det är en släktförening, ett hus i skärgården, fem barn eller en stiftelse till ens minne.

Det finns också de som verkligen inte kan vara nöjda, även om de har presterat imponerande saker. Jag brukar säga att "om våra förfäder hade gillat läget hade vi fortfarande suttit i en grotta och käkat rå mammut". Lusten att inte nöja sig utan söka nya utmaningar tror jag är lika stark hos människan som driften att fortplanta sig, även om den varierar mellan individer.

Någonstans lite senare kommer också insikten om att mycket få av oss kommer att bli ihågkomna tre generationer efter vår död. Man tycker måhända att man är oersättlig just nu men det är man oftast inte. Man tycker att arbetslivet känns så långt om man tittar från 21 till 67- och det är det ju!

Vila emellanåt och var då också nöjd med det du har presterat, men gilla inte läget permanent- sök nya människor och nya uppgifter att brinna för.

Jobbar man däremot för mycket under lång tid så kan den där gnistan att göra och tänka nya saker helt försvinna, och det är en sak att se upp med om du känner så.