Stötta vän

Jag tänker att det beror lite på hur nära vänner ni är också. I en sådan sits klarar man nog bara av sina närmaste.

Om man förlorar ett barn blir man ganska hudlös. Känslig för kommentarer, och hur folk gör/inte gör. Var medveten om att hur du än säger/gör så finns risken att det just idag inte tas emot riktigt som du tänkte.

Undvik "uppmuntrande flosker" som "Det var kanske bäst ändå, barnet var nog sjukt på något sätt", "Det går fler tåg", "Det blir lättare med tiden" osv.

Om möjligt, underlätta praktiskt. Åk dit med matburkar, så de bara behöver värma lite god mat när de blir hungriga. Kolla om de vill ha handlat. Skotta uppfarten om det snöar. Sådant där som man kanske inte orkar tänka på att fixa själv.

Var inte rädd för att prata om barnet. Under lång tid kommer alla deras tankar ändå att kretsa kring bebisen. När folk slutar prata om den blir det som att den bara funnits för en själv, man blir så ensam i sorgen. Allt som bekräftar att bebisen funnits blir värdefullt.

Kolla om hon vill ha sällskap till graven, även om 6 månader. Uppmärksamma årsdagen på något sätt. Sorgen lever de med resten av livet. Var inte förskräckt när du frågar något och hon plötsligt brister i gråt, trots att det gått lång tid. Tårarna är inte farliga, och sorgen finns där precis hela tiden. Att tårarna kommer betyder inte att du "väckt sorgen", att det hade varit bättre att inte ställa frågan. Sorgen ligger där under hela tiden, bara att tårarna inte rinner oavbrutet. Tårar är inte farligt, det kan vara skönt att få gråta en stund och få utlopp för sorgen tillsammans med någon annan.

Det var lite av mina tankar, andra tänker säkert på ett annat sätt.