Pappig liten tjej
Hej alla,
vet egentligen vad jag vill med det här inlägget, möjligen bara skriva av mig eller kanske få höra att det samma för någon annan. Så jag är väldigt tacksam för alla reflektioner om ni har tiden att läsa inlägget.
Jag har en dotter på lite mer än 1 år som är fantastisk och underbar på alla sätt och vis. Jag har nyligen börjat jobba och pappan är nu hemma. Då jag har varit hemma och pappan har kommit hem från jobb har dottern alltid blivit superglad och exhalterad, vilket är underbart. Det finns få känslor i världen som är varmare. Då vi är borta någonstans och pappan går iväg så blir det katastrof, hon blir jätteledsen, tittar efter honom och när han är tillbaka är allt frid och fröjd. När jag däremot går iväg är det som att inget har hänt och hon märker inte ens att jag är borta eller har kommit tillbaka för den delen. När pappan kliver upp och går iväg på morgonen så blir det mycket gråt och hon blir verkligen genuint jätteledsen. När jag går iväg, ja.. ingen reaktion. Håller jag i henne så sträcker hon sig till pappan, när vi samsover så vänder hon sig alltid mot pappan.
Jag tycker att det är så himla bra att de har sån fin kontakt. Speciellt nu när hon är hemma med honom. Det kändes aldrig riktigt jobbigt att börja jobba, utan jag var säker på att de skulle ha det så bra ihop. Det är så viktigt att barnet skapar starka band till båda föräldrarna. Men innest inne så känner jag mig lite ledsen för att jag blir "bortvald", och kan såklart inte låta bli att tänka att hon tycker om pappan mer än mig. Det är säkert barnsligt att tänka så och det kanske är en fas som dottern går igenom. Vet inte om jag är ensam om att känna så eller om det är något jag bör ta upp med pappan? Att berätta hur jag känner, eller om det bara blir tokigt utav allt.