Min sambo testamenterar till fördel för bonusdotter...

Det är ju lätt att betala sig ifrån sitt dåliga samvete när det inte är han som kommer att bli hemlös som ensamstående förälder!
Ville han verkligen göra det bra för alla inblandade hade han ursprungligen testamenterat över så mycket det bara går till TS, och sedan erbjudit sin dotter en betydligt större del av kakan mot att hon väntar tills hans nya fru också dött.

Tyvärr hjälper det inte. Särkullbarn behöver inte vänta på att pappans fru ska dö. Möjligen hindrar det deras gemensamma dotter att kräva ut pappans arv på stört.

Det finns idag inget sätt att garantera att alla barn (även särkull) måste vänta tills båda makarna dött och att de sedan får ut lika stora lotter som sina halvsyskon från sina föräldrar. Det finns lite olika sätt att komma runt att lagen ägnar sig åt positiv särbehandling för särkullbarn (möjligen för att utomäktenskapliga barn var negativt särbehandlade tidigare), men alla har sina stora brister.

Om mannen har väsentligt mycket mer pengar än frun så kan giftermål hjälpa lite, eftersom 50 % av del gemensamma tillgångarna då "redan är hennes". Men i övrigt gör det varken till eller från. Med eller utan giftermål ärver hans dotter 50 % av sin pappas tillgångar så länge det inte finns ett testamente. Nu ligger det på 75%. Man kan minska det till 25% och då skulle frun behöva lösa ut huset med "bara" 12,5 % av de gemensamma tillgångarna - om det finns så mycket reda pengar. Men då får ju hans dotter ett mindre arv än sitt halvsyskon vilket ju inte är så lyckat heller.
Är man gift så har det också nackdelar: Om frun sparar för att kunna lösa ut hans dotter så ska hon lösa ut en viss procent av sina sparpengar också eftersom de ingår i det gemensamma boet. Som sambo kan hon spara ifred.

För de som talar livförsäkringar med "änkan"/sambon som förmånstagare: Det funkar upp till 65, sedan brukar de upphöra. Men det är inte så kul att bli utkastad ur sitt hus som 70-åring heller.

Det här med att särkullbarn ska ha ut sitt arv direkt är sannerligen en soppa!

Det är ingen rättighet att få en massa pengar av sina föräldrar. Våra arvslagar kommer ursprungligen från tiden då man fick marken av sina föräldrar och gav den vidare till sina barn. På den tiden skulle man naturligtvis inte neka sina barn det man själv fått i arv. Nu för tiden tjänar vi själva ihop till våra pengar och det blir bara konstigt att staten bestämmer vem du ger dina egna pengar till. Majoriteten önskar förstås ge dem till sina barn men det borde verkligen inte vara obligatoriskt.

Hade reglerna sett annorlunda ut skulle han kunnat testamentera sina reda pengar till dottern på en gång + huset går till dottern vid försäljning/sambons död. Då finns inget att slösa bort men sambon behöver ändå inte bli hemlös för att den, vid det laget, antagligen medelålders dottern ska ha arv direkt.

För övrigt är det ganska dumt att inbilla sig att försummad tid/barndom kan botgöras med pengar. Ångrar han sig verkligen får han väl umgås lite mer med dottern.

Nej. Hans barn sedan tidigare ärver ju tre gånger så mycket från honom som hans andra barn. Hennes eget barn kan också kräva ut sin andel på en gång om hon vill eftersom föräldrarna inte är gifta. Sedan är det få som klarar av att lösa ut hela sitt hus, även med en god karriär. Hälften eller 25% (med andra testamentesskrivningar) brukar vara mer än nog för de flesta.