Sambo slänger ut mig pga kostvanor

Jag ser det såhär. Hade jag börjat med ett missbruk och min partner mår dåligt av det, vi säger att han är totalt anti alkohol och jobbar med att förebygga alkoholism så märker han att jag stiger upp på nätterna och dricker vin och jag säger jag ska sluta, vi bråkar tusen gånger om det, men jag fortsätter. Och skyller det på "jag har svårt, jag kan inte låta bli" och det är hans lägenhet, och han har gjort vad han kan han har sagt vad han tycker han har sagt vad jag kan söka för hjälp han har sagt att han stöttar mig bara jag anstränger mig och slutar vara ett offer, men jag ändrar ingenting och jag anstränger mig inte.

Är det han som är oempatisk och rövhål då?

Eller är det jag, som ljuger och förnekar mitt problem och ursäktar det på hans bekostnad som måste se mig lida i skiten, höra mitt gnäll över mitt egna val och se mig själv mig själv varenda dag när jag varken har bra ekonomiskt eller en sysselsättning som gör att han blir min försörjare och min trygghet i princip ? Och jag tackar han gör det genom att inte lyfta ett finger, för att ta lite ansvar.

Är det bådas lägenhet är det en annan sak. Men att säga att du måste flytta det är faktiskt bara hans sätt att visa omsorg, du verkar ju inte fatta allt annat han försökt med för att erkänna att du måste göra något åt dina problem. Du själv! Söka hjälp. Söka tips. Söka stöd. Men DU måste göra det. Och han har rätt att sätta en gräns för han blir medberoende och det är inte okej.

Jag hade blivit glad om min partner hotade att kasta ut mig om jag inte slutar frossa och hetsäta, det hade skrämt mig till att se mig själv i spegeln och ta ansvar och sluta med ursäkter.