Krävande svärmor förstör mammaledighet
Har en liten bebis som bara är 5 mån. Tidigare har jag och min man hälsat på min svärmor lite i mån av tidnmen kanske en gång varannan vecka. Vi bor i samma stad men ändå är det nästan uteslutande vi som tar oss till henne, trots att vi säger till henne att komma till oss också. Sedan vi fick vårt lilla barn har hon blivit sjukligt krävande. Jag hade en traumatisk förlossning o fick stanna länge på BB. Samma dag som vi fick komma hem krävde hon att komma o bjöd in sig själv för att hälsa på vår nyfödda. Det har sedan fortsatt genom att hon tjatat och jag har tagit mig till henne ca 1 gång i veckan och även träffats ute och fikat osv, så många veckor har vi umgåtts flera ggr/vecka trots att jag inte orkar. Hon är en riktig energitjuv som bara pratar om sig själv, skryter och upprepar allt massor av ggr. Hon har väldigt mkt synpunkter på hur vi ska ta hand om vår bebis och slänger hela tiden ur sig saker trots att jag ofta säger emot/förklarar varför vi vill ha det på vårt sätt. Gång på gång visar hon att hon inte praktiserar det vi ber henne om och jag är hela tiden på helspänn när hon har den lilla. Jobberfarenhet ha noll koll på hur man tar hand om en liten och respekterar inte barnets signaler och behov. Kokar samtidigt som jag är nervös och det känns som jag aldrig kommer våga lämna vårt barn själv med henne. När den lilla gråter blir hon helt hysterisk och skrämmer upp genom att patskrika o klappa högt med sina händer rakt i ansiktet osv. Hon envisas även med att pussa på munnen fast att hon vet jag tycker bara det är vi föräldrar som får göra det. Jag blir helt slut av att vara med henne! Och hon tycker aldrig vi umgås tillräckligt utan tjatar alltid efter mer. När jag de senaste 2 mån dragit ner umgänget till 1träff/v så klagar hon o pikar mig jättemkt. Svårt att förklara det hela men hon stressar ihjäl mig även när vi inte ens ses. Hatar att hon förstör denna fina tid med mitt efterlängtade barn. Har försökt prata med min man många ggr (känsligt ämne) och han förstår till en viss del men ej fullt. Han har dock hjälpt mig mycket med att säga ifrån till henne när hon gör olämpliga grejer och han ser det. Då blir hon lite sur och ska snacka skit om att han är överbeskyddande osv. När jag så förklarar för henne hur han menar så skyller hon bara ifrån sig. Ååååh jag blir tokig på det här. Det är inte hållbart nånstans och samtidigt vill jag inte komma på kant med henne. Någon som har någon tanke om hur man kan få situationen bättre?