Hur var det att leva på 70-talet?

Pippi Långstrump
Utvandrarna
Elefantpojken
Onedinlinjen
Colombo
Snobbar som jobbar
Alias Smith and Jones
Familjen Addams
Odysseus äventyr
Månbas Alpha
Star Trek
Fleksnes fataliteter
Semlons gröna dalar
Baretta
De överlevande

Fler TV-serier från 70-talet:

Arsène Lupin
Heidi
Linus på linjen
Benny Hill

Lustigt - jaq önskar nämligen att jag hade varit född på 40-talet eller möjligen 30-talet så att jag hade fått uppleva även 50- och 60-talen.

Radioteater gick ganska ofta vill jag minnas.
Lyssnade på Lördagsbiten och var beredd med kassettband när det kom någon bra låt (1984 kom Tracks med kaj Kindvall, men det är Off Topic). Annars var det i allmänhet trista radioprogram.

I undervisningen användes rullbandspelare och fröken hade mycket sjå med att spola fram och åter för att hitta rätt avsnitt på rullbandet. Kassettbandspelare fanns inte i skolan såvitt jag vet.

I skolan fanns en speciell studio med bandspelar- och hörlursförsedda bås för språkträning som läraren kunde kontrollera centralt, simultant. Åtskilliga av dessa brukade vara trasiga. Barnen tjatade om att få ha en sådan lektion, men det var ytterst sällan vi fick gå det.
 
Vid vissa tillfällen visades 16mm ljudfilm. Projektorerna gav fruktansvärt dålig ljudkvalitét och bilden hoppade, var oskarp och full med dammkorn. Barnen gladde sig ändå mycket när det blev filmvisning.

Vid redovisningar och dylikt användes stordia, sedermera kallat overhead. Många tjejer kunde vara lite tekniskt obegåvade och vände stordiat åt fel håll.

Av ekonomiska skäl gjordes ofta kopior som blåstenciler istället för fotostatkopior. Läsbarheten kunde variera och idag har mina sparade, spritdoftande blåstenciler bleknat bort helt. Fast de höll åtminstone längre än vad dagens kassakvitton gör.

Några whiteboards fanns inte, det var svart/grön griffeltavla och kritor som gällde. När tavlan började bli för full med kritdamm från utsuddad text så det blev svårt att läsa, fick man blöta svampen med vatten och tvätta av tavlan. Kritan brukade bryta av när den som skrev tryckte för hårt.

Samma årgång här och jag har inte haft kalasbyxor. Namnet är mig inte särskilt bekant, men så har jag aldrig varit intresserad av kläder heller. I mitten av 70-talet bar jag utsvängda jeans, sedan blev det s.k. stuprör. V-jeans var populära ett tag också.

Som liten hade jag och många andra mockasiner på fötterna inomhus, i början på 70-talet eller tidigare. Väldigt många gick omkring och klapprade med sina träskor överallt tills de var alldeles nedslitna. De som inte hade träskor hade ofta gympaskor av märket Adidas. På vintern hade man tjocka lovikavantar, grå och dekorerade med garn med djurgårdens färger.

Jeansjackor var vanliga på 70-talet och en del hade skor med klackjärn, liksom cowboyboots. Långt hår inte att förglömma, på killarna.

Någon gång I mitten av 70-talet introducerades månadskort för SL-trafiken i Stockholm. Det kostade till en början 50 kr för vuxna och 25 kr för minderåriga och kallades femtiokort respektive tjugofemkort. Senare (minns inte när) höjdes det till 70 respektive 35 kr, en kraftig höjning, och vad de nya prishöjda korten kallades kan ni räkna ut själva.

Det innebar ett enormt lyft, eftersom resenärerna innan dess fick stå i en herrans lång kö vid biljettluckan för att köpa biljetter och stämpla dem inför varje resa. Nu räckte det att visa upp månadskortet när man passerade biljettluckan eller busschauffören. Tidsvinsten var avsevärd och folk slapp missa tåget av den orsaken. Automatspärrar för inpassering fanns inte till en början.

På Stockholms Central fanns stadsbud som körde runt och hämtade resgods på perrongerna. Man kunde även pollettera bagaget inför resan.

I början av 70-talet passerade inte pendeltågen Centralstationen utan hade ändhållplatser med stoppbockar där. Skulle man vidare till andra sidan staden fick man byta tåg. Det gick snabbt att ta sig från tåget och ut på gatan, Perrongerna var ljusa och luftiga, ingen överdäckning då inte. Inte mycket folk och ingen stress. Tågen gick dock relativt sällan.

På pendeltågen fanns skyltar med en bild som uppmanade folk att undvika situationen där alla väljer att sätter sig i mitten av tåget medan första och sista vagnen förblir folktomma.

På den tiden fanns ännu rälsdunk. Man kunde öppna fönstren i vagnarna. SJ-vagnar var lyxigt, trivsamt och genomtänkt inredda i ädelträ och mässing. Bagagehyllorna ovanför sätena var rediga och slukade det mesta.
Den som reste ner till kontinenten kunde ännu de första åren av 70-talet, med lite tur, se ett och annat ånglok i aktiv trafik, som dock mest användes till att dra godståg. Något storskaligt klotter eller graffiti förekom inte, bara i liten skala på t.ex. toaletter.

Många, även barn, hade pälsmössa på vintern på 70-talet. Ofta med sådana där flärpar (eller vad de nu kallas) som man kunde binda fast under hakan, men som folk oftast bara lät hänga ned.
Lite äldre personer kunde ha pälskappa på sig, men de var skrymmande och kunde vara lite jobbiga för medpassagerare i kollektivtrafiken.
Det var lite som i forna Sovjet under Bresjnev-tiden.

På 70-talet var det inne med miniskidor av orangeröd plast som en del barn åkte med som leksak. De var breda och väldigt korta och otympliga och foten satt fastbunden.

Stiga snowracer var populär bland barn, denna plastkälke ersatte den gamla traditionella av järnmedar och med träsits som fanns på 60-talet, gled bättre och var mycket mer styrbar.

Spark var mer förekommande i delar av landet, som fortskaffningsmedel vintertid.

Lite varstans fanns skridskobanor utomhus, som kommunerna lät spola upp vid minusgrader. Fotbollsplaner sommartid naturligtvis. Ungarna hade sällan lång väg till en sådan.

Många motionsspår med eller utan belysning anlades under miljonprogrammets dagar och täcktes av sågspån så det skulle bli mjukt att springa. I anslutning till dessa slingor anlades enkla motionsredskap av trä och järn.

På den tiden fanns gott om lokala motions- och friskvårdsmöjligheter och gott om utrymme, samt rikligt med gratis p-platser i anslutning till dessa. Inte behövdes p-skiva heller.

I skidbackarna var det fullt med stojande barn när det låg snö. Numera är det helt tomt på barn i backarna. Barnen hade snöbollskrig, byggde snögubbar och snölyktor i större omfattning än idag. På 70-talet var man utomhus.