Hur var det att leva på 70-talet?
70-talet var en märklig blandning av fritt, tolerant och tillåtande, samtidigt som det var dogmatiskt, politiskt korrekt och toppstyrt. Som Stårschan skriver hade barnen väldig frihet, de var inte tvungna att lyda vuxna, arbeta hemma och sitta tysta som förr men å andra sidan var de inte curlade och bortskämda som idag. Att mamma eller pappa skulle skjutsa till fritidsaktiviteter fanns inte på världskartan, antingen cyklade man eller så fick man roa sig själv hemma. Vilket gjorde att barns och ungdomars fantasi och initiativkraft fick utrymme, samtidigt som de fick vara barn på att sätt som inga generationer tidigare upplevt.
Frihet fanns också på det sexuella planet, ingen greps av moralpanik om TV visade ett par bröst i bild, preventivmedel blev var mans och kvinnas egendom och fri abort infördes. Olika livsstilar växte fram, gröna vågen, hippies, kollektiv. Villa, vovve och volvo var inte längre norm, inte heller äktenskapet. Baksidan var en inte obetydlig drogliberalism som dock inte var så framträdande i Sverige som i många andre länder.
Men det som framförallt kännetecknade 70-talet var synen på politik. Det växte fram ett engagemang i samhället som inte funnits varken förr eller senare. Man ville förändra samhället och man trodde att man kunde. Den ekonomiska utvecklingsoptimismen från 60-talet övergick i en politisk dito. Revolutionsromantiken flödade, det var verkligen rätt att göra uppror, strejker och protester blev vardagsmat och inte många ifrågasatte rätten att bruka våld för att uppnå förändring. Ändamålet helgade medlen. Det talades mycket om solidaritet, jämlikhet och demokrati, alla skulle var med och bestämma överallt. Men det var ett begrepp som snabbt försvann från agendan och det var tolerans. 70-talet var på det viset ett svartvitt årtionde, allt var svart eller vitt, man var för eller emot, ja eller nej, nyanser var för svikare och revisionister. Den uppsjö av politiska rörelse som växte fram på vänsterkanten utvecklades alla i antidemokratisk riktning, oliktänkare mobbades eller uteslöts och man blundade konsekvent för övergrepp som utfördes av vänsterregimer överallt i världen. Även media drogs med och var allt utom objektiva i sin rapportering.
Detta är det sämsta med 70-talet, den dogmatism och intolerans som blev resultatet av det engagemang och den idealism som faktiskt hade kunnat förändra världen om den hade gått i rätt riktning. Etablissemanget och kapitalismen skakades i sina grundvalar, något som inte hänt sedan dess. Men viljan att förändra försvann i haschdimmor eller fanatism...