Vi står på väntelista på Sahlgrenska för insemination, typiskt där kötiden är som längst.. Vill helst ha bebis i går (haha) men eftersom det kan ta 4 år att komma fram på Sahlgrenska börjar vi tänka om lite.
Fast det tillför ju en del juridiska risker som jag i alla fall inte hade velat utsätta mig för.
Ja, det är ju just det som är de juridiska riskerna. Donatorn kan stämma på båda vårdnad och umgänge. Donatorn är fader i lagens öga, så pappan står helt utan några rättigheter till sitt eget barn om det vill sig illa. Det finns inget avtal man kan skriva som blir juridiskt bindande. Och nej, att mamman kan stämma donatorn på underhåll tar knappast bort risken att pappan inte blir erkänd som fader/vårdnadshavare.
Enda gången jag kan tänka mig att det är bra med privat donator är om man vill att det ska vara någon man känner och /eller att donatorn ska vara en del i barnets liv. Annars är det bara en onödig risk att skaffa barn utanför det juridiska skyddsnätet. Man kan båda resa utomlands och skaffa sperma från spermabank för heminsemination om man vill gå utanför svenska sjukvården. Det senare är inte helt lagligt, men då finns det iaf ingen utomstående donator som kan kräva faderskap/vårdnad/umgänge med barnet.
Jo, det är ju en lösning, men då har å andra sidan mamman tagit bort möjligheten för barnet att få reda på sitt genetiska ursprung, om det skulle bli viktigt för honom eller henne senare i livet. Det är annars en lagstadgad rätt för donatorbarn i Sverige.
Jag tror säkert att de flesta privata datorer är bra och hederliga män som du, som bara vill hjälpa till. Och jag är evigt tacksam att det finns män som vill donera. Säger inte heller att det nödvändigtvis är fel med privatdonationer, men det handlar ju om det allra viktigaste vi har, och då bör man känna till vilka juridiska konsekvenser det blir så att man gör ett välinformerat och noga övervägt val. Inte minst gäller det för pappan/den icke-födande föräldern som är den som står utan rättigheter om något händer.