Förstörd över att flytta från min familj

Jobbigt läge. Checka med läkaren och kolla upp depression.

Flytta iväg, det är spännande, men var tydlig mot sambon med att det gäller ett par år, och var otroligt försiktig med att starta egen familj med barn på nya platsen.Vad händer om barnen får vänner och sambon trivs med sitt jobb där? Vill du bo så långt bort från resten av din familj resten av livet?

Jag flyttade 70 mil hemifrån och bodde så ett par år. Det var absolut spännande, men jag kände att jag saknade familj och mitt gamla liv, och flyttade tillbaka innan jag startat egen familj, och det är jag otroligt tacksam för idag

Jag skulle inte använda ordet depression hur som helst. Det är lite mer än att "tycka något är jobbigt" om jag kan uttrycka mig så. Vid en depression tappar man oftast livslusten. Även vid "bara" en lätt depression är man till större delen nedstämd, annars diagnostiserar det liksom inte med depression.

Jag skulle avråda dig från flytten faktiskt. Varför flyttar du? Endast pga din sambo? Hur länge har ni varit tillsammans? Du har uppenbarligen en väldigt bra relation till din familj och de betyder mycket för dig. När du får barn kommer du definitivt vilja umgås med dem väldigt mycket och de kommer vilja träffa sina barnbarn så ofta som möjligt. Hur tänkte du lösa det?

Varför inte låta sambon bli särbo för ett tag? Ni kan ju besöka varandra så ofta det går.

Att tänka att man kan flytta tillbaka när man fått barn är vanskligt, vad skulle hända om sambon plötsligt sa nej till det?

Jag hade nog backat från en person som var så bunden till sina föräldrar. Men å andra sidan är jag van vid att man flyttat långt när man är vuxen. Mina föräldrar har ju bott 50 mil från sina föräldrar (som dessutom bodde i två olika städer, 20 mil från varandra). Vi syskon har flyttat långt, sambons ena barn flyttade 70 mil för studier, sonen har gjort samma resa.
Så för mig är att vara vuxen innebär att man även kan bo långt från sina föräldrar

Du säger det så bra.

Jag har själv flyttat runt med min familj och aldrig bott nära vare sig mina föräldrar eller barnens morföräldrar. Jag har sett det som naturligt och som att bli vuxen och självständig. Mina egna barn som nu är vuxna har gjort likadant. Men min bonusdotter kan inte tänka sig ett liv utan sin familj. Jag tycker det är synd att hon på det sättet begränsar både sina egna och sin sambos möjligheter. Nu hamnar de i en liten stad med mycket begränsade möjligheter till utvecklande arbeten och andra verksamheter. Det blir förmodligen också en belastning på deras relation när sambon vill utvecklas i sitt arbete om några år. Men det är hennes val som man måste respektera.

Oj, det är var verkligen inte den här typen av svar jag väntade mig eller sökte efter. Ärligt talat tycker jag er syn på att "bli vuxen och självständigt" är lite besvärande. Uppskattar att ni tagit er tid att svara men tror ni missuppfattat syftet med mitt inlägg litegrann. Jag värdesätter min relation med min familj och släkt helt enkelt, mer än en karriär och mycket pengar som samhället gärna vill lura oss att vi behöver för att "bli någon" och vara lyckliga.

Såklart det inte var de svar du ville ha, men vet du. Man kan ha en nära relation med sin familj utan att bo fysiskt nära.

Min sambos ex och hennes familj är väldigt tighta trots 100 mil emellan.

Min mormor och jag var tighta trots 50 mil mellan oss.

Jag hade ALDRIG flyttat om jag inte velat det. Varför flyttar du???

Jag flyttade ifrån kille 1, till England. Det tog dock slut strax innan.
Kille 2 gjorde slut för att jag ville flytta in till London ett år eller så. Det är en timme bort med tåget... Jag blev ledsen. I två minuter. Sen drog jag till London.
Kille 3, som jag levde med i London, flyttade jag ifrån när jag flyttade tillbaka till hemorten i Sverige. Jag lämnade honom strax efter, tack och lov...
Kille 4 träffade jag på hemorten, redan innan vi träffades hade jag bestämt mig för att flytta till Stockholm. Sagt och gjort, efter cirka 8 månaders dejtande flyttade jag. Efter ett halvår kom han efter och idag är vi sambos. Eller gifta till och med. Han är bäst. Men om han hade velat flytta till typ Australien hade jag INTE flyttat med. Jag hade inte ens lämnat Stockholm för hans skull eftersom jag nu har ett litet syskonbarn här. <3

Jag har aldrig nånsin ångrat mig.

Jag värdesätter också familjen, mer än nånting annat. Det var för deras skull jag flyttade hem igen (se tidigare inlägg).

Att värdesätta sin familj betyder dock inte att man nödvändigtvis måste bo nära dem. Man behöver inte flytta långt bort bara för att man prioriterar och värdesätter karriär och pengar högre än sin familj, jag valde att flytta långt bort (utomlands) för att jag vantrivdes staden jag växte upp i, där min familj fortfarande bor. Sedan drygt 10 års ålder längtade jag bara bort. Vid 17 år gjorde jag ett utbytesår utomlands och det var så otroligt befriande. Kämpade mig igenom två år till i staden som jag kände mig kvävd i för att göra klart gymnasiet och flyttade sedan igen och har aldrig ångrat mig eller längtat tillbaka. Kan såklart längta efter min familj ibland, det är synd att inte kunna träffas lika ofta, men vi hälsar på varandra och hörs av via skype och annat. Igår bakade jag lussekatter "med" min mamma över skype, tidigare i veckan hjälpte jag min systerson med en skoluppgift en kväll, förra helgen drack jag lite vin med min syster, kollade på idol och snackade i två timmar. Allt över skype. Så, vart man bor har nte nödvändigtvis något alls att göra med att man i intr värdesätter sin familj eller värdesätter karrirär och pengar mer.

Med det sagt, det är inte för alla. Det finns de som jag som vill långt bort och aldrig flytta tillbaka, de som vill flytta iväg några år för studier/jobb men flytta tillbaka när det blrjar bli dags att skaffa barn och såklart de som aldrig vill flytta ifrån. Och det är lugnt, men det är nog viktigt att du pratar med din sambo om detta och är tydlig med det. Om du vill kan du ju flytta på prov, ibland målar man kanske upp en värre bild i sitt huvud av hur saker kommer vara. Och andra sidan beskriver du att du bara gråter av att ens tänka på det, kanske inte ens värt att försöka flytta då. Men det kan bara du avgöra. Men som sagt, prata öppet, rak och tydligt med din sambo om detta.

Jag ser en osund familjerelation bakom det där, särskilt som du blir så förvånad över de mest självklara svaren här i tråden. Vad vill du ha hjälp med då?

En fråga, hur reagerar din familj till flytten? Vad säger de till dig? Är de stöttande, uppmuntrande? Påtalar de att det ska bli jobbigt, att det är ledsna?

Jag personligen skulle inte flytta 150 mil ifrån min familj och mina vänner. Jag inte speciellt äventyrlig av mig helt enkelt... Tänk om det tar slut med killen och man helt plötsligt befinner sig så långt bort ensam...Och många vill ha sin familj nära när de väl skaffar barn.

Ser det inte alla som en självklarhet att vara vuxen då ska man trivas att flytta långt bort.. Man borde absolut flytta hemifrån ja men man behöver inte flytta hur långt som helst.

Just det ja. Det är väldigt jobbigt att skaffa barn på annan ort, förhållandet tar slut, man kan inte flytta tillbaka för pappan vill inte och man sitter där ensam...

Jag var au pair som 19 åring och grät varje kväll och saknade min familj. Betyder det att jag har ett osunt förhållande till dem? Knappast. Jag bor ca 1 h från dem, träffar dem varannan vecka ( oftare nu när jag har barn som de vill träffa, tidigare var det kanske nån gång i månaden), och lever ett självständigt liv, men med en naturlig kontakt med familjen. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda.

Jag har ett syskon som bor i ett annat land och som jag träffar någon gång per år. Det är jättesynd!