Varannan vecka spårar ur!

Jag tycker du ska komma överens med pappan vad som gäller. Det finns flera poänger med att hålla hårt på umgängesschemat. Att kunna planera sin tid, att kunna planera mat. Att barnet har ett schema för att träffa sina föräldrar lika mycket. När det ser ut så som det gör hos er så handlar det inte om att sonen stannar hos sin pappa för att umgås med pappan utan för att umgås med datorn, något som han dessutom gör när bara du är hemma.

Bry dig inte om alla här som säger att de personligen tycker att barn ska få komma och gå som de vill, det där är något som du och pappan ska vara överens om. För vissa fungerar det att barnet kommer och går men för andra fungerar det inte. Det kan bero på hur man bor, om man bor trångt, om pappas sambo jobbar skift, mm. Det går inte att säga att det som fungerar för en ska fungera för alla.

Bry dig inte heller om de som säger att mamman kan ju dö och då måste man vara beredd på att ha bonusen på heltid. Mamman är inte död. Det problemet är inte aktuellt för er idag. Vänd på det. Om mamman dör så är det väl bra att barnet passar på att spendera den tid som är avtalad med sin mamma för man vet ju inte, hon kan ju dö när som helst.

Vad du och din sambo än kommer fram till gemensamt så ska du stå på dig. Din egentid antar jag att du värderar för att du behöver ladda dina batterier. Att hävda att ett barn är självgående och att om du inte fanns så skulle barnet ha kunnat vara där ensam. Du finns och att resonera kring hur det hade varit om du inte fanns är respektlöst. 

Du ska under alla omständigheter införa att barnet måste fråga dig om den får ta hem kompisar. Hur gör han när mamma och pappa är hemma, frågar han om lov eller är det samma sak då? Oavsett vilket så måste du få möjlighet att säga nej ifall det inte känns bra. Mamman och pappan känner förmodligen barnets kompisar bättre än vad du gör och det är en helt annan situation för dig när barnet drar hem kompisar som du inte känner.

Jösses....en partner med dina åsikter om barn skulle åka ut från mitt hem blixtsnabbt!

Antar att du lever ensam eller iaf barnfritt?

Jag håller med om att man inte ska flytta ihop med någon som har svängdörrar om man själv inte är ok med det. Men jag vet också att man aldrig kan veta innan exakt hur man reagerar på en sådan sak. Jag var tidigare som du, som ansåg att det är enkom barnets föräldrar som bestämmer, nya partners får foga sig.

Sen blev jag den nya partnern. Den som inte fick rätt till ro i sitt eget hem. Som blev överkörd av föräldrarnas beslut. Som alltid kände sig utanför och oviktig. Jag kände alla känslostormar kring det faktum att han hade barn med en annan så det var aldrig bara två vuxna i förhållandet, alltid tre. (Konstigt nog har aldrig någon sambo till mammorna behövt foga sig hur som helst, där har det alltid varit s att det ska bokas i förtid med ändringar....) Jag valde att inte stanna.

Sedan dess har jag alltid varit väldigt tydlig mot nya partners. Har du barn varannan v är mitt behov att det ÄR varannan v och att det följs. Inget spring i tid och otid, inga oannonserade besök osv. För ja, för mig ÄR det att komma på besök om man kommer den v man bor hos sin mamma. Barnet har två hemma, men hemma är olika veckor. Akuta ändringar; Inget som helst problem! Planerade ändringar, inte heller ett problem. Komma och gå som man vill? STORT problem.

Du säger många bra saker här. Föräldern måste även ta hänsyn till sin partner. Om man flyttar ihop i tron att det är varannan vecka som gäller och sen i efterhand får veta att föräldrarna gärna ruckar på schemat så har man ju inte flyttat ihop på de villkor som man trodde gällde. 
Det är definitivt en svår uppgift för föräldern att balansera sitt barns behov och sin partners behov. Det kan inte nog understrykas vilket ansvar föräldern har att hålla ihop hushållet. 

Jag tycker att ett barn måste ha möjlighet att umgås med båda föräldrarna alla veckor.

Det är inte vettigt att bestämma att varannan vecka skall gälla stenhårt, det måste kunna vara flexibelt, ur barnets perspektiv. Barnet bär också kunna få tycka till om hur och var det skall bo.

Men man måste väl få komma och hälsa på sin andra familj när som helst? Hur skall man annars kunna känna att detta är hemma, hör hör jag hemma?

Så om pojken väljer att han vill bo fast hon sin pappa och endast vara hos sin mamma varannan helg är det inte okej med dig? Galet!

Mina barn har en bonuspappa som älskar dem. Han stöttar dem, gör läxor, följer med på skolutflykter etc. Vi har dem bara varannan vecka och då prioriterar han bort jobb och annat. Han vill gärna att de bor här på heltid istället.

Det är det som kallas kärlek!

De ville säkert inte bo med dig heller. Det måste ha varit vedervärdigt för dem att växa upp med dig som pappans nya.

Och att jämföra gemensamma barn med bonusbarn är ju löjligt.