Varannan vecka spårar ur!

Jag kan förstå att du tycker det är jobbigt, jag är också en person som behöver mycket egentid och att ha andra människor i hemmet påverkar sinnet en aning, man slappnar inte av helt. DOCK, i den här situationen finns det ingen som gör något fel eller konstigt. Allt du tagit upp låter helt normalt. Barn har oftast inte fasta "varannan vecka"-tider när de blir äldre, barn kommer att ta med sig kompisar hem.

Möjligen ett tråkigt faktum, men du borde aldrig ha blivit sambo med en man med barn om du förväntar dig fasta ensam-i-huset tider. 

Jösses....en partner med dina åsikter om barn skulle åka ut från mitt hem blixtsnabbt!

Antar att du lever ensam eller iaf barnfritt?

Tycker du inte att det är lite absurt att kasta ut barnet om denne skulle komma förbi en dag efter skolan på "fel vecka"? "Du får inte vara här på fel vecka", "Vi vill inte ha dig här på fel vecka", "Jag skrev bara upp mig på varannan vecka när jag blev förälder"?

Bara för att föräldrar har makten att tvinga sina barn till att göra saker betyder inte att de borde göra det.

Så man ska dra småbarns-fraser ända upp till vuxenåldern? Tvivlar starkt på att sådant kommer fungera, men jag antar att de kan hoppas på att pojken blir en väldigt lugn och lydig tonåring som inte tar upp sin egen vilja.

Dessutom så är det här mellan pojkens far och mor, om de är okej med att pojken får mer frihet så har inte TS mycket att säga till om. Om föräldrarna inte har haft något emot det här hittills så gissar jag på att de är OK med det, vilket kommer göra det väldigt tydligt att TS inte vill ha pojken där, vilket kan (inte behöver, men Kan) orsaka en dålig stämning.

Jag står fast vid att det här helt och håller är TS problem. Om man har ett sådant stort "ensam hemma"-behov så ska man inte flytta till någon som har barn och tro att de kan hålla barnet ute från hemmet.

Du blandar ihop barnets umgänge med barnets till gång till sitt eget hem. Det är inte bara TS och mannens hem, det är även barnets hem. De flesta barn i 12-års åldern vistas i sitt hem utan föräldrar en hel del. Efter skolan, när de är sjuka, när föräldern är iväg på olika aktiviteter. 

Barn i 12-års åldern umgås inte med sina föräldrar 24 h/dygn oavsett hur de bor. Men de behöver ha tillgång till sitt hem alltid. Och barnet bör få ha hem kompisar och umgås på precis samma premisser som de vuxna i hemmet. 

När barnen blir tonåringar blir det mycket, mycket viktigare att föräldrarna har koll på vart barnet är! Om vardera föräldern naivt tror att tonåringen är hos den andra föräldern varje gång tonåringen inte kommer hem till middagen så kan det utnyttjas rejält. Ju äldre barn desto viktigare att föräldrarna kommunicerar både med varandra och med barnet. Inte så roligt när det visar sig att 14-åringen har supit sig stupfull och däckat på ett golv hos någon halvbekant när man själv inbillade sig att barnet var i tryggt förvar hos andra föräldern.

Jag var nog lite otydlig där, det du har markerat är vad jag menar att TS behöver ta upp med sin partner, att det är viktigt för henne att veta när barnet är hos dem och när det är barnfritt. Det behöver inte nödvändigtvis vara så, men om en partner har behov av egentid måste an som förälder fundera på om det är ett behov man är ok med. Om inte får man leta efter någon annan som är mer kompatibel med en själv.

Det är ju inte bara den barnfria partnern som måste tänka på sånt, Även en förälder måste fundera på vad denne är ok med och inte.Det handlar ju inte om ett barn som vill umgås med föräldern, det handlar om ett barn som vill sitta vid datorn och inte gillar mammans uppkoppling. 

Du har rätt i att barnet inte har några valmöjligheter, där är det föräldrarnas ansvar att se till att det blir så bra som möjligt för barnen. Det måste inte innebära svängdörrar, särskilt inte när anledningen är internetuppkopplingen. En förälder har nämligen den svåra uppgiften att även balansera en ny partners behov. Om en ny partners behov gör så att barnet far illa (och jag anser inte att ett barn far illa av att ha varannan vecka om båda föräldrarna är bra och att få lära sig att höra av sig och stämma av med föräldrarna om det är ok att byta dagar) så måste föräldern bestämma sig för vem som är viktigast, barnet eller partnern. Väljer föräldern partnern trots att barnet far illa så tja... Inte mycket till förälder då.

Du valde en man med barn som fortfarande bor hemma. Du får leva med att dom vill vara hos sin pappa eller flytta ut. 

Men barnet kan flytta till pappan på heltid ,mer och mer.Stora barn väljer själv var det vill spela dator och vara.Om inte föräldrarna är stenhårda VV.

Jag känner att barns behov går före vuxnas, Likställ inte dina behov med ett barns. Du ansvarar för ditt liv och dina val, föräldrarna ansvarar för barnens.

Flytta till eget boende och skaffa en ny kille du lever som särbo med (lättare byta sambo än förälder).

Självklart skall killen få vara så mycket han vill hos sin pappa.

För en tonårsson är pappa jätteviktig.

Men man måste väl få komma och hälsa på sin andra familj när som helst? Hur skall man annars kunna känna att detta är hemma, hör hör jag hemma?

Tja rent krasst, som bonusmamma måste man veta sin plats i familjen. Man är inte nummer ett för sin sambo, så enkelt är det. Han har redan fått sina barn. Och givetvis ska de kunna få gå hem till SITT hem när och hur de vill utan att behöva fråga om lov. Behöver DU fråga om lov innan du kommer hem också?

Ja fast jag skulle inte ha några problem om de tex bodde hos oss på heltid. Det jag menar är att mina barn är där på heltid (dessutom jag och barnen som flyttat till det som var deras hem från början) och så länge vi är hemma och inte har något planerat så får de gärna komma. För som sagt, det är deras hem. Är inte min sambo hemma är de välkomna ändå, de är så självgående så det är inte något extra jobb för min del.

Nej de kan inte förvänta sig lagad mat utan får räkna med att det kan bli macka eller så isåfall om de i te hör av sig :)

Jag tycker inte det är hela världen om det händer varje dag så länge det inte stör mina planer (nu menar jag inte planer på att ligga i soffan) så att jag blir hindrad att tex träffa någon bekant eller måste ställa in något. För barnet är ju pappans ansvar i det läget. Men kan jag göra det jag tänkt utan problem, varsågod och kom hit för det är ditt hem.

Jag tycker man kan läsa mellan raderna i många trådar som handlar om bonusfamiljer att det finns underliggande negativa känslor. 

För mig är det en gåta hur någon - i detta fall pappan - kan välja att bo med en person som är så negativt inställd till ens barn att hon inte ens vill att barnet vistas i hemmet mer än nödvändigt.

Hade min partner uttryckt sig på detta sätt om mitt barn hade partnern åkt ut med huvudet före.

Du kan väl svara på frågorna. Dessa kvinnor är så galet svartsjuka och de tror att världen cirkulerar kring dem. Gör den inte det så jävlar.