Varannan vecka spårar ur!

Nu skrev inte jag att jag krävde mer närhet än sonen. Förlåt om du missuppfattade det. Pappan har sagt att han inte kunde gå på toaletten utan att sonen följde med. När jag och pappan träffades så märkte jag av detta. En två-åring som blir varannan vecka barn fixar inte det. Barnet kan inte vara borta så länge från sina föräldrar. De fick också rådet av familjeterapeut att inte ha hela veckor men mamman ville inte det.

Jag bodde i hyreslägenhet i min stad och har under de åren försörjt två barn så de sparandet jag hade gick till semester och julklappar. Nu har jag jobb i den nya staden på 25/ Tim i veckan.

Det är som ni säger! Särbos är väl det bästa egentligen!

Kan nog vara bättre med särboförhållande om det funkar dåligt med barnet i vardagen i relation till ditt behov av egen tid, ja.
 
Förstår inte riktigt det där med inte råd. Menar du att du gav bort/slängde allt ditt och flyttade in till sambon med hans grejer och inte har råd att sätta upp ett eget boende igen? Då sitter du ju verkligen  på pottkanten om ert förhållande skulle bli risigt och du vill separera av den anledningen.

Det där med att barnet kommer tidigt när du tänkt dig egentid till jobbstart på eftermiddagen.  Jag kan se en viss reson i att barnet får begränsa vistelsen till när pappa är hemma; det hade han ju fått göra om du inte funnits där. Eller är pappan hemma på dagarna?  
Vad gäller att hålla sig till umgängesschemat är det upp till föräldrarna att sätta gränser och tala om för barnet att detta är vad som gäller. Oavsett vem som har bäst WiFi... Om du och din sambo har olika åsikt där kan det förstås vara bekymmersamt.

Har du tydligt sagt till din sambo att mer än varannanveckasboende, så som var sagt, inte fungerar för dig med ditt behov av egentid? Om så, vad säger han?

Borde väl bara självklart att pojken bara är där när pappan är hemma.

12-åringar får INTE välja var de vill bo. Tänk att denna missuppfattning har etsat sig så fast hos många. Det har egentligen aldrig ens varit så. Den åldern handlade om en annan sak.

Men tillbaka till TS: om ni bara sågs varannan helg i massor av år så är det ett helt annat liv än att faktiskt bo tillsammans hela tiden. Det är ett stort steg och alla klarar det inte (har gjort samma resa själv men här går det bra). 
Att det blir förändringar kring barnens boendetider och upplägg, det måste man räkna med. Det är inte alls självklart att det är exakt varann vecka som gäller ända tills barnen flyttar hemifrån. Det beror på behov och kanske på föräldrarna arbetstider etc. 
Jag förstår att du känner det blir annorlunda än då tänkte, men jag tycker det är lite naivt att tro att det alltid ska vara ett statiskt läge med varannan vecka. Det är svårt att hantera för man vill inte att barn ska känna sig icke välkomna, om man säger att den måste till andra bostaden. Detta med datorn måste väl gå att lösa? Jag tycker inte att det är ok att man kommer hem till ena föräldern bara för att man ska sitta där och spela. Kan inte mamman ordna bättre uppkoppling där hon bor tex?

Föräldrarna får sätta sig gemensamt med barnet och prata om läget tycker jag. Är det tråkigt hos mamman kanske hon måste fatta det bättre och de kan försöka tillsammans komma på hur det kan bli bättre. 

Du och mannen får sätta er ner ensamma och prata om hur det ska fungera hemma hos er. Han får förstå dina synpunkter men han måste också ta hand om sitt barn. 

Jag tycker du ska komma överens med pappan vad som gäller. Det finns flera poänger med att hålla hårt på umgängesschemat. Att kunna planera sin tid, att kunna planera mat. Att barnet har ett schema för att träffa sina föräldrar lika mycket. När det ser ut så som det gör hos er så handlar det inte om att sonen stannar hos sin pappa för att umgås med pappan utan för att umgås med datorn, något som han dessutom gör när bara du är hemma.

Bry dig inte om alla här som säger att de personligen tycker att barn ska få komma och gå som de vill, det där är något som du och pappan ska vara överens om. För vissa fungerar det att barnet kommer och går men för andra fungerar det inte. Det kan bero på hur man bor, om man bor trångt, om pappas sambo jobbar skift, mm. Det går inte att säga att det som fungerar för en ska fungera för alla.

Bry dig inte heller om de som säger att mamman kan ju dö och då måste man vara beredd på att ha bonusen på heltid. Mamman är inte död. Det problemet är inte aktuellt för er idag. Vänd på det. Om mamman dör så är det väl bra att barnet passar på att spendera den tid som är avtalad med sin mamma för man vet ju inte, hon kan ju dö när som helst.

Vad du och din sambo än kommer fram till gemensamt så ska du stå på dig. Din egentid antar jag att du värderar för att du behöver ladda dina batterier. Att hävda att ett barn är självgående och att om du inte fanns så skulle barnet ha kunnat vara där ensam. Du finns och att resonera kring hur det hade varit om du inte fanns är respektlöst. 

Du ska under alla omständigheter införa att barnet måste fråga dig om den får ta hem kompisar. Hur gör han när mamma och pappa är hemma, frågar han om lov eller är det samma sak då? Oavsett vilket så måste du få möjlighet att säga nej ifall det inte känns bra. Mamman och pappan känner förmodligen barnets kompisar bättre än vad du gör och det är en helt annan situation för dig när barnet drar hem kompisar som du inte känner.

Det är inte heller konstigt att man håller hårt på schemat. Det finns ingen regel om att varannan-vecka-barn ska börja nagga på schemat, det är upp till föräldrarna vad de tycker är lämpligt och alla föräldrar anser det inte lämpligt att barn kommer och går utanför schemat. Har ingen betydelse att de börjar bli äldre, även äldre barn kan klockan och vet hur en kalender ser ut och klarar av att följa den. 

Tala med din sambo om dina behov. Var noga med att han verkligen förstår att du inte ogillar hans barn men var också noga med att han förstår att du behöver egentid, att ladda batterierna.

Tänk också på att om barnet får en vana att göra så här så kan det senare bli att han säger till mamma att han ska vara hos pappa och pappa tror han är hos mamma, men eg är han ute på dåligheter. Det är jätteviktigt att man är samstämmig kring tiderna, både för din skull och för framtiden.

Varannan v ÄR varannan v = man sitter inte hos er efter skolan utan man går hem dit där man ska sova. (Här kommer en kommentar till er som kommer att säga att det är barnets hem alltid och barn ska alltid vara välkomna; Ja, det är barnets hem alltid, men barnets föräldrar klarade inte av att hålla ihop, då blir det vissa nackdelar för barnet. Tex att bo varannan vecka. Men barnets önskan om att vara mer hos den ena pga internet är inte viktigare än ens partners behov av egentid och att ladda batterierna.)

Alla trivs inte med svängdörrar. Jag gör det inte, jag har behov av rutiner, ordning och reda. Ett telefonsamtal för att hämta något, få sova en extra natt (överenskommet mellan alla parter) är inget problem. Men att komma och gå som man vill är ett problem för mig iaf. En man med barn, som inte kan förstå det är inte en man jag skulle välja.

Du säger alltså aldrig nej till dina barn? Eller frågar du dina barn varje gång du vill ha en vän som kommer och fikar om det är ok med dem?

Barn är inte mogna för sådana beslut. Barn har behov av att veta att deras föräldrar bestämmer och gör det bästa för dem. Det bästa för barn är att lära sig att även andra människor, vuxna som barn, har olika behov och får komma först i olika situationer. Ju äldre barn blir, desto större frihet bör då få kring egna beslut. Men också desto större ansvar för sina handlingar och större ansvar i att ta hänsyn till andra människor.

Föräldrar måste förstå att deras älskade barn inte nödvändigtvis blir automatiskt lika älskade av nya partners. Som ny partner ha man ingen grundkärlek att luta sig mot när barnet blir trotsigt eller vedervärdigt. Kan man inte ta hänsyn till sin nya partner och se denne som en fullvärdig medlem av familjen med lika stor rätt att besluta om ändringar i umgänget som en själv så bör man leva ensam tills barnen flyttat. Eftersom detta är familjeliv så måste jag tillägga; Lika stor rätt att bestämma om ändringar kring umgänget så länge man inte är rabiat och säger nej oavsett orsak till ändringen bara för att.