Varannan vecka spårar ur!

Jag tycker det låter som att det bästa vore att ni fortsätter som särbos.

Självklart ska pojken få bo hos sin pappa om han trivs bättre där. Jag skulle se det som positivt att sonen trivs hos er och han är ju en familjemedlem. Skulle du själv haft hjärta att tvinga något av dina barn att bo på ett ställe de inte trivdes?

Jag förstår absolut din situation och skulle nog ha känt samma själv, men lever man med någon som har barn får man räkna med att de är prio ett. Man får ju liksom bonusbarnen på köpet. Mitt tips är att acceptera att sonen bor hos er så ofta han vill. Annars riskerar du att förstöra relationen mellan pappan och sonen eller relationen mellan dig och din sambo. Dessutom är ju sonen snart tonåring och kommer kanske inte att spendera så mycket tid hemma.

Om din egentid är jätteviktig får du nog se dig om efter ett annat boende. 

Lycka till med allt :)

För mig är det helt självklart att ens barn ALLTID är välkomna i ens hem, oavsett anledning. Växte själv upp med skilda föräldrar och kände mig välkommen hos dem båda. Ibland valde jag att med kort varsel åka från den ena till den andra fast det inte var "rätt" vecka och jag möttes aldrig av något annat än ett grnuint välkomnande.

Hade någon av dem börjat begränsa tillgången till deras hem hade det definitivt skadat min relation till den föräldern.

Att flytta ihop med någon som har barn innebär att barnet kommer på köpet. Vill TS ha egentid utan barn skulle de ha löst hennes boende på annat sätt.

Finns det inte möjlighet att få egentid trots att sonen är hemma? Ni behöver väl inte vara i samma rum?

Jag tycker inte det är så intressant vilken överenskommelse TS hade med sin sambo. Livet med barn är inte alltid så lätt att planera och det är väl en självklarhet att umgängen kan komma att andras, särskilt när barnet börjar komma upp i tonåren och får mer att säga till om själv.

Finns tyvärr allt för många styvföräldrar som (utan att förstå det själv) gör att barnen känner sig ovälkomna i sitt eget hem. Jag tycker att TS verkligen ska tänka efter vilka konsekvenser det kan få om hon begränsar pojkens rätt att vistas i sitt hem. Om hon bryr sig om sin sambo och vill att han ska ha en fin relation till sin son får hon helt enkelt svälja sin besvikelse över att det blir några timmar kortare egentid då och då. Välkomna sonen istället och lägg grunden för en fin relation, det kommer att löna sig i det långa loppet.

Bonussonen har inte valt att ha skilda föräldrar. Jag tror att få vuxna skulle acceptera att tvingas bo varannan vecka i olika hem och dessutom att inte vara välkommen under "fel" vecka. 

Skärp dig TS! Vill du ha egentid, ordna ett annat boende.

Jag tycker hela frågan känns underlig. Väljer jag att flytta ihop med någon och den personen har barn, då innebär det att partnern + barn är min familj och de ska behandlas som sådan. Aldrig att jag skulle neka varken biologiska eller bonusbarn att komma hem. Resonerar man så har man en ganska underlig inställning till barnet och borde nog istället ha valt att bo ensam.

Jag säger inte att det är fel att känna som TS gör men hon borde definitivt inte ha flyttat ihop med sambon eftersom hon upplever barnets närvaro som så pass störande.

Jag tycker man kan läsa mellan raderna i många trådar som handlar om bonusfamiljer att det finns underliggande negativa känslor. 

För mig är det en gåta hur någon - i detta fall pappan - kan välja att bo med en person som är så negativt inställd till ens barn att hon inte ens vill att barnet vistas i hemmet mer än nödvändigt.

Hade min partner uttryckt sig på detta sätt om mitt barn hade partnern åkt ut med huvudet före.