Gravid igen efter intrauterin fosterdöd - stannar här på FL

Hej och jag är så hemskt ledsen det ni har behövt gå igenom!! Förstår att ni gärna vill ha barn igen, vi hade samma starka önskan direkt när hon dött. Spelar ingen roll vad andra säger, tycker de första har blivit väldigt glada för våran skull när vi blev gravida. Den värsta stressen att bli gravid kom från mig själv.

Precis som ni var vi ett par bland 13 andra som fick barn detta året, bland annat min syster, två vänner, min kusin och flertalet av min sambos vänner. Vi var en av de första som fick barn och varje gång som någon fått barn efter oss så har jag mått fullständigt skit när jag fått reda på det. Inte velat titta på bilder och inte kunnat prata med dem, vissa har vi inte ens hälsat på och med andra har det tagit tid att vilja hälsa på. Dessa känslor kan jag o min man prata om, men ingen annan förstår. Och ingen annan skulle kunna förstå. Jag missunnar inte någon av alla deras barn men jag blir så galet påmind om att vår lilla sötnos inte är här...Men det är få av dem som hälsade på oss efteråt så varför skulle vi fira deras barn när de inte firat vårt??? Hon räknas ju lika mycket som alla som lever och mina barn fick en syster... men ingen har gett dem nån present... vi fick massa jävla blommor!! Det är fint att några bryr sig men det känns precis som att hon inte gills bara för att hon dog. Det kan jag fortf känna mig arg för. Eller när nån säger att vi haft två förlossningar, vi har haft tre!! Det är viktigt! Men folk förstår inte vad detta är och vad det innebär..

Så jag vet precis vad du menar med den känslan.. det är inte konstigt alls utan helt normalt. Jag blev ledsen så fort jag såg gravidmagar, barnvagnar med bäbisar i och när jag såg små flickor! Såg häromdagen en tre månaders bäbis i ett väntrum och jag blev så ledsen igen... min dotter skulle vart tre månader nu om hon fötts levande i rätt tid. Man kommer nog alltid ha den känslan med sig för det var ett barn man ville ha och längtade efter! Så att pendla mellan sorg, ilska, lycka, oro, besvikenhet, kärlek, tålamod och allt annat är min vardag.. tror många andra som gått igenom detta fattar precis vad jag menar. Att acceptera förlusten av ett barn tar tid, jag vet inte jag fullt ut nånsin kommer acceptera det, jag förstår ju att hon inte kunde bli mer än vad hon blev, jag är tacksam för den lilla tid jag fick med henne och att jag ändå fick träffa henne, och att barnen fick träffa henne känns väldigt bra. Min man visar inte sina känslor på samma sätt men vi har låtit varandra sörja på det sätt som vi behövt var för sig och mötts på vägen på ett väldigt fint sätt. Vi har hållt oss starka under tiden.

Vet ni om ni kommer få reda på varför han kom så tidigt? Som svar på din fråga blev vi gravida efter två menser, hon dog 1/6, föddes 4/6 och jag blev gravid nån gång i slutet av augusti. När vi strödde hennes aska i havet så var jag redan gravid... Så vi väntar nästa nästan samma tid som hon dog o föddes, men det blir nog i slutet på maj.

Ta hand om er!! Det känns hemskt att veta att ni är i den värsta fasen av sorgen nu. Tyngden lättar men den måste nog få finnas och kännas och ältas innan den kan bli lättare. Och det finna inga ord som tar bort smärtan <3

Beklagar er förlust av Dylan.  Samtidigt tacksam för att du delar med dig av er historia! Betyder mkt att möta andra med liknande erfarenhet. Skönt att ni har ett stort nätverk av nära och kära för det är så otroligt viktigt. Speciellt när tiden går är det skönt att ha vänner som inte "tröttnar" på att man fortfarande måste få prata om det och bearbeta. Det tar tid. Förstår att det är tufft med två vänner som är gravida! Min svägerska var beräknad två veckor efter mig och jag kommer ihåg hur jag grät när jag fick reda på att de också fått en flicka. Inte för att jag missunnade dom utan att det blev ännu mer fysiskt påtagligt vad jag förlorat. Tog någon vecka innan jag hälsade på och det kändes fruktansvärt jobbigt på vägen dit. När jag väl fick träffa henne så blev det så tydligt att det inte var Alma utan ett annat barn. Det blev inte så jobbigt som jag hade trott. Vi har ju fortfarande vår Alma även om hon inte lever fysiskt med oss idag. Idag är min svägerska ett stort stöd i det vi går igenom. Jag blev gravid exakt tre månader efter hennes död så otroligt nog har jag samma BF som Almas årsdag... 26:e mars. 

För min del tog längtan efter ett annat barn över rädslan för att inte våga försöka bli gravid igen. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är tufft att vara gravid igen. 

Hoppas också att tråden blir kvar!!

Hej! 

Just nu är det inte så oroligt över fosterrörelser och jag kan njuta lite mer. Det kanske är för att barnet sparkar tydligare och att jag börjar lära känna mönstret. Men jag vet också att det kan gå upp och ner. Är i v.26 nu så det är ändå skönt att tiden går även om jag tycker det går för sakta. Har nästa UL 8 januari och då även läkartid. 

Sen har det varit en tuff tid nu med tanke på LÖF:S utredning. Fick hem papper igår där vi kunde läsa exakt varför de har bedömt att min graviditet varit felbehandlad när jag kom till förlossningen. CTG visade aldrig en bättring utan det var så illa från början att vår dotter skulle ha plockats ut omgående. Men ändå valde både Varberg och Halmstad att avvakta. Såg anteckningar från Ultraljudet när jag kom in och där står det att barnet inte sparkade alls. Varför väljer man då att vänta? Vi blir så ledsna och frustrerade över hur vi har blivit behandlade. Har även läst första utkastet från sjukhusets internanalys och där är det tydligt att personalen försöker motivera sitt ställningstagande till varför de inte plockade ut henne. Det enda jag önskar är att de ska "erkänna" att det inte gått rätt till. Det är mkt informationen kring min vistelse på förlossningen som jag aldrig fick som jag kan läsa nu i efterhand. De undanhöll hur illa det var. Ja, det är mkt mer info än det jag skriver här... svårt att sammanfatta allt. Men vi hoppas att IVO går vidare med vår anmälan så att vi kan få två oberoende som granskar vårt fall. Det hade i blivit en form av upprättelse. Bara svårt hur man ska kunna lita på förlossningen nästa gång. 

Hur går det för er efter Dylan? Vet att tiden är tuff och att man känner sig väldigt ensam. Har du förresten kontaktat ditt distrikt på spädbarnsfonden? Jag mailade så fort jag kom hem och fick kontakt med en tjej i samma stad så vi träffas ibland. Hon förlorade sitt barn för 6 år sedan så det är skönt att träffa någon som har kommit en bit på väg och som vet vad man går igenom.

Kommer inte ihåg, men har ni haft begravning? 

Förstår att ni går och väntar på återbesöket och den informationen de kan ge i anslutning till det. 

Hoppas att er väg till ett syskon till Dylan kommer när ni känner er redo. Vi fick inga förhållningsregler över när vi kunde börja försöka efter Alma och längtan efter ett syskon var enorm. Konstigt egentligen men har förstått att det är så för många. Efter missfall så var rekommendationen att man gärna skulle vänta minst en menstruation så att eventuella rester kommer ut. 

Tycker det är så fint att du skriver att Dylan gjorde dig till mamma.  Kommer ihåg att det var precis så jag kände när jag fick upp Alma på bröstet. Det första jag tänkte på var " shit, vi har blivit tvåbarnsföräldrar och vi har fått en underbar dotter" Det var en enorm känsla. Ingen kan ta det ifrån en. Sen tror jag det är svårt för andra att förstå att det faktiskt är ett barn och inget foster. 

Hur känns det för er att julen närmar sig?

KRAM

Hej alla igen!!

Jag startade denna tråden för lite mer än ett år sen. Jag orkade inte finnas här efter ett tag. Har kollat ibland o läst ibland. Men det blev för jobbigt att bara vara i graviditeten men den oro det innebar.

Jag hoppas ni andra mår bra!! Och att allt gått bra för er... det kändes som en evighet att komma ut på andra sidan, komma igenom graviditeten och landa i något som var bra. Att få en bebis att behålla....

Jag tog mig igenom min graviditet och har nu en liten dotter i mina armar, just nu ammar hon och knorrar!

Inga ord i världen kan beskriva hur mycket kärlek jag känner och jag känner mig förundrad över att hon finns och lever. Jag trodde dock att jag skulle känna mig mer hel nu när jag fått ett barn till men det är fruktansvärt tomt efter min förra dotter och det är som att minnena flyter samman.. alltihop känns väldigt overkligt och verkligt på samma gång. Det gick inte lång tid emellan och jag känner att jag inte har bearbetat klart sorgen. Men dottern är som ett litet plåster på det där onda som finns kvar, håller jag henne nära så gör det mindre ont.. Men det är tydligt att de är olika personer och att min flicka nu inte på något sätt ersätter den förra, hon ör bara en otrolig tröst och en upprättelse efter den stora förlusten vi gjorde.

Nu när jag håller i en liten dotter och tittar in i hennes ögon ser jag vad jag har förlorat.. jag förstår det mycket mer nu när jag ser alla små bebisar som fick leva förra året. jag ser på mina stora barn, två killar, och är förundrad över att de finns och springer omkring! Det är så fantastiskt att se levande barn!! Och jag känner att jag uppskattar det mycket mer nu...

Jag ville bara skriva av mig lite o säga hej till er!

Jag kommer nog troligtvis att kontakta spädbarnsfonden så småningom och hitta någon att prata med för det är fortfarande ensamt på denna sidan av sorgen..

Kram på er!!