Ebo88 skrev 2017-11-28 18:23:34 följande:
Hej på er!
För det första - beklagar starkt det som har drabbat er.
Gratulerar även till era nya graviditeter!
Jag och min sambo blev änglaföräldrar till vår son Dylan den 15/11-2017.
Vi fick reda på den 12/6 att vi väntade honom. Det var inte planerat men ändå så välkommet. Eftersom jag har lätt till blodproppar fick jag göra vul för att bekräfta graviditet för att få ut blodförtunnande sprutor - Fragmin. Då upptäckte dem att jag har uterus bicornis - hjärtformad livmoder. Så jag fick gå på extrakontroller redan från start på specialistmödravården då man pga det kan föda tidigare. Dock nämnde dem runtomkring v34. Den 28/10 skulle jag på dop. Kände som en molande mensvärk och efter ca 30 min fick jag en störtblödning. Vi ringde efter ambulans och när vi kom till förlossningen så såg dem att hjärtat på honom slog så dem skjutsade oss i ambulans (från Västerås) till Uppsala. Där fortsatte blödningen och dem kunde stoppa den efter ca 1.5 dag. Då var livmodertappen 2.5cm. Jag fick vara kvar på BB i Uppsala. På måndagen så gjorde dem vul och då var tappen ca 2.1 cm. På tisdagen började jag känna av sammandragningar som kom som klockslag från tisdag eftermiddag fram till torsdag eftermiddag och vid 23.00 på torsdag kväll började jag blöda igen. Livmodertappen hade då krympt till ca 1.1 cm. Därefter slutade inte blödningen och naten till söndagen vaknade jag pga onda sammandragningar, trodde jag. Efter vul kunde dem konstatera att jag var öppen 3 cm. Eftersom han låg i säte så blev det akut kejsarsnitt. Dylan kom till oss den 5/11 kl 05.45. Efter att jag legat på uppvak så fick jag komma ner till neo. Där fick vi 10 underbara fantastiska dagar med honom innan han somnade in pga en infektion i tarmen.
Det som vi änglaföräldrar har gått igenom är inte ens något jag önskar min värsta fiende. Att begrava sina barn är inget en förälder ska behöva göra. Jag saknar honom varje dag och det känns som ett stort tomhål. Jag och sambon har ett stort nätverk av nära och kära som hjälper oss och som finns för oss men der värsta är att min sambos syster - min bästa vän - är gravid och skamsnast ha sina underbara tvillingar. Jag har även två ytterligare bästa vänner som ska ha barn. Vi fyra skulle ha nu mellan december - april. Samtidigt som jag är så glad för deras skull så gör det ändå så ont. Och jag vill inte känna så för dem är mina bästa vänner och de här barnen kommer betyda så mycket för mig men den som betyder mest är min son och att inte får krama honom, ta på honom, pussa honom, hålla honom skär som en kniv i hjärtat.
Nu är det fortfarande så nytt men ändå så finns ju en önskan av att skapa ett syskon till Dylan så han får bli storebror. Är dock livrädd för att bli gravid igen för allt var så bra i min graviditet fram tills blödningen. Kommer få gå på extrakontroller, mer än innan men det känns ändå hemskt att det kan gå åt samma håll igen. Jag var i v23+2 när jag började blöda och Dylan kom i v24+3. Än vet dem inte vad det beror på att han kom.
Hur länge dröjde det innan ni blev gravida? Vi har valt att inte berätta för folk runt om att vi tänker försöka igen, dels för att slippa alla frågor om "hur det går" och för att vi inte ska bli stressade till att skapa ett nytt barn.
Hoppas på att denna tråd blir kvar och aktuell för här kan man ändå relatera till andra som har gått igenom samma.
Hoppas ni alla mår bra!
Hej och jag är så hemskt ledsen det ni har behövt gå igenom!! Förstår att ni gärna vill ha barn igen, vi hade samma starka önskan direkt när hon dött. Spelar ingen roll vad andra säger, tycker de första har blivit väldigt glada för våran skull när vi blev gravida. Den värsta stressen att bli gravid kom från mig själv.
Precis som ni var vi ett par bland 13 andra som fick barn detta året, bland annat min syster, två vänner, min kusin och flertalet av min sambos vänner. Vi var en av de första som fick barn och varje gång som någon fått barn efter oss så har jag mått fullständigt skit när jag fått reda på det. Inte velat titta på bilder och inte kunnat prata med dem, vissa har vi inte ens hälsat på och med andra har det tagit tid att vilja hälsa på. Dessa känslor kan jag o min man prata om, men ingen annan förstår. Och ingen annan skulle kunna förstå. Jag missunnar inte någon av alla deras barn men jag blir så galet påmind om att vår lilla sötnos inte är här...Men det är få av dem som hälsade på oss efteråt så varför skulle vi fira deras barn när de inte firat vårt??? Hon räknas ju lika mycket som alla som lever och mina barn fick en syster... men ingen har gett dem nån present... vi fick massa jävla blommor!! Det är fint att några bryr sig men det känns precis som att hon inte gills bara för att hon dog. Det kan jag fortf känna mig arg för. Eller när nån säger att vi haft två förlossningar, vi har haft tre!! Det är viktigt! Men folk förstår inte vad detta är och vad det innebär..
Så jag vet precis vad du menar med den känslan.. det är inte konstigt alls utan helt normalt. Jag blev ledsen så fort jag såg gravidmagar, barnvagnar med bäbisar i och när jag såg små flickor! Såg häromdagen en tre månaders bäbis i ett väntrum och jag blev så ledsen igen... min dotter skulle vart tre månader nu om hon fötts levande i rätt tid. Man kommer nog alltid ha den känslan med sig för det var ett barn man ville ha och längtade efter! Så att pendla mellan sorg, ilska, lycka, oro, besvikenhet, kärlek, tålamod och allt annat är min vardag.. tror många andra som gått igenom detta fattar precis vad jag menar. Att acceptera förlusten av ett barn tar tid, jag vet inte jag fullt ut nånsin kommer acceptera det, jag förstår ju att hon inte kunde bli mer än vad hon blev, jag är tacksam för den lilla tid jag fick med henne och att jag ändå fick träffa henne, och att barnen fick träffa henne känns väldigt bra. Min man visar inte sina känslor på samma sätt men vi har låtit varandra sörja på det sätt som vi behövt var för sig och mötts på vägen på ett väldigt fint sätt. Vi har hållt oss starka under tiden.
Vet ni om ni kommer få reda på varför han kom så tidigt? Som svar på din fråga blev vi gravida efter två menser, hon dog 1/6, föddes 4/6 och jag blev gravid nån gång i slutet av augusti. När vi strödde hennes aska i havet så var jag redan gravid... Så vi väntar nästa nästan samma tid som hon dog o föddes, men det blir nog i slutet på maj.
Ta hand om er!! Det känns hemskt att veta att ni är i den värsta fasen av sorgen nu. Tyngden lättar men den måste nog få finnas och kännas och ältas innan den kan bli lättare. Och det finna inga ord som tar bort smärtan <3
