Jaha, då blir det IVF. Hjälp mig med mina frågor, vad händer nu??

Jag kom ihåg känslan när vi fick beskedet. Tiden stannade lite just där. Ett liv utan barn? Nej, finns inte på kartan.

Nu är det länge sedan och möjligheterna kring IVF har antagligen ökat nu.

För vår del blev det icsi, hjälp vid manlig infertilitet.

Min mans brorson och hans fru står just nu i kö för kvinnlig infertilitet.

De kommer att stå i landstingets kö men har berättat att de även sökt privat och då betalar allt själva. Där är väntetiden endast nån månad. Landstingets kö är lång...

Beklagar ert besked men se det inte som en dom. Se det som en kamp som ni ska kämpa er igenom. Det är tufft vissa dagar. Man blir lite tilltufsad. Men res er tillsammans och ta det gemensamt. Passa på att leva under tiden så ni inte tappar bort er som par.

Min tanke om jag vore i din situation är att jag hade kollat upp kötiden och noga tagit reda på vad mitt behov är för att kunna få till en graviditet. Sökt mig utomlands om det behövts. Betalat privat och gjort allt i min makt. Adoption kanske? (Är ni gifta inom Svenska kyrkan?)

Lycka till!

Tack för ditt svar. Uppskattas. <3

Ja det är helt sjuka tankar som far genom huvudet. När vi satt hos läkaren så kände jag att jag inte hörde vad läkaren sa utan kämpade med tårarna och spykänslor, flyktkänslan slog in. Är glad över att min sambo har bra spermieproduktion men fick sjuka tankar som att jag tycker synd om honom, han borde hitta en fertil kvinna istället för trasiga mig. Helt sjukt att alla dessa destruktiva tankar slår in på en och samma gång.

Måste smälta det här och ta mig tid till att sörja men måste ta itu med det här och kämpa.

Men om jag förstod dig rätt, din bror och hans fru står kvar i landstingets kö även fast dom nu kör på en privat klinik. Har jag uppfattat det rätt?

Vi hade annars lätt kunnat kört privat men eftersom vi precis har lagt varenda sparkrona på en kontantinsats så finns inga pengar kvar (bra tajming).

Sitter och funderar på hur jag ska lösa pengabiten. Vet inte om jag orkar vänta i ett år men min sambo vill att vi väntar.

Är det någon som vet hur långa kötiderna i Sthlm är?

Du kan alltid åberopa vårdgarantin, den är 3 mån. Kan inte landstinget uppfylla det kan ni önska annat landsting, tex Örebro, Linköping, Uppsala. 

Om jag har förstått det rätt så står de i kö samtidigt som de letar privat vid sidan om. Men kolla upp alla regler ordentligt innan ni söker privat.

Du är ju redan 35 år. Jag hade inte väntat ett år på att börja försöka. Men det där måste ni diskutera tillsammans. Ordentligt.

Själv blev jag sjuk av alla hormoner och sprutor jag blev tvingad till och det tog oss sju år (!) innan vår efterlängtade dotter kom.

Jag vet inte hur kötiderna är i Stockholm. Tänk på att ni kan vidga era vyer rejält. Lettland, Polen, Danmark, Grekland... Vi har vänners vänner som valde privat i Polen. Summan blev runt 60 000 kr och de har en son idag (kvinnlig infertilitet). Både för deras IVF och eventuella adoption var kravet att de var gifta i Svenska kyrkan.

Okej. Det lätt intressant, känner mig sjukt korkad nu men hur går jag tillväga då?

Jag håller med, även fast vi är belånade upp till öronen så är jag beredd på att "kliva över lik" för att få ett barn, problemet är min sambo som säger nej (han har barn redan så kanske inte på liv o död för honom).

Hur mycket kostar det? Såg att ett försök kostar 37000 kr på Sophiahemmet men är kanske billigare utomlands. Ska kolla upp det.

Det där lät fel, skulle inte göra nån illa för att få barn. Men skulle vara beredd på att ta ett lån för att pröva på en privat klinik.

Adoption är ett annat alternativ men är inte där än.

Rekomenderar varmt Sophiahemmet.
När vi försökte skaffa barn nr 2 och vanliga vården inte kunde hjälpa oss längre, eftersom vi redan hade ett barn (lång historia som blir helt OT), så kontaktade vi Sophiahemmet och fick helt underbar hjläp från dem. De gav oss bra stöd, och gjorde grundliga tester innan man började med medecineringen.

I mitt fall han vi inte längre än så eftersom jag blev spontangravid. Men som sagt, helt underbar personal.

Nordic IVF tar just nu 57' för ett 3-pack försök om kvinnan under 39 år. Det kan skilja sig i pris men man.får också kolla vad som ingår i totalpriset. Klinikerna är ju egna vinstdrivande företag så det kan ju skilja en del.

Första gången kan lyckas men det kan också vara så att man får se första försöket som ett prov för att se hur mediciner och hormoner fungerar på just dig. En stor andel behöver tre försök på sig och senaste jag hörde några siffror var det runt 75 % som lyckades få till en graviditet inom tre försök.Äh, lugnt , förstår vad du menar.

Vi har varit på Sophiahemmet också och är väldigt nöjd över bemötandet där. Hade känts skönt att påbörja behandlingen där man gjort utredningen men min sambo tycker inte att vi kan bekosta det nu.

Vilken lycka att ni lyckades bli spontangravida ändå.

Det ska jag kika vidare på, tre försök för 57000 känns överkomligt faktiskt. Min sambo fick en chock när han såg att priset för ett försök var 37000 kr. Det där var ändå ett bra pris. Tack för tipset, betyder så mycket.

Grabbar efter halmstrån här känns det som.

Hej.

Vad tråkigt. Jag lider med er.
Försök tänka att ni nu får en möjlighet att få ett barn. Fram tills nu har ni ju försökt utan framgång men nu får ni hjälp på vägen och ökar era chanser. Det är svårt jag vet. Det är en jättejobbig resa. 
Och man har 1000 frågor. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat på forum och google. 
Ring din läkare och be om att få komma dit och prata en gång till. Säg att du blev så chockad så du inte kunde ta in all information. 
Sedan finns det många trådar om IVF. Hitta några där du kan utbyta erfarenheter längs med vägen. Att få prata med andra som förstår har hjälpt mig. Men det blev också för mycket för mig, konstant tänkande på det och sittandes på forum gjorde att bara bebisar existerade i mitt huvud. Men det är ju lättare sagt än gjort att inte tänka på det.

För vår del var det 3 månaders väntetid till RMC i Malmö. Det är väldigt olika hur lång väntetid det är. 

Unna er lite extra nu i höst och vinter. Kanske en weekend om ni har råd och tid. Och fira de små stegen längs med vägen. Fira efter första mötet, efter första hormonsprutan.

Kram på er

Jag vet. Märker redan nu att jag googlar på allt som har med ämnet att göra, googlade massor på just den åkomman eller vad man ska säga som jag har.

Det är för tidigt att säga hur det här påverkar vår relation. Han är inte ens i närheten lika ångestladdad som jag är, han har ett barn och så är han lite sådär gulligt manligt naiv och tror att läkaren har fel och att det löser sig ändå. Det är rätt skönt att han är cool och positiv när jag inte är det. Men jag har ett behov av att prata med andra som har suttit i samma sits, faran är väl att man blir manisk och framkallar ångest av att bara prata ivf och bebisar. Men hellre det än prata med omgivningen, älskar mina vänner men orkar inte med sorgsna blickar från högfertila människor just nu.

Det positiva i det hela är att nu kan jag släppa göra barn-helvetet. Dricka vin när jag vill och slippa ligga i timmar med benen uppe i luften efter varje jävla samlag. Det kan liksom ändå inte bli nåt.

Hade velat resa och ladda batteriet men vi har det iom husköpet en ansträngd ekonomi just nu så får ta det sen.

Ja det gäller att hitta en balans i det där. Man vill ha stöd och prata med någon som förstår, samtidigt som det inte får ta över ens liv. Skitsvårt.

Min sambo har också barn sen innan, 2 st. Så för honom gör det inte lika mycket om vi inte får några barn. Han tycker att om det inte blir nåt så har jag ju mina bonusbarn på 13 och 18 år. Är ju inte ens nästan samma sak. Så adoption är inget alternativ för honom. Och jag kommer göra allt för att få ett barn, inklusive adoption om det inte går på annat sätt.

Vad härligt att du säger det där. Känner så väl igen det där, nu är min sambos barn underbar och vi har en bra relation men inget som på långa vägar liknar det man har till sitt eget barn. När han ens försökt trösta mig med att vi har honom så biter jag ifrån. Där kan jag just nu känna mig lite trött och irriterad på honom, han tar det här lite med en klackspark och säger att det löser sig. Lätt för honom att säga som varannan vecka har 100 % fokus på sitt barn. Så ska det givetvis vara men känner att vi inte alls delar denna krampaktiga barnlängtan. Min vill inte heller adoptera, och det hade känts fel att adoptera ihop med någon som så uppenbart hade favoriserat sitt biologiska barn. Tänkte du adoptera själv?

Tror att man behöver prata med andra än sin partner, det är lätt att man hamnar i sura diskussioner i ämnet.

Måste fråga dig Anina. Har ni gjort några ivf-försök än?

Förlåt, jag har inte kollat familjeliv sen förra gången jag skrev. Ber om ursäkt för sent svar.

Ja det är så svårt när man har så olika prioriteringar. De hade säkert sett det annorlunda om de inte hade barn redan. 
Min sambo är typ likadan. När jag nojade och sa "tänk om det inte funkar" inför vårt försök så svarade han "ja men då gör vi bara om det". Vaddå bara? Det var min kropp som gick igenom behandlingen, det är jag som är typ desperat att få barn.

Vi gjorde ett försök i vintras. Fick ut 15 ägg tror jag det var, 10 befruktades och 6 överlevde till dag 5 och 6. Satte in ett embryo i början av februari, men det fäste inte. Jag ville göra nästa försök direkt när mensen kom men man måste vänta en månad. Sen försvann min mens och kom tillbaka i somras när jag var i Afrika och jobbade (jobbar på Ericsson så en del resor ibland). Sen hade de ju semesterstängt också. Ville göra ett försök i augusti, men när jag ringde dem inför det säger de att man inte får försöka på 6 månader när man har varit i Afrika. Finns tydligen en liten risk för zika-virus. Visserligen bra att inte riskera det men jag blev helt knäckt. Så nästa försök blir februari nästa år.

Har ni hört nåt mer om er behandling?

Ja man måste nog prata med någon som riktigt förstår den där längtan, desperationen, frustrationen och förtvivlan. Ibland blir man bara arg när de försöker vara snälla och säga att det löser sig.
Skönt att du kommer bra överens med pojken iaf.

Om vi gör våra försök och det inte funkar så tänker jag först att kanske hitta en surrogat, men skulle inget funka och åren går och han inte vill adoptera så kommer jag nog lämna och göra det själv. Jag kan inte tänka mig att ge upp ett eget barn och leva utan. Vad tänker du? 
Som du säger, bonusbarnet kommer aldrig bli som ett eget barn även om man är jättetighta. De har en mamma och 2 föräldrar om uppfostrar dem på sitt vis.

Hej!

Jag vet inte vart i landet du bor. Men Linnékliniken i Uppsala kan du kontakta utan remiss. Vi har fått hjälp där och det blev bekostat av landstinget. Väntetiden är mycket kortare än jag någonsin kunde tro. Vi kontaktade dem i maj. Sen hade dom

sommarstängt i juli, men vi hann ändå börja planera och i september fick jag börja min ?behandling?.

Tyvärr ligger jag själv hemma idag och har fått en menaliknande blödning. :(

Lycka till!