Jaha, då blir det IVF. Hjälp mig med mina frågor, vad händer nu??

Hej.

Vad tråkigt. Jag lider med er.
Försök tänka att ni nu får en möjlighet att få ett barn. Fram tills nu har ni ju försökt utan framgång men nu får ni hjälp på vägen och ökar era chanser. Det är svårt jag vet. Det är en jättejobbig resa.
Och man har 1000 frågor. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat på forum och google.
Ring din läkare och be om att få komma dit och prata en gång till. Säg att du blev så chockad så du inte kunde ta in all information.
Sedan finns det många trådar om IVF. Hitta några där du kan utbyta erfarenheter längs med vägen. Att få prata med andra som förstår har hjälpt mig. Men det blev också för mycket för mig, konstant tänkande på det och sittandes på forum gjorde att bara bebisar existerade i mitt huvud. Men det är ju lättare sagt än gjort att inte tänka på det.

För vår del var det 3 månaders väntetid till RMC i Malmö. Det är väldigt olika hur lång väntetid det är.

Unna er lite extra nu i höst och vinter. Kanske en weekend om ni har råd och tid. Och fira de små stegen längs med vägen. Fira efter första mötet, efter första hormonsprutan.

Kram på er

anina

Äldre 11 Oct 14:47

#14

Anonym (Förtvivlad) skrev 2017-10-11 11:48:52 följande:

Jag vet. Märker redan nu att jag googlar på allt som har med ämnet att göra, googlade massor på just den åkomman eller vad man ska säga som jag har.

Det är för tidigt att säga hur det här påverkar vår relation. Han är inte ens i närheten lika ångestladdad som jag är, han har ett barn och så är han lite sådär gulligt manligt naiv och tror att läkaren har fel och att det löser sig ändå. Det är rätt skönt att han är cool och positiv när jag inte är det. Men jag har ett behov av att prata med andra som har suttit i samma sits, faran är väl att man blir manisk och framkallar ångest av att bara prata ivf och bebisar. Men hellre det än prata med omgivningen, älskar mina vänner men orkar inte med sorgsna blickar från högfertila människor just nu.

Det positiva i det hela är att nu kan jag släppa göra barn-helvetet. Dricka vin när jag vill och slippa ligga i timmar med benen uppe i luften efter varje jävla samlag. Det kan liksom ändå inte bli nåt.

Hade velat resa och ladda batteriet men vi har det iom husköpet en ansträngd ekonomi just nu så får ta det sen.

Ja det gäller att hitta en balans i det där. Man vill ha stöd och prata med någon som förstår, samtidigt som det inte får ta över ens liv. Skitsvårt.

Min sambo har också barn sen innan, 2 st. Så för honom gör det inte lika mycket om vi inte får några barn. Han tycker att om det inte blir nåt så har jag ju mina bonusbarn på 13 och 18 år. Är ju inte ens nästan samma sak. Så adoption är inget alternativ för honom. Och jag kommer göra allt för att få ett barn, inklusive adoption om det inte går på annat sätt.

anina

Äldre 16 Oct 16:36

#17

Anonym (Förtvivlad) skrev 2017-10-11 15:19:47 följande:

Måste fråga dig Anina. Har ni gjort några ivf-försök än?

Förlåt, jag har inte kollat familjeliv sen förra gången jag skrev. Ber om ursäkt för sent svar.

Ja det är så svårt när man har så olika prioriteringar. De hade säkert sett det annorlunda om de inte hade barn redan.
Min sambo är typ likadan. När jag nojade och sa "tänk om det inte funkar" inför vårt försök så svarade han "ja men då gör vi bara om det". Vaddå bara? Det var min kropp som gick igenom behandlingen, det är jag som är typ desperat att få barn.

Vi gjorde ett försök i vintras. Fick ut 15 ägg tror jag det var, 10 befruktades och 6 överlevde till dag 5 och 6. Satte in ett embryo i början av februari, men det fäste inte. Jag ville göra nästa försök direkt när mensen kom men man måste vänta en månad. Sen försvann min mens och kom tillbaka i somras när jag var i Afrika och jobbade (jobbar på Ericsson så en del resor ibland). Sen hade de ju semesterstängt också. Ville göra ett försök i augusti, men när jag ringde dem inför det säger de att man inte får försöka på 6 månader när man har varit i Afrika. Finns tydligen en liten risk för zika-virus. Visserligen bra att inte riskera det men jag blev helt knäckt. Så nästa försök blir februari nästa år.

Har ni hört nåt mer om er behandling?

anina

Äldre 16 Oct 16:40

#18

Anonym (Förtvivlad) skrev 2017-10-11 15:13:58 följande:

Vad härligt att du säger det där. Känner så väl igen det där, nu är min sambos barn underbar och vi har en bra relation men inget som på långa vägar liknar det man har till sitt eget barn. När han ens försökt trösta mig med att vi har honom så biter jag ifrån. Där kan jag just nu känna mig lite trött och irriterad på honom, han tar det här lite med en klackspark och säger att det löser sig. Lätt för honom att säga som varannan vecka har 100 % fokus på sitt barn. Så ska det givetvis vara men känner att vi inte alls delar denna krampaktiga barnlängtan. Min vill inte heller adoptera, och det hade känts fel att adoptera ihop med någon som så uppenbart hade favoriserat sitt biologiska barn. Tänkte du adoptera själv?

Tror att man behöver prata med andra än sin partner, det är lätt att man hamnar i sura diskussioner i ämnet.

Ja man måste nog prata med någon som riktigt förstår den där längtan, desperationen, frustrationen och förtvivlan. Ibland blir man bara arg när de försöker vara snälla och säga att det löser sig.
Skönt att du kommer bra överens med pojken iaf.

Om vi gör våra försök och det inte funkar så tänker jag först att kanske hitta en surrogat, men skulle inget funka och åren går och han inte vill adoptera så kommer jag nog lämna och göra det själv. Jag kan inte tänka mig att ge upp ett eget barn och leva utan. Vad tänker du?
Som du säger, bonusbarnet kommer aldrig bli som ett eget barn även om man är jättetighta. De har en mamma och 2 föräldrar om uppfostrar dem på sitt vis.

Jaha, då blir det IVF. Hjälp mig med mina frågor, vad händer nu??

INNEHÅLL