Hur ändrar jag vårdnaden?

Nu vet ni inte hela historien. Han har varit sprutnarkoman i 17 år, han ovade att sluta med sprutorna och ritalinet plus all benzo när vi försökte bli med barn, men det höll han inte och smusslade med det. Jag gav honom ett ultimatum och sa att jag flyttar hem till min stad och om han ville fick han komma med så att han kom ifrån sina pundarvänner. Han gick med på det och jag plussade strax efter. Han har tagit några återfall sedan dess, och han köpte länge Imovane svart och tog en till två kartor om dagen. Till slut lessnade jag på det och sa att jag inte kan behålla barnet om han vägrade gå ner. Jag har sedan en tid tillbaka tagit hand om hans immo och delat ut till honom eftersom han erkände att han inte klarar av att trappa ner själv. Han går på en subutexmottagning och där får han inte vara positiv på imovane, om han är positiv nästa gång blir det en socanmälan.

Han hämtar subben var tredje vecka men kan inte sköta det och tar mycket mer än han ska och det har bara blivit värre trots att han säger att han vill trappa ner. I förrgår tog alla hans sub slut och då tar han av mina istället eftersom han tycker att jag kan gå abstinent och bara klara mig på en tredjedels dos om dagen, vilket läkaren absolut inte tycker.

Idag råkade jag lämna min väska vid sängen oövervakad och då såg jag att han tagit 7 imovane! Jag försökte väcka honom länge men han sov som en stock, när jag till sist fick liv i honom och konfronterade honom blånekade han, tände en cigarett och somnade med ciggen i handen direkt.

Jag vill inte ha ensam vårdnad för att jävlas, jag vill ha det eftersom han inte klarar av att sköta sin behandling och inte kan sluta med sitt sidomissbruk om jag inte håller stenhårt i tabletterna.

Det är inget straff, det är för barnets bästa. Om jag gör slut kommer han söka upp sina pundarvänner igen och injicera igen och skaffa en tjej som är likadan.Han kommer köpa ritta och benzo på gatan och dra på sig nya skulder precis som innan vi träffades och då höll han på att bli vräkt. Det är ingen lämplig miljö för ett barn.

Nej, han fick lov att trappa ner imovanen och det fungerar kanon så länge jag tar hand om dem.
Innan fick han hämta sub en gång i veckan och då gick det bra, sedan varannan vecka och då gick det bra eftersom han blev beviljad höjd dos. Det är sedan han fick börja hämta var tredje vecka som det började spåra ur. Jag vill gärna tillägga att han inte missbrukar i benämningen att han tar dem för nöjes skull och han är inte påverkad och kan jobba och leva precis som alla andra, han har ett hårt jobb som kräver stor koncentrationsförmåga, mycket ansvar och måste ständigt tänka på säkerheten. Innan var han provanställd, men förra veckan fick han fast anställning eftersom han är väldigt bra på det han gör och det ger jag honom cred för. Han har även mindre dos än jag har och jag anser att han borde få höjning med tanke på hans bakgrund. Sub är ingen drog utan en medicin mot abstinens så att man blir normal, man blir bara hög av det om man blandar den med andra starka mediciner eller inte är van vid opiater.

Men jag håller med om att det är vansinnigt att ge honom för tre veckor.

Jag fick inte reda på att hans medicin redan började ta slut då jag skrev under. Han hade inte ens tagit imovane dagarna innan.

På första frågan kan jag bara säga att han var helt underbar mot mig då, vi umgicks nästan 24/7 och jag var dödskär i honom. Han slutade med sprutorna och sidomissbruket länge, men när han träffade på sina vänner igen började han fuska, men han grät och sa att han insåg att han var tvungen att komma bort.

Min droghistorik är inget klassiskt missbruk med heroin, ritta eller nålar. Jag har ett diskbråck och läkaren skrev ut för många smärtstillande till mig, vilket jag insåg var ett problem och sökte hjälp hos vården innan det var för sent. Det gör mig till en ansvarsfull människa och påverkar inte min förmåga att vara en bra mamma. Jag har aldrig tagit ett återfall och aldrig sidomissbrukat.

Tack för råden! Jag uppskattar verkligen konkreta tips. Jag har en superbra sjuksköterska på substitutionsmottagningen som sagt att jag kan ringa eller messa när jag vill, oavsett vad det handlar om. Hon borde kunna hjälpa till på bästa sätt och om inte annat kan hon säkert hänvisa till någon annan. 

Jag är ingen pundare. Jag har ett diskbråck som jag sökte behandling för. Läkaren skrev ut oxycontin till mig i flera år och ökade min dos hela tiden, han ville att jag skulle ta 160 mg till morgonen, 80 mg på eftermiddagen och 160 mg till kvällen, plus 20 mg oxynorm 2-3 ggr dagligen.
Jag insåg till slut att det inte var hållbart i längden när han gjort mig så beroende och hela tiden ökade dosen eftersom toleransen ökade och tog mitt ansvar och sökte hjälp.
Jag har aldrig köpt droger svart och har heller aldrig rört mig i sådana kretsar.

Oj, klämde jag på en öm tå nu?

Jag anser att riktigt nedgångna heroin och rittamissbrukare som injicerar och delar nålar, har hepatit c och ändå knullar runt utan kondom ser skabbiga ut (oftast ser man det på långa vägar) och pundarbrudar är de ju, de hopplösa fall som vägrar ta tag i sina liv och håller på i åratal och inte sköter sin behandling (om de ens går dit, oftast söker de till en mottagning bara för att sälja sina sub eller metta).

Att jag träffat på sådana människor beror ju på behandlingen jag går på för att få en medicin som gör mig normal. Tyvärr innebär det att man stöter på "hopplösa fall" som aldrig har för avsikt att sluta missbruka och kommer till mottagningen höga.

Jag är ingen missbrukare, sedan jag började på programmet har jag aldrig någonsin tagit ett återfall eller sidomissbrukat. Jag har varit en mönsterpatient, alltid skött mig och medicinen jag får är inte knark som många tror (även om den kan framkalla rus hos opiatnaiva - men det är ju en medicin ämnad för de som tidigare haft ett opiatberoende så att man känner sig normal). Man kan likna det vid en diabetesmedicin och den hjälper folk som är motiverade att leva ett vanligt liv. Roligt nog diskuterade jag och min läkare hur fördomsfulla människor är mot personer som står på Buprenorfin och att de tror att det är "lagligt knark", de bara skakade uppgivet på huvudet och sa att man inte ska ta åt sig av människor som saknar kunskap och lyssna på idioter. 

Att jag blev så kär i en missbrukare var olyckligt, men jag klargjorde tydligt att jag inte tänkte inleda något med honom om han inte slutade. Jag peppade honom, stöttade honom och umgicks med honom 24/7 för att ha koll. Det var först efter någon månad han tog ett återfall eftersom han började umgås med en kompis igen. Jag var givetvis förtvivlad och arg, men jag visste ju att något eller några återfall var jag tvungen att räkna med. Efter tredje återfallet sa jag att jagg fått nog och flyttar hem till min hemstad eftersom han aldrig kommer klara av att bli ren så länge han bodde kvar där och ständigt frestades av sina "vänner". Jag sa att jag flyttar samma dag och ville han verkligen leva ett drogfritt liv och behålla mig får han flytta med mig hem och klippa kontakten med vännerna.
Han grät och sa förlåt och påminde mig om att han själv sagt att han ville flytta hem till mig i en ny stad och börja ett nytt liv, så han följde med.
Han har varit drogfri länge nu, men det är tack vare att jag varit så hård mot honom - vilket han till och med tackat mig för! 
Jag är dock säker på att han inte är stabil nog att klara av det om jag gjorde slut.

*jag, min läkare och sjuksköterska ska det stå och att man givetvis inte ska lyssna på idioter.

Man är ingen missbrukare för att man får Buprenorfin utskrivet. Och nej - min läkare och ssk säger inte det man vill höra. Deras jobb gör att de besitter högre kunskaper än gemene lönnfeta medelålders kvinnan som inte förstår att det är en helt ofarlig medicin som räddar liv. Precis som diabetesmedicin eller hjärtmedicin.