Äggdonation 2017
Hej! Hoppar in här för jag har så många funderingar kring ÄD som vore skönt att ventilera.
Mrs W- vad härligt stt ni äntligen är på gång! Förstår precis vad ni har gått igenom med er IVF-resa.
Jag och min man funderar också på ÄD i höst, privat. Vi har 2 barn sedan tidigare, som är våra genetiska och kom till efter 6 långa år av IVF- försök. Efter det var jag så trött på ivf-svängen och så glad och tänkte att jag var klar som hade fått mina barn. Men nu efter 4 år har jag börjar längta så efter ett syskon till dem. Vi har inga embryom kvar i frysen och min ålder är ett faktum ( 44 år) Så ska det bli en bebis till så måste vi försöka med ÄD. Vi har varit i kontakt med flera kliniker bl.a. Riga och st Petersburg och de har ingen kö så det är bara att "sätta igång" enligt dem. Men hos mig snurrar tusen tankar. Orkar kag detta igen? om vi lyckas, kommer jag känna annorlunda än när jag fick mina första barn? Är jag för gammal för att bli mamma igen? Jag vet att jag har haft fantastisk tur och att detta kan ses som lyxproblem, men jag hoppas att alla funderingar är välkomna här????.
Berätta gärna mer hur dina tankar går Mrs W?
Men om det är en realistisk önskan eller bara förmätet och girigt, det funderar jag på.... Att ha två fina friska barn och ändå önska ett till. Jag var var väldigt ledsen förra sommaren då jag faktiskt insåg att det inte skulle bli fler barn. Vi pratade mycket om det, jag och min man och han försökte trösta mig med att det är OK, att vi ska vara nöjda ( han är också väldigt nöjd som det är) Men när jag lyfte ÄD-frågan nu i somras så kan han tänka sig det, även om han säger att han tycker det känns lite konstigt. Han vill ju se MIG i barnen också, och det skulle ju jag också vilja, men det går ju inte. Så då är ju frågan om det är viktigare att bara få ett barn via ÄD, eller nöja sig. Så där är vi. Men det är jag som driver detta, absolut.