Är det nattskräck?

Jag tror inte det är nattskräck men kanske ofta mardrömmar. Det är nog helt vanligt att de börjar drömma mer verkligt och svårt att avgöra vad som är på riktigt. Eftersom han lugnar sig och vill vara nära är det nog något om att inte vilja vara ifrån mamma och pappa. Så får vår lilla på 21 månader någon gång ibland, när hon märker att mamma kan försvinna eller inte vart med tillräckligt (alltså precis hela tiden enligt henne) under dagen. Då kan hon bli jätteledsen och vråla men kommer till sans rätt snabbt av lugn röst och kramar. Visst motstånd kan det vara eftersom hon ju drömt något läskigt precis innan. Vill inte att hon ska få nattskräck så vi är försiktiga med program och för mycket intryck denna gången.

Vår stora flicka hade nattskräck till och från under några år. Inget vi önskar någon. Det är enormt obehagligt. Det blev absolut värre när hon inte lagt sig och somnat i någorlunda tid (och hon har alltid haft supersvårt att somna) eller när vi vart osams under dagen, eller ätit för sent kanske. Eller när hon fått för mycket intryck av olika slag, tex sett flera program på raken eller vart iväg på roliga saker. Hon är en tänkare och hade så mycket i huvudet och "vaknade" med nattskräck. Då kan man inte trösta. Och den som tog upp henne fick slag och sparkar som av ett starkt vilddjur. Hon vrålade och var helt till sig i panik. Urstarka blir de. Den andre var den som tillslut fick krama och prata lugnt när hon vaknat upp ur det. Vi fick dela på oss så vi fick turas om vem som tog upp och vem som tröstade för det är inte kul att vara den som tar upp. Man tror att de är vakna men det är de inte. De har fastnat i ett väldigt obehagligt tillstånd mellan sömn och vakenhet har vi fått lära oss. Hemskt. Faktum är att hon pratade(vrålskrek) i sitt tillstånd också så det var ju svårt att förstå att hon inte var vaken. Sen märker man när de vaknar upp eller kommer lite mer till sans. Då först kan man hålla om bättre och prata lugnt. Ibland var hon förvånad att hon var uppe.

Och sen lägga dem igen i lugn och ro. De minns inget av händelsen dagen efter. Men en själv mår jättedåligt av det. För även fast vi blev bättre på att följa vad vi kommit fram till med tider/film/lek/mat osv händer det ju ibland ändå. Hon hade som mest mellan 2,5 -4 år har jag för mig. Det är först nu som 10 åring hon sover bättre, men ännu pratar hon och går i sömnen.

Lycka till!