Ateist vs kristen

Hej!

Nu behöver jag hjälp. Jag håller på att bli galen på mig själv. Jag är tillsammans med en kristen kille sedan två år tillbaka. Jag har alltid haft svårt för kristna av någon anledning, har alltid känt mig lite obekväm av deras sätt att tänka osv. Men jag bestämde mig innan jag gick in i ett förhållande att jag absolut inte ska ha några fördomar alls, och därför gjorde det inget för mig att han var kristen. I början var allting jättebra, det märktes inte alls mycket på honom att han var kristen. Han pratade aldrig om Gud eller Jesus. Han är verkligen jättesnäll och lojal, men kan ibland bli ganska sur på mig. Vi tjafsar väldigt ofta tycker jag, minst en gång om dagen om det ena och det andra, tjafsen häller säkert i sig i någon timme men slutar aldrig helt känns det som.

Efter några månader ville han att jag skulle följa med till kyrkan, jag följde med och det kändes helt okej. Personerna var trevlig (jag tyckte nästan att de kändes övertrevliga och jag förstod inte varför de var så trevliga mot mig) Men mellan gångerna funderade jag ibland vad jag höll på med, det kändes verkligen inte som jag när jag tänkte efter. Jag följde dock med några gånger till även fast jag berättade att jag kände mig obekväm. Han tyckte att jag var alldeles för stängd och att jag inte var öppen för att lyssna. Jag började tvivla lite på mig själv men kände efter varje gång att det kändes fe, det verkligen sved i min kropp av obehagl. I vintras tog jag upp att jag inte vill gå dit, och han sa att om man älskar sin partner så följer man med och accepterar den för den man är. Jag stod dock fast vid att jag inte ville följa med och han blev väldigt sårad och arg. Senaste tiden när jag har funderat väldigt mycket och jag tycker att det är jättesvårt att förstå mig på honom, hur man kan tro att man får bönesvar när det är naturkatastrofer i Afrika. Hur man kan tro att Jesus ska komma tillbaka trots att hon inte visat sig på flera tusen år. Hur man kan tacka Gud för att man överlever en krock när barnet i den andra bilen omkommer. Jag förstår verkligen inte hur det är möjligt att tänka så och jag börjar nu fundera på om det är bäst att jag är själv. Eller ska jag acceptera honom som han är och bara strunta i hans tankar? Hur blir det när vi får barn? Jag vill inte att mina barn ska bli kristna, eller de får bli kristna om de själv väljer att tro på det efter att ha utforskat många alternativ, men jag vill nog helst inte det. Jag blir obekväm när min pojkvän helt plötsligt får "kontakt med Jesus" och kan sitta i kyrkan och säga "tack Jesus". Det är så svårt för mig att först hur vuxna människor kan sitta med händerna i luften och tala i tungor, min pojkvän talar inte i tungor men skulle säkert kunna göra det om han hade varit tillsammans med en kristen. Han känns osäker och lättpåverkad, och jag vill bara att han ska tänka lite själv. Jag har frågat honom om han tror att Jesus ska komma tillbaka, och han svarar solklart ja. Han säger att han känner den heliga handen och att Gud har väglett honom i livet. Allt är så självklart för honom och han kan inte förstå hur man kan vara ateist. Han är uppvuxen i en kristen familj och är med i pingstkyrkan om det har någon betydelse. Han har dock sex och dricker lite alkohol, så han är inte helt stängd på det sättet. Snälla, vad ska jag göra? Är det ens möjligt att förstå honom? Jag börjar bli väldigt osäker inför en framtid med honom.